I ensamhetens ensamhet

Kapitel 8.

Jasmines perspektiv:

Jag hörde någonatans långt borta att det knackade på dörren. Men jag var fast bestämd att aldrig med flytta på mig. Vilket innebär att jag inte kan öppna dörren.

Men tänk om det är Zoey som inte kommer in.
Jag kan ju inte bara låta henne stå där tills mamma kommer hem.

Jag släpade mig ner för trappan.
Fram till dörren och öppnade den.

Men där stod inte Zoey.
Utan Sasha.

Fan.

Jag suckade.

"Vad vill du?" frågade jag trött.

Jag orkade inte med massa kommentarer och hat idag.

Aldrig någonsin mer.

"Jasmine."

"Säg inte mitt namn." sa jag argt.

Jag var inte ledsen längre. Jag var arg. Riktigt arg.

"Okej. Du. Vi måste prata. Helt seriöst. Vi har en del saker vi måste diskutera. Nu."

"Verkligen inte. Sasha. Jag vill inte prata med dig. Någonsin mer. Okej?" sa jag med all kraft jag hade kvar.

"Snälla du. Vi måste." bad hon.

"Nej." sa jag.

Jag hatar att vara sådan här. Men jag har inte något val.
Detta var inget mot hur hon behandlade mig.

Inget.

Därför fick jag inte ens dåligt samvete.

"Jasmine! Vi ska prata. Nu."

"Men herregud Sasha. Jag vill inte prata med dig. Någonsin." suckade jag.

Hon gav mig en bedjande blick.

"Nej." sa jag och stängde dörren.

Men det gick inte många minuter innan det än en gång knackade på dörren.

Jag suckade och gick och öppnade.

Denna gången var det fortfarande Sasha. Och Lena.

Ingen av dom sa något.
Efter bara några sekunder puttade Lena till mig så att hon kunde komma in i huset. Sasha följde efter, fast lite mer frånvarande. Som om hon tyckte att det Lena gjorde var fel.

Som gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan.

Jag var rädd att som skulle börja göra sänder grejer så jag följde efter som och satte mig i en fåtölj.

"Vad i helvete tror du att du håller på med!?" frågade Lena högljutt.

Jag blev förvånad och tittade frågande på dom.

"Va?"
"Tror du inte att folk kommer fatta att du är en patetiskt jävel?" frågade Lena med en ton som betydde att hon trodde att jag var helt efter.
"Jag har ju inte gjort något." sa jag.
"Pfftt jo tjena. Hur gjorde du förresten för att bli tillsammans med Riley?" frågade hon sedan.

Hon lyckades inte dölja nyfikenheten i rösten.

Jag blev helt ställd. Vadå tillsammans med Riley?
Vart har som fått det ifrån?

"Vad menar ni?"
"Lägg av. Han har berättat att ni är tillsammans. Vad var du tvungen att göra för att han skulle börja gilla dig? Är det därför du har börjat sminka sig och färga håret?" frågade Lena surt.

Men jag är inte tillsammans med Riley, vill jag säga.
Men jag har insett att om jag gör det kommer dom bara bli nöjda.

Men varför har han sagt att vi är tillsammans?

Han driver faktiskt med mig! Det har han gjort hela tiden!

"Hur vet ni vem Riley är?" frågade jag istället för att svara på någon av frågorna som Lena hade ställt.
"För att han är Sasha ex!" sa Lena.

Han är vadå!?!?

Han utnyttjade mig!
Det är den ända logiska förklaringen. Han ville hämnas Sasha genom att bli kompis med personen hon hatar mest av allt.

Han visste mycket väl vem det var som ringde igår.
Han ville bara inte att jag skulle veta att han känner Sasha. För om jag visste det så visste han att jag skulle lista ut allt.

Fan Jasmine!
Fan ta Riley!

"Ja-jag vet i-inte vad jag ska säga." sa jag.
"Vadå?" frågade Sasha.

Hon hade inte pratat någonting sedan dom kom.

"Okej Jasmine såhär ligger det till. Ingen bryr sig om att du dejtar Riley. Han kommer dumpa dig väldigt snart. Han har aldrig gillat dig. Han vill bara hämnas Sasha. Och vet du vad!? Du är helt jävla störd och patetisk. Tror du verkligen att om du ändrar ditt utseende kommer folk tycka annorlunda om dig? Allt du har gjort vet alla om! Inget kommer kunna ändra på det!" nästan skrek Lena.

Det gjorde ont. Riktigt ont. Ondare än vad jag först hade trott att det skulle göra.

Och helt plötsligt kunde jag inte andas. Jag fick inte luft.
Och det gjorde jätteont. Jag hade aldrig känt sådan smärta som den jag upplevde i mina lungor just nu.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Tillslut skrek jag rätt ut och ramlade ner från fåtöljen och ner på knäna.

"Jasmine!" skrek Sasha.
"Skit i henne nu. Vi går." sa Lena.
"M-men..."
"Vi går. Nu."

Hur jag än försökte kunde jag inte få luft.

"Okej." hörde jag Sasha säga.
Sedan hörde jag hur dom båda började gå mot dörren, dörren öppnades och sedan hörde jag hur någon fick en knuff och skrek till. Sedan hur någon hårt drog igen dörren och låste.
Sedan sprang personen åt mitt håll.

Jag kollade upp.
Det var Sasha.
Hon hade mobilen i högsta hugg.

Men jag var för ansträngd av min andning så jag hann inte uppfatta vem hon ringde.

"R....i.....ng.... am.....bu.....lans." lyckades jag få fram.

Än en gång hörde jag hur hon ringde. Förhoppningsvis en ambulans.

Sedan blev allt svart.

***

Rileys perspektiv:

Jag slängde mig i bilen och körde det snabbaste jag kunde mot Jasmines hus.

Det måste vara något allvarligt om Sasha låter så orolig. Hon hatar ju Jasmine av hela sitt hjärta. Eller?

***

Jag rusar in i huset så snabbt jag kan och hinner bara se hur Jasmine sjunker ihop på golvet.

"Jasmine!?!?" skrek jag.
"Riley!" sa Sasha lättat.

Jag gav henne en orolig blick.

"Vad är det som händer!?" frågade jag.
"Lena sa några riktigt elaka saker och hon bara föll ihop på marken." sa Sasha med panik i rösten.
"Lena är inte ens här. Det var du som gjorde detta!" skrek jag.
"Riley! Vi hinner inte bråka. Jag vet inte vad som är fel med henne!?" skrek Sasha tillbaka.

Jag sprang fram till henne.
Hon var helt vit i ansiktet.
Och hon andades inte.

"Hon bröt inte ihop på grund av det du sa! Hon får ingen luft. Vi måste ringa en ambulans!" skrek jag.
"Redan gjort." svarade Sasha.

Det gick inte att undgå paniken i hennes röst.
Hon var nära till tårar. Och det var jag också.