I ensamhetens ensamhet

Kapitel 5

"Nej men jag tycker faktiskt att det är intressant." sa Riley envist.
"Sure."

Han hade frågat nu hela vägen om alla rykten. Vissa var ju dessutom sanna så jag blev väldigt obekväm.

Vi hade kopplat in min mobil via Bluetooth och satt på Spotify.

Min favorit låt var på.

I like, you the way you are, when we're driving in your car and you're talking to me one on one, but you've become
Somebody else 'round everyone else. You're watching your back, like you can't relax.
You tryna be cool, you look like a fool to me.

Låten avbröts av min ringsignal.
Samma nummer som förut.

"Vem är det?" frågade Riley.
"Ingen aning."
Han flinade.
"Svara med högtalare då!" sa han.
Jag himlade med ögonen.

Varför inte?

"Hallå?" sa jag.
"Jasmine?" sa en röst som jag kände igen.
"Vem är det?" frågade jag.
"Tro inte att ditt utseende kommer ändra något. Vi här redan spridit alla rykten och du kommer önska att du inte ens hade bytt skola!"

Sasha?

"Sasha?"
"Men jaaa. Poängen var att ditt utseende kommer inte ändra något. Plus att du inte ens var snygg. Bara bättre än förut."

Jag sa inget.

"Tro mig. Ditt liv kommer bli ett rent helvete. Det ska jag se till!"

Sedan hördes bara en massa pip innan musiken startade igen.

Why'd you have to go and make things so complicated.
I see the way you're acting like you're somebody else gets me frustated.

Life's like this, you fall and you crawl and you breake and you take what you get and you turn it into, honesty and promise me I'm never gonna find you fake it.

"Vilken jävel!" sa Riley.
"Jävlar." rättade jag honom.

Han tittade frågande på mig.

"Hon och hennes kompis Lena brukade vara mest på." sa jag.

Riley spände hela kroppen.

Vadå? Blev han irriterad?
Nej det kunde han inte ha blivit. Nöjd möjligtvis.

"Riley. Stanna bilen." sa jag.

Han tittade frågande på mig innan han gjorde som jag sa.

När han väl hade stannat bilen gjorde jag mig redo att kliva ur den och gå min väg.
Riley hindrade mig inte.

Varför skulle han? Som om han bryr sig liksom.

Hur långt var det kvar hem.
1 km.
Det skulle inte ta så lång tid.

Ungefär 2 minuter senare började det piss regna.

Typiskt.

Satans jävla helvete!!

Jag märkte att jag grät.

Nej Jas!! Låt dom inte påverka dig! Du behöver inte stå ut med dom mer!!!

Det hjälpte inte.

Jaja man kunde i alla fall inte se det för allt regn.

Jag kanske borde ringa mamma.
Se om hon är hemma.

Jag stoppade handen i fickan för att ta fram mobilen.
Den var inte där?
Va i *******!?!?!?

Jag måste ha glömt den i Rileys bil. Nu måste jag vänta till i morgon innan jag kan få tillbaka den.

Som den äkta tonåring jag är kommer jag inte klara mig i så många timmar utan mobil.

Attans jäkelskap!!

Mamma kommer få panik på mig...

***

Det första jag gjorde när jag kom hem var att hämta hemtelefonen och ringde mamma.

"Ja hallå det är Mamma." svarade mamma glatt.

"Hej det är jag." sa jag.

"Hej gumman."

"Ehm. Jag har glömt min mobil hos en kompis. Bara så att du vet."

Smidigt Jasmine!!

"Okej. Du jag har ganska fullt upp här. Men jag kommer hem runt sju okej?"

Jag nickade.

Efter en stunds tystnad kom jag på att mamma inte kunde se att jag nickade.

"Ehm ja det blir bra."

"Okej fint. Då ses vi."

***

Jag låg i min säng med datorn och skrev på en bok jag hade börjat med i typ 7:an, brist på liv, när det knackade på dörren.

Jäkla försäljare....
Jag suckade och gick ner för trappan.

När jag öppnade dörren var det inte alls någon försäljare som stod där.

"Hej."
"Ehm hej...."
"Du glömde den här i min bil."
"Åh. Det hade jag inte märkt." ljög jag.

Riley flinade.
Jag gjorde en min mot honom som fick honom att skratta högt.
Jag log.

Sedan väntade en lång pinsam tystnad.

Tillslut räckte han fram mobilen mot mig och gick tillbaka till sin bil.

Bra där Jasmine. Bra där. Han kommer i alla fall aldrig prata med dig mer...

Jag suckade och stängde dörren.

Jag hade fått tre sms.

Mamma:
"Kan du möta Zoey när hon ska hem från en kompis klockan 18.00?"

Mamma:
"Oj. Glömde att du inte har din mobil."

Riley:
"Eftersom att du vägrade ge mig ditt nummer så la jag in det själv. Puss!"

Puss? Hur skulle jag tolka det?

Jag.
"Smart drag där hahah."

Jag flinade. Han var inte dum.

Men tänk om han hade kollat igenom massa i min mobil. Fast jag hade inget privat där.

Riley:
"Vadå? Ingen puss? Är du sur?"

Jag:
"Puss!"

Riley:
"Tack och lov. Puss!"

Jag satt och fnittrade som en galning. Var det såhär det var när man nästan hade en vän?
Jag gillade det i alla fall.

Vad är klockan?

17.47

Jag hann fortfarande gå och hämta Zoey.

Jag:
"Fick tillbaka den. Vem är hon hos?"

Mamma:
"Lilly."

Okej.
När jag öppnade dörren stod det någon precis utanför dörren med ena handen knuten beredd på att knacka.

Sasha.

__________________________

Vad tycker ni?

(lovar att det blir bättre om ett tag)

Rösta och kommentera så blir jag glad!!

Puss och Kram!