I ensamhetens ensamhet

Kapitel 38

Jag vaknar upp i ett rum som är läskigt vitt. Jag visste direkt vart jag var. Sjukhuset. Igen.
Jag försökte sätta mig upp.
"Nej sätt dig inte upp, du måste vila." sa en bekant röst.
Det tog mig en stund att placera rösten men tillslut insåg jag vem det var.

Thomas.

"Thomas?" sa jag frågande.
Eftersom att jag låg ner kunde jag inte riktigt se om det var han.
"Jasmine." svarade han.

Det var verkligen Thomas.
"Det var ett tag sedan." sa han sedan och jag hörde att han närmade sig sängen.
"Det var det verkligen." svarade jag.
Jag visste redan vilken fråga som skulle komma härnäst.
"Varför har du inte hört av dig?" frågade Thomas sedan.

Jag visste det....

"Thomas.... Det är bara så mycket som har hänt det senaste. Mitt liv är fullt upp hela tiden." sa jag.
"Tycker du verkligen att det är ursäkt nog?" frågade han.
"Thomas. Min pappa sitter numera i fängelse, min bästa vän har tydligen samma pappa som jag och vill skapa den perfekta familjen med honom. Hans före detta gravida fru bor med oss i våran trånga lägenhet. Riley och jag har knappt tid för varandra längre. Och jag är hemskt ledsen men du har inte varit min första prio det senaste..." jag pratade snabbt och nästan utan stopp. Jag fick tvinga mig själv att stanna där. Han måste ju ha fattat vad jag menade.
"Okej, jag fattar." sa han och jag hörde att han reste sig upp och lämnade rummet.

***

Jag vaknade av att någon skakade mig lite lätt vid min axel. Jag öppnade ögonen och mötte Rileys blick. Dom vackraste ögonen på jorden.

"Hej." sa han och log mot mig.
"Hej." svarade jag och log tillbaka.
"Hur mår du?" frågade han sedan.
Jag fick fundera en stund. Jag kom knappt ihåg vad som hade hänt och kunde knappt känna något heller. Bara lite ont i huvudet, men inte värre än vanlig huvudvärk.
"Helt okej." svarade jag sedan.
"Säkert?" frågade han.
"Jadå."

Han suckade djupt.

"Du anar inte hur orolig jag blev när Camilla ringde." sa han sedan.
"Camilla?" frågade jag.
"Ja, det var hon som ringde. Och du skulle sett Andy, han fick verkligen panik." sa Riley.

Jag suckade.

"Men han är inte här va? Han är med Lola antar jag." sa jag sedan och vände bort blicken.
Riley svarade inte först.

"Jag lovar att han fortfarande bryr sig." sa Riley.
"Varför är inte båda dom här föresten? Borde dom inte det? Bara för att det var pappa som gjorde detta så betyder inte det att inte inte är viktigt." sa jag.
"Jag vet Jasmine." sa Riley.
"Men Lola stöttar pappa. Jag kan inte fatta att hon väljer honom framför mig. Hon förstår ju inte att han ljuger för henne." sa jag upprört.
"Hon kommer inse det. Vi måste bara hjälpa henne. Det är inte rätt läge att vara sur nu Jasmine." sa Riley.

Jag visste att han hade rätt. Och det sög.

***

Jag fick åka hem från sjukhuset ganska snabbt och jag hade inte fått några allvarliga skador utan mest bara blivit medvetslös. Nästan varje gång jag har träffat pappa sedan han kom tillbaka har det slutat med att jag förlorat medvetandet...

Jag stod länge utanför portarna till skolan och övervägde ifall jag skulle gå hem eller inte. Mamma hade sagt att jag fick vara hemma idag. Jag kunde spendera dagen med Camilla. Hon hade inte så jättelångt kvar innan hon skulle föda och spenderade dagarna med att leta efter en lägenhet. Mamma började bli orolig för henne. Hon hittade aldrig något som hon tyckte var fint och om hon gjorde det så var den för dyr. Egentligen så var Camilla inte långt ifrån rik, men det var pappas pengar och dom ville hon inte använda. Jag hade sagt till henne att hon borde ta slut på alla hans pengar för det var vad han förtjänade men det hade hon vägrat göra. Jag hade gjort det om jag hade haft chansen. Allt för att hämnas.

