I ensamhetens ensamhet

Kapitel 23

Jag satt som frusen framför tv:n.
Var pappa åtalad för barnaga?
Så illa var det väll inte? Eller?

Jag var sjukt förvirrad och skärrad. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Trots att pappa försvann under en så lång tid och inte har varit det minsta trevlig sedan han kom tillbaka så var han ändå min pappa. Och jag älskade min pappa.

Plötsligt skar ett högljutt 'pling-plong' igenom huset och jag vaknade ur mina tankar.
Jag sprang snabbt upp för trappan och sprang fram till dörren. Sedan insåg jag att det kanske var någon jag inte ville prata med utanför huset, som typ mamma eller någon.
Jag är inte sur på mamma eller så men jag vill heller inte prata med henne.

Det är komplicerat.

Jag upptäckte att dom hade ett titthål på dörren. Vem har det på en villa?
Jag kollade vem det var som stod utanför dörren och insåg snabbt att det bara var Amy.

Jag öppnade försiktigt dörren.
"Hej Amy." hälsade jag.
"Hej Jasminje." hälsade hon glatt tillbaka.

När vi hade fått av henne alla ytterkläder, skor och väska så stod vi i en pinsam tystnad i hallen.

"Så. Vad vill du göra?" frågade jag henne.
"Måla!" svarade hon snabbt."

Jag skrattade åt hennes antusiasm.
Hon drog med mig in till hennes rum. När jag kom in blev jag chockad. Hon hade varje liten tjejs dröm rum med rosa väggar prydda med hennes egna teckningar, alla sorters leksaker en vit heltäckningsmatta ett sminkbord fullt med bara smycken, en stor garderob och en rosa himmel säng.
Jag kunde inte göra annat än gapa. Jag hade visserligen inte varit i alla rum som finns i huset men detta var klart det bästa och finaste hittills.

"Kommej du?"
Jag tyckte till och slet blicken från rummet och kollade på Amy.
"Jo, jag kommer." svarade jag och följde med Amy till ett bord som stod i ena änden av rummet. Under bordet stod det massa lådor som jag gissar att det är pennor, papper och allt sådant man behöver när man målar.

"Du har ett väldigt fint rum Amy." sa jag till henne.
Amy tittade på mig och log.
"Tack."

Jag satte mig ner bredvid henne och fick ett papper lagt framför mig.

Ett tag för något år sedan fick jag för mig att jag skulle börja måla porträtt. Eftersom att jag oftast inte hade mycket att göra på dagarna blev det mycket tid över till att måla.
Jag brukade skissa i blyerts. Ett tag tyckte jag att jag var riktigt duktig och sedan tyckte jag bara att bilderna var helt bedrövliga så jag slutade.

Jag bestämde mig för att måla av Amy. Hon skulle säkert bli glad (om det ens syns att det är hon på bilden.)

Jag tänkte på när Andy kom hit igår och hur glad Amy blev.
Jag bestämde mig för att måla av henne med ett stort leende på läpparna och den rosa klänningen hon hade på dig igår.
Eftersom att jag var van vid att måla porträtt så visste jag att måla resten av hennes kropp inte skulle bli lätt.
Amy satt fullt koncentrerar mitt emot mig och målade en tjej på pappret. För att vara fem år var hon duktigt. Hon visste precis hur hon skulle göra och snålade inte med detaljerna.
Jag vet inte hur länge vi hade suttit där men efter ett tag hörde jag dörren öppnas på nedervåningen.
Amy verkar inte reagera eller bry sig så mycket om det samtidigt som min puls ökar kraftigt.
Mest för att jag tror att det är Riley och vi har inte pratat sedan igår (typ) och lite för att det kanske är någon annan.

"Amy?" hör jag en röst säga utanför.
Sedan kom Riley in i rummet.
Amy reste sig upp från sin stol och sprang in i armarna på Riley.
Riley fångade lätt upp henne och jag fick en känsla av att hon gör så varje gång don träffas efter skola och dagis.