I ensamhetens ensamhet

Kapitel 34

Efter allt som har hänt det senaste så hade jag inte haft tid att tänka på resten utav kaoset i mitt liv.
Det faktum att min pappa faktiskt sitter i fängelse och att hans föredetta flickvän som ska föda barn om två och en halv månad ens existerar har jag förträngt helt.

Och när jag häromdagen kom i underfund med detta så fick jag lite lätt panik och dåligt samvete. Jag hade inte en aning om vart Camilla bodde nu eller om hon mådde bra. Jag visste inte om hon hade familj och vänner som stöttade henne eller om hon ens bodde kvar i pappas hus. Jag tvivlade dock på att hon skulle bo kvar i pappas hus. Hade det varit jag hade jag velat komma bort därifrån så snabbt som möjligt.

Efter två dagar så hade mitt dåliga samvete växt sig så stort att jag kände mig tvungen att ta reda på vart hon befann sig och sedan ta mig dit så snabbt som möjligt.

Jag hade fått reda på att hon numera bodde i en lägenhet inte allt för långt härifrån. En halvtimme med buss och sedan tio minuters promenad.
Redan samma dag som jag hade fått reda på detta så satt jag på bussen på väg till lägenheten.
Jag hade inte förberett vad jag skulle säga eller ens tänk igenom någonting överhuvudtaget, det får gå som det går.

Jag hatade mig själv inombords för att jag inte hade behållit kontakten med henne under dessa månaderna.

Jag kommer ihåg hur jag första gången jag skulle träffa henne inte hade velat. Jag hade inte vetat vad jag skulle ta mig till. Och ändå hade jag gått med på att träffa henne.
Nu i efterhand undrar jag varför.
Varför skulle jag göra det för min pappas skull?
Jag intalade mig själv att det var av ren nyfikenhet på pappas nya liv.
Visst det kanske var en anledning, men jag vet innerst inne att det inte var den största anledningen.
Men det ville jag inte erkänna för mig själv.

***

När jag kom fram till huset som Camilla bodde i blev jag aningen förvånad.
Det var en stor smutsig brun byggnad som såg ut som att den snart skulle falla isär.
Jag hoppas verkligen att det är finare inuti.
Jag öppnade den stora dörren och kom in i ett ganska stort trapphus. Jag kände en svag doft av alkohol och började bli orolig på riktigt. Detta verkade inte vara rätt miljö för ett barn. Speciellt inte ett nyfött barn.
Camilla måste ha det väldigt svårt.

Nä skärp dig Jasmine. Camilla skulle aldrig vilja skada barnet. Detta måste bara vara en tillfällig bostad.

Jag försökte lyssna på rösten i mitt huvud och började gå upp för trapporna.
Camilla kanske bara behövde lite hjälp?
Jag tog upp lappen jag hade lagt i bakfickan och dubbelkollade vilket nummer hon bodde på.

14c

Jag gick upp några trappor och kollade på dörrarna.
Efter några minuters letande hittade jag det.
Det var en liten sliten dörr. Men det stod 14c på den så jag bestämde mig för att knacka.

Efter några sekunder kunde jag höra steg inifrån som närmade sig.
Hjärtat började slå snabbare och jag kände nervositeten växa i bröstet.

Någon öppnade dörren.
Där stod Camilla framför mig.
Hon verkade förvånad över att se mig.
"Eh... Jasmine, hej..." sa hon lite hackigt.
"Hej." svarade och och blev lite förvånad över att jag lät normal.
Vi bara stod där en stund och granskade varandra.
Camilla var inte alls lik sig själv. Första gången jag hade träffat henne så var hon söt och hade ganska långt kastanjebrunt hår och glittrande ögon. Nu hade hon färgat håret blont och ögonen såg trötta ut.

Hon såg nog att jag granskade hennes ansikte.
"Jag kände att jag behövde en förändring." sa hon och slog ner blicken i marken.
"Jag gillar det." svarade jag snabbt.
Jag ville inte att hon skulle tro att jag tänkte 'vad i helvetet har hon gjort!?'
För så tänkte jag inte.
Jag förstod henne.

Hon släppte in mig och vi gick och satte oss i en gammal skinnsoffa.
Lägenheten såg inte lika illa ut som själva trapphuset men det såg inte heller tillräckligt bra ut för att uppfostra ett barn i. Man kunde se att Camilla hade ansträngt sig mycket för att få stället att i alla fall se helt okej ut. Men jag tror att det har vart näst intill omöjligt.
Man kunde lista ut att det antagligen hade bott en alkoholist här innan eftersom att man kände en svag doft av spya i lägenheten, som antagligen hade satt sig i väggarna. Och i heltäckningsmattan framför allt.
Man kunde se hur mycket arbete Camilla hade lagt ner på den. Men det syntes fortfarande tydligt hur illa behandlad den hade blivit tidigare.

Camilla drog en djup suck vilket fick mig att vakna ur mina tankar.
"Jag ska fixa iordning här, det är ingen fara." sa Camilla.
"Camilla..." började jag.
"Mhmm...?"
"Jag förstår att du inte vill bo i pappas hus... Men tror du att detta är rätt miljö för ett barn?" frågade jag.

Hon drog en djup suck och när hon kollade upp på mig var hennes ögon fyllda med tårar.
"Ja-jag vet inte vad jag ska ta mig till Jasmine." sa Camilla, "hur klarade ni av det?" frågade hon sedan.
"Det var aldrig så här illa för oss om jag ska vara helt ärlig. Visst det var jättejobbigt och allt bara kändes som skit, men han skadade aldrig någon då." sa jag och gick fram till Camilla och försökte trösta henne.

Hon hämtade andan mellan snyftningarna.
"Jag vet inte vart jag ska ta vägen." sa hon och fortsatte låta tårarna rinna ner för kinderna.
"Snälla, kan du inte komma och bo hos oss så länge?" frågade jag henne.

Jag hann inte tänka innan jag sa det. Och ändå kändes det som rätt sak att göra. Mamma skulle antagligen få sig ett spel och Zoey skulle knappt fatta vad som hände, hon skulle antagligen fråga om det. Men till sist bara låta det vara. Zoey brukade vara väldigt förståndig och hon förstod mer än vad man trodde.

Hon satt helt tyst.

Efter några minuter nickade hon bara.
"Ta med dig vad du känner att du behöver och så åker vi hem sedan. Låter det bra?" frågade jag.
Jag kände mig som en vuxen som försöker övertala sitt barn om att det är dags att gå hem från dagis.
Men just nu struntade jag i det. Camilla behövde all hjälp hon kunde få.

Hon nickade igen.

_________________________

Helluuu!

Kände att jag behövde komma tillbaka lite till det här med pappan, Camilla och familjen liksom.
Jag har länge suttit och funderat över detta men inte riktigt fått in det i dom andra kapitlen, så kände att jag fick ta ett helt kapitel till det, och lite av nästa kanske.

Detta kapitlet vill jag tillägna @AnnikaTiliander för din väldigt söta kommentar på förra kapitlet. Blev väldigt glad❤️❤️

Anyways

Hoppas att ni tyckte om det❤️

Vill än en gång tacka alla som röstar och kommenterar, ni är bäst❤️❤️

Puss & Kram!!