Jag ryckte till när jag kände att någon la armarna runt mig bakifrån.
"Ska du stå här hela dagen eller?" frågade Riley och jag andades ut.
"Jag hoppas inte det." svarade jag och lutade huvudet bakåt och la det mot hans bröst.
"Kom, vi går in tillsammans. Vi tar oss igenom den här dagen tillsammans." sa han.
Jag drog en djup suck.
"Jag önskar att vi hade kunnat göra det. Men vi har inga lektioner tillsammans idag." svarade jag.
Han sa inget på en liten stund, men svarade till sist med ett enkelt: "jag löser det." innan vi gick in tillsammans.
Ingen på skolan visste något om allt som hade hänt. Det stora var inte att jag hade legat på sjukhus, utan att jag och Lola hade samma sjuka pappa.

Riley försvann iväg ganska snabbt och jag hann inte riktigt se vart han tog vägen.
Tack för stödet Riley, det värmer verkligen.
Jag drog en djup suck.
Det är okej Jasmine, du kan ta dig igenom den här dagen själv, så som du alltid brukade göra!

Direkt när jag kom in i klassrummet visste jag att jag hade ljugit för mig själv. Jag kunde inte alls ta mig igenom det här ensam, kanske inte ens med Rileys hjälp. Jag kände att Andy stirrade på mig. Varför var han ens här? Han borde väl inte ha engelska nu? Han borde ha samma lektioner som Riley hela dagen.
Jag gick och satte mig på en tom plats längs bak i klassrummet. Bredvid mig satt en tjej som jag inte riktigt hade någon koll på vem det var, men hon måste ha vetat vem jag var för hon kollade bara på mig med avsmak och bytte sedan plats. Jag suckade. Detta började ju lagom pinsamt. Jag kunde känna att Andy tittade på mig, han ville att jag skulle möta hans blick. Men det tänkte jag inte göra. Om han vill att jag ska lida så tänker jag i alla fall inte låta honom se mig lida. I hans ögon vill jag vara stark, han ska inte få se mig svag.

Halvvägs genom lektionen kom Riley in i klassrummet.
Katrin, våran lärare, frågade inte ens varför han kom hit utan nickade bara åt Riley som lätt nickade tillbaka. Riley gick och satte sig på den lediga platsen bredvid mig och än en gång kände jag Andys blick på oss. Jag valde att inte kolla upp denna gången heller.
"Jag sa ju att jag skulle fixa det." viskade Riley i mitt öra.
"Vad gjorde du?" frågade jag.
"Det är inte så viktigt, det viktiga är att jag ska vara med dig under hela dagen. Precis som jag sa." sa Riley.
Jag mötte hans blick och han log mot mig. Jag kände det vanliga hugget i bröstet som jag gjorde nästan varje gång jag mötte hans blick. Det är något fel på den här pojken, varför fick han mig att känna såhär?

Jag satt djupt försjunken i mina egna tankar när det pep till i min bakficka. Jag tog fram mobilen för att kolla på smset.

Thomas: "Tycker du att Inez är ett fint namn?"
Jag: "Va?"
Thomas: "Kan vi prata? Jag vill berätta en sak för dig."

_______________________

Helluuuu!!!!
Nu tycker jag att jag faktiskt uppdaterar ganska snabbt igen!
Jag vet inte varför men jag är liksom inne i en period när jag vill skriva hela tiden, jag kan liksom inte få nog av det!
Jag bara sitter och skriver å skriver så fort jag får chansen.
Hoppas att ni e nöjda i alla fall!
Om någon av er har skrivit en kommentar till mig som jag inte har svarat på så vill jag bara att ni ska veta att det inte är för att jag inte vill svara, utan för att jag får inte notiser för allt (vilket suger) och ser därför inte alla kommentarer, jag svarar på alla kommentarer jag får notiser om. Men sluta inte kommentera för det, jag blir alltid glad när jag ser att folk har lagt ner tid på att skriva till mig❤️

Rösta och Kommentera!

Puss & Kram!