I ensamhetens ensamhet

Kapitel 30

En månad senare:

Jasmines perspektiv:

Allt har faktiskt flutit på väldigt bra. Jag skulle inte kunna säga att jag är populär, för det är jag verkligen inte, men ändå inte så liten som jag har varit innan. Jag har vänner, folk pratar med mig om vardagssaker, ber mig om hjälp med läxor till exempel. Som för vilken normal person som helst.

Efter skolan är jag mest hemma med Zoey och mamma. Fixar i ordning hemma och massa sådant.

Jag spenderar också väldigt mycket tid med Lola och Andy. Dom ända riktigt nära vännerna jag har.

Det gör ont i mig att tänka på att jag faktiskt är lycklig och mår bra utan Riley, för Riley betydde så otroligt mycket.

Men han försvann.

Han trodde att jag och Andy typ var tillsammans eller något sådant. Och när vi båda sa att det inte var så och försökte få honom att fatta att Andy bara tröstade mig så viftade Riley bara bort det.
Han har varken pratat med Andy eller mig på en hel månad.
Han har inte pratat med någon faktiskt. Ingen har hört något från honom.
Om man frågar lärarna vart han är säger dom att han och hans syster bor hon sin mormor och morfar för att komma bort ett tag, då dom har haft det jobbigt hemma.

Jag vet att dom har haft det jobbigt med att deras föräldrar jobbar så mycket men samtidigt så vet jag att det inte var därför han stack. Det kanske låter egoistiskt men jag vet att det var på grund av allt som hände, eller ah, allt som egentligen inte hände.

Jag slutade lämna meddelanden och smsa honom för flera veckor sedan. Det kan också verka egoistiskt men jag väljer att inte se det så. Om han vägrar lyssna är det faktiskt hans val. Och jag har försökt förklara.

Andy har också gett upp.

Hur kunde han tro att det var något mellan mig och Andy?
Jag ser (eller såg för del delen) verkligen inte Andy på det sättet.
Dock tror jag att han och Lola har något på gång.
Vilket gläder mig såklart.

Mamma har kämpat hårt med att inte tänka på allt med pappa men jag förstår att det är svårt för henne.
Men vi löser det.
Allt kommer bli bra.

***

Lola kommer gåendes mot mig i korridoren med ett stort leende på läpparna.
"Värst va du var glad då." sa jag när hon kom fram till mig.
"Andy kysste mig igår." hasplade hon ur sig som om hon inte kunde säga det snabbt nog.

Trots att jag visste att dom har haft något på gång ett tag blev jag helt paff.
Men samtidigt glad såklart.

"Hah, där ser man." sa jag och log mot henne.

Varför sa jag så för?
Det lät ju inte bra. Alls. Fan.

Lola fnittrade till och nickade.
"Så asså är ni typ tillsammans?" frågade jag.

Nej men gud va töntigt Jasmine...!

"Jag vet inte." svarade Lola.

Jag skakade på huvudet åt henne samtidigt som jag fnittrade.
Lola slog till mig på armen vilket bara fick mig att skratta ännu mer.
Tillslut började Lola också skratta och vi gick skrattandes till våran lektion.

***

Matte är verkligen inte min grej. Jag är inte dålig på det eller så, men man blir bara så trött av det.
Utom dom som kan precis allt och knappt behöver miniräknare...

Lola har inte fått gjort ett tal på hela lektionen för att hon har suttit och tänkt på annat.

Andy satt längst fram i klassrummet. Han hade nästan kommit sent till lektionen men sprang in precis innan läraren skulle stänga dörren.
Lola hade fått ett fånigt leende på läpparna som hon hade försökt dölja bakom sin mobil som hon satt med hela tiden.