I ensamhetens ensamhet

Kapitel 43

(Oredigerat)
Alla i Rileys familj var väldigt uppklädda och jag kände att jag inte riktigt passade in. Trots att jag kände mig finklädd varje gång jag hade på mig klänning så kändes det inte som att denna klänningen var tillräckligt fin. Riley hade på sig en blå skjorta och beiga chinos, mr. Duncan hade kostym på sig, mrs. Duncan hade en fin ljuslila spetsklänning som såg ut att kosta mer pengar än vad jag någonsin hade ägt och Amy hade samma söta klänning som första gången jag hade träffat henne.

Vi satt runt bordet medans några som antagligen jobbade för familjen serverade maten och det kändes verkligen som att jag var på resturang. Jag försökte fånga Rileys blick men han kollade hela tiden någon annanstans och detta gjorde mig frustrerad.

"Så. Jasmine..." började mr. Duncan och jag beredde mig på det värsta. Tänk om han skulle skälla ut mig för det jag hade sagt sist.
"Du är alltså ny på skolan?" frågade han.
Jag nickade.
"Varför bytte du? Blev du utslängd från din gamla skola? Vad hade du gjort?" frågade han.
Jag himlade med ögonen. Frågan förvånade mig inte ens.
"Nej jag blev inte utslängd. Jag bytte för att jag inte trivdes." sa jag. Detta var ju delvis sant.
"Varför inte det?" frågade han och jag kunde se att mrs. Duncan började bli lite obekväm.
"Det kanske är hennes ensak pappa." sa Riley surt.
"Så du vet inte heller varför?" frågade pappa honom.
"Jo jag vet mycket väl varför. Jasmine berättar allt för mig." sa han och stirrade ner i bordet.
"Vad bra. Då kanske du kan berätta för mig ifall Jasmine inte vill." sa han och det fanns verkligen ingen tecken på skam.

Jag visste sedan sist och utifrån det Riley hade berättat för mig att han kanske inte var den perfekta pappan, eller mannen för den delen, men att han var så här kunde jag inte gissat. Jag ville inte berätta varför jag hade bytt skola men nu kände jag mig tvungen, för att inte Riley skulle få det allt för jobbigt.

"Om Jasmine inte känner sig bekväm med att berätta så tänker inte jag göra det heller." sa Riley och jag kunde se att han var nära på att gå därifrån.
Mr. Duncan tittade besviket på honom.
"Carl, du kanske ska lugna dig lite, vi ska ju ha det trevligt och äta middag nu." sa mrs. Duncan uppenbart besvärad.
"Javisst, så fort Jasmine har svarat på min fråga." sa han och vände sig mot mig igen.
Jag suckade. Jag kan inte fatta att han tvingar mig att göra det här.
"Jag blev mobbad på min gamla skola. Så illa att jag var tvungen att byta och försöka bli av med alla från den skolan för att jag fortfarande skulle orka leva." sa jag och stirrade mr. Duncan i ögonen, utan att vika med blicken.
Han fick bli den som bröt ögonkontakten.
Det blev tyst en stund och jag såg att mrs. Duncan förberedde sig för att säga något, men mr. Duncan hann före.

"Jag kommer ihåg Rileys förra flickvän, Sasha, hon var i alla fall stabil, och trevlig." innan han ens hann avsluta meningen hade mina ögon fyllts med tårar och Riley hade ställt sig upp så hastigt att stolen välte och var snabbt framme vid mig. En tår rann ner för min kind och Riley torkade bort den, sedan började fler tårar och jag började snyfta kraftigt, han omfamnade mig.

"Sscchh, sscchh, det kommer bli bra."

Jag hörde att någon mer reste på sig, sedan hörde jag bara mrs. Duncan säga "ut." och när inget hände "UT!"

***

"Han visste inte." sa mrs. Duncan.

Det hade gått två timmar sedan mrs. Duncan hade skickat ut mr. Duncan, ingen visste riktigt vart han hade tagit vägen men det var inte heller någon som brydde sig. Amy hade inte riktigt fattat vad som hände men jag vet att mrs. Duncan hade gett henna mat och sedan gått och lagt henne. Riley hade vägrat släppa min hand under hela tiden och det fick mig att känna mig trygg.

Mr. Duncans kommentar gjorde fortfarande ont och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Och nu satt mrs. Duncan här och försvarade sin man efter att jag, och delvis Riley, hade berättat allt.

"Mamma." sa Riley med en varnande ton.
"Men det kunde han inte ha gjort." sa hon.
"Jag tror inte att det är just det han menar mrs. Duncan." sa jag helt ärligt.
"Åh du kan kalla mig Miriam." sa hon.
"Försök inte byta ämne mamma." sa Riley.
Hon suckade.
"Jag vet att han kan bete sig dumt, men han är inte alltid sådan." försvarade hon.

Riley suckade och jag såg att Amys huvud stack fram bakom hennes mamma.

"Hej Amy." sa jag glatt.
Miriam vände sig om.
"Sover inte du?" frågade hon.
Amy skakade på huvudet.
"Kom då, jag ska följa med dig." sa Miriam och reste sig upp.
Amy skakade på huvudet igen.
"Jasminje." sa hon sedan bestämt.
Jag reste mig upp och följde med Amy till sitt rum innan någon hann säga något. Jag tog henne i handen och följde henne upp. Hon lade sig i sängen och tecknade att jag skulle lägga mig bredvid henne.

Vi sa ingenting och det tog inte lång tid innan jag hörde att hon hade somnat. I lugnet och ljudet av Amys regelbundna andetag somnade jag också. Djupt och drömlöst.

_______________________

Helluuuu!!

Hur mår alla?
Bra hoppas jag.

Jag vet att det kanske blir lite förvirrande med namnen i detta kapitlet.
Jag kom inte ihåg ifall jag hade gett Rileys familj ett efternamn. Hade jag det?
I alla fall. Deras efternamn fick nu bli "Duncan".

Och jag kommer inte ihåg ifall Jg hade gett hans föräldrar några namn heller. Och ifall jag hade det så ändrar jag dom nu.

Vi ska göra detta så att jag kommer ihåg med.

Rileys mamma: Miriam Duncan
Rileys pappa: Carl Duncan
Rileys syster: Amy Duncan (fast det antar jag att alla fattar)

Ja så nu har jag namn på alla också.
Kollade tillbaka på gamla kapitel och insåg att jag i början döpte Jasmine till Jasmine Karlsson så jag antar att jag får köra på att hennes familj heter Karlsson i efternamn.

Ja men det var nog allt

Rösta och Kommentera! ❤

Puss &  Kram!!❤