I ensamhetens ensamhet

Kapitel 26

Rileys perspektiv:

Vem tror den där killen att han är?
Han tror uppenbarligen att han har en chans på Jasmine.

Pfftt.

"Sluta tänk elaka tankar Riley." hörde jag Jasmine säga i baksätet.
"Hur....?"
"Tror du inte att jag ser det på dig eller? Vem är det du tänker på?" frågade Jasmine mjukt.
Jag suckade.
"Ingen." svarade jag.

"Wow." sa Andy samtidigt som han försökte hålla blicken på vägen.
"Vad är det?" frågade jag.
"Ni har nog kommit varandra närmre än vad man kan tro." sa Andy.

Jag himlade med ögonen.
"Exakt vad menar du." frågade Jasmine ironiskt.

Han himlade med ögonen och sneglade på Jasmine.

"Kom igen du kan redan se vad han tänker på. Jag har känt honom i fyra år och kan inte se sådant." sa Andy aningen impad.

"När du skaffar flickvän kommer du fatta." sa Jasmine och mitt hjärta frös.

Flickvän?
Så hon är verkligen min flickvän?
För det var väll inprincip det hon sa?

Jag kunde inte låta bli att le.
Andy såg det och himlade med ögonen mot mig.

Jasmine började skratta.
"Vad håller ni på med?" frågade hon och fnissade.

***

"Vi är hemma!" skrek jag och stängde ytterdörren.

Jasmine snörade upp sina skor och lunkade ut ur hallen.
Jag gjorde detsamma och gick fram till henne.
"Nu ska du få träffa min mamma." sa Riley.

Jasmine nickade bara samtidigt som hon gäspade.
"Sedan ska du få sova." la Riley till.

Jag smålog lite och väntade sedan på att jag skulle visa vägen.
"Mamma!?" skrek jag.
"Här uppe." svarade en röst för övervåningen.

"Dom sitter säkert på Amys rum." sa jag och började gå upp för trappan med Jasmine hack i häl.

Jag tänkte på en sak.

Det mesta av glaset som Thomas hade behövt plocka ut ur Jasmine var i magen. Och han hade inte frågat om blåmärket som nästan täckte hela magen.
Antog han att det var spegeln som hade gjort det?

Jag hade inte sett hur det såg ut innan och blev jätte chockad när jag såg henne ligga där på sängen när jag kom in i sjukhus rummet. Men jag sa inget. Det skulle inte göra något bättre.

Vi gick in på Amys rum och jag såg snabbt att mamma och Amy satt ner och målade.

När vi kom in i rummet tittade båda upp. Amy kollade ointressant ner på sitt papper igen och fortsatte måla.
Mamma satt dock och bara kollade.

"Men herregud. Din lilla stackare!" utbrast mamma.
"Mamma." sa jag med en varnande ton.
"Åh förlåt. Men är allt det som Amy har sagt sant?" frågade mamma.
"Antagligen inte allt. Vad har hon sagt?" frågade jag.
"Det är dig dom pratar om på teven?" frågade mamma.
"Ja, det är nog jag." svarade Jasmine bakom mig.

Mamma suckade djupt.
"Gud va hemskt. Vill du ha något? Vad som helst. Säg bara till." sa hon.
"Det var snällt." sa Jasmine.
Mamma log mig henne innan hon reste sig upp och gick fram till Jasmine.

"Amy berättade om spegeln. Kan jag få se hur illa det blev?" frågade mamma nästan lite nervöst.
"Visst." svarade Jasmine.

Mamma lyfte upp tröjan på henne så att man kunde se hennes mage.
"Herregud. Gjorde spegeln allt det där?" frågade mamma.
"Nej. Blåmärket är från..... ah."
"Din pappa?" frågade mamma försiktigt.
"Mhm..."