I ensamhetens ensamhet

Kapitel 27

"Jasmine!" hörde jag någon ropa efter mig i korridoren.
Jag vände mig hastigt om för att se hem det var. Jag kände i alla fall inte igen rösten.

Några meter bakom mig stod en tjej som jag inte riktigt visste vem det var. Jag kände igen henne men kunde verkligen inte komma på vem det är.
"Ehm.... ja?"

Flickan sprang fram till mig.
"Eum... jag heter Lola." hälsade hon.
"Hej." svarade jag bara eftersom att hon uppenbarligen redan kunde mitt namn.
"Skulle vi kunna, jag vet inte, typ ta någon fika någon dag eller så?" frågade Lola lite nervöst.

Jag blev chockad av frågan och sedan fundersam. Varför ville hon det? Jag visste ju knappt vad hon hette.
Jag granskade henne en stund innan jag svarade.
Hon hade ganska kort blont hår, en mörkblå klänning och svart ballerina skor. Hon var söt och såg verkligen inte ut som om hon ville någonting illa.

"Varför inte." svarade jag tillslut och Lola sprack upp i ett leende.
"Gud va bra!" utbrast hon.
Jag nickade lite osäkert.

Hon gav mig sitt nummer och jag gav henne mitt innan vi gick skilda vägar och jag fick skynda till min lektion för att inte komma försent.

Matte. Usch vad jag hatar matte. Men jag har i alla fall det med Riley. Och Andy. Så jag skulle nog överleva.

***

"Hej." sa jag andfått när jag satte mig ner bredvid Riley.
"Hej, du hann nog precis." sa han och pekade på läraren som precis klev in i salen.

Jag drog en lättnadens suck och sjönk ner i stolen.

Lektionen gick och jag fattade inte ett ord av vad läraren sa. Kanske för att jag inte lyssnade.
"Hur har dagen gått?" viskade Riley bredvid mig.
Jag vände mig mot honom och möttes av hans vackra ljusbruna ögon.
Jag kunde se hur mycket han brydde sig om att jag skulle ha det bra.
"Bra." ljög jag.

Dagen hade varit hemsk.
Till att börja med hade jag glömt av vart mitt skåp låg, sedan hade alla börjat viska så fort jag gick igenom korridoren, vilket kanske är förståeligt men ändå fruktansvärt jobbigt. På lunchen hade massa okända människor kommit fram och pratat med mig som om vi vore kompisar och sedan mitt i allt bara börjat fråga massa om min pappa vilket ledde till att jag sprang gråtandes ur matsalen.

Dom få vänner som jag faktiskt hade fått hade inte haft lunch samtidigt som mig så jag hade egentligen suttit ensam.

Sedan efter lunch hade min lärare i svenska (eftersom att jag hade just det ämnet efter lunch) tagit ut mig ur klassrummet och börjat fråga massa om min pappa. Jag började inte gråta den gången men jag blev irriterad. Dom borde låta mig ha några saker för mig själv.

Det är klart att jag förstår att folk blir nyfikna och lite oroliga men dom borde fatta att det kanske är för tidigt att fråga.

***

Min hemlängtan var som bortblåst. Jag ville aldrig hem igen.
Jag saknade inte mamma det minsta.

Lögn.
Jag saknade mamma och Zoey jättemycket. Men jag klarar helt enkelt inte av att åka hem.
Jag klarar det inte.

***

Jag klev in genom dörren, sparkade av mig skorna och sprang upp på "mitt" rum.
Direkt när jag kom in i rummet slängde jag mig på sängen och andades ut.

Jag skulle aldrig mer flytta på mig.
Jag behövde tid att tänka, ta reda på vad som är rätt.

Och så kom jag att tänka på Lola.
Jag hade absolut ingen aning om varför hon helt plötsligt kom fram till mig. Ville hon något illa?