I ensamhetens ensamhet

Kapitel 19

Jag öppnade försiktigt ögonen.
Jag minns inte att jag hade somnat? Vart är jag ens?

Jag satte mig försiktigt upp och lät blicken svepa över rummet.
Jag satt i en säng som måste vara minst 10 år gammal med ett täcke som verkar lika gammalt det också. Bredvid mig fanns ett litet bord med en plastmugg vatten ståendes på det, och på väggen mitt emot fanns en liten bokhylla fylld med gamla serietidningar och böcker. Annars var rummet ganska tomt och luktade gammal bok.
Rummet var dessutom ganska mörkt så man kunde knappt se något.

Det tog inte lång tid innan jag fattade att jag fortfarande var kvar i skolan, för man kunde tydligt höra röster från folk som gick förbi i korridoren som måste finnas precis utanför rummet.

Jag ansträngde mig för att komma ihåg anledningen till att jag låg här.
Tillslut mindes jag. Pappa. Han hade sparkat mig va?

Som för att bekräfta det la jag handen på min magen men fick genast rycka bort den av smärta.
När jag lyfte på min blus för att kolla såg jag ett blåmärke som täckte nästan hela min mage. Än en gång blev jag helt förvånad över hur stora blåmärkena blev.
Det såg extremt äckligt ut. Inget man i första taget vill ska täcka hela ens mage.

"Hallå?" sa jag prövande ut i tomma luften.

Det gick inte många sekunder innan någon öppnade en dörr precis bakom mig och kom in i rummet.
"Hej." sa Andy försiktigt.
"Hej." sa jag och log.

Andy kom fram och satte sig på sängkanten bredvid mig.
"Vad är klockan?" frågade jag sedan.
"Du har bara legat här i tjugo minuter." sa Andy.

Okej, men det verkar ju inte så farligt.
Jag suckade djupt.

"Har pappa åkt?" frågade jag.
"Polisen kom. Han kommer antagligen hamna i fängelse." sa Andy.
"Va? Tror du?" frågade jag honom.

Tanken på att pappa skulle hamna i fängelse var chockerande. Jag vet att min pappa har gjort hemska saker och att man verkligen inte får slå sina barn men jag kan ändå inte föreställa mig att han skulle få möta sådana konsekvenser.

"Han har ju brutit mot lagen Jasmine." sa Andy och gav mig en menande blick.
Jag nickade som svar.

Hur mycket jag än försökte gick det inte att föreställa sig. Pappa kunde väll inte hamna i fängelse, eller?

"Jag måste prata med Camilla." sa jag efter ett tag.
Andy log mot mig.
"Hon är faktiskt här." sa Andy.
"Hur?" frågade jag förvånat.
"Jag är inte helt säker hur hon fick veta faktiskt." sa Andy och reste sig upp.

Han gav mig en snabb puss på pannan innan han hastigt lämnade rummet.
Betydde den något?
Eller var det bara som en vänskaplig gest?

Jag hann inte fundera mycket på det innan Camilla kom in i rummet.
"Camilla." sa jag när jag fick syn på henne.
"Åh herregud." flämtade Camilla när hon såg mitt ansikte.
"Gjo-gjorde h-han det?" frågade Camilla förskräckt.
"Mm."
"Jisses. Ja-jag kan inte fatta att han skulle kunna göra något sådant." sa Camilla.
"Inte jag heller. Men det är en positiv sak tycker jag."

Camilla tittade frågande på mig.
"Vi trodde att han var bättre än så. Nästan ofarlig. Visst vi trodde fel men det är inte försen nu vi får reda på det." sa jag.

Jag var inte riktigt helt hundra på vad det var jag sa men det kändes rätt.

Visst det pappa gjorde var fel. Allt han har gjort har varit fel. Men på något sätt hade han lyckats få oss alla att tro att han inte var så illa. Och han har inte varit det heller. Innan nu.
Dock så vet man inte riktigt vilket som är hans riktiga jag.