I ensamhetens ensamhet

Kapitel 39

"Vad är det du vill?" frågade jag.
"Jag har tänkt lite. Du säger du inte har prioriterat mig det senaste, vi har ju inte ens träffats så många gånger. Jag vet varför. Vi är inte ens vänner än Jasmine." sa Thomas.

Efter att Thomas hade smsat mig hade jag blivit nyfiken. Jag hade ingen aning om vad han pratade om. Jag hade undrat och han hade bara sagt att vi behövde prata.
Nu stod jag framför honom i hans lägenhet klockan tio på kvällen och hade inte ens hunnit ta av mig jackan än.

"Vad menar du?" frågade jag honom.
"Vi är bekanta. Men vi känner inte varandra. Eller jag känner ju typ dig men du vet ingenting om mig inprincip." sa han.
Jag skulle precis säga emot när jag insåg att han antagligen hade rätt. Vad visste jag egentligen om honom? Jag visste ingenting om honom. Jag visste vad han jobbade som och att han var 3 år äldre än mig. Jag visste vart han bodde och att han hade en tendens av att bry sig för mycket och att bli överbeskyddande över onödiga saker som man egentligen kunde ta hand om själv.
Men jag visste ingenting om hans liv. Jag visste inte om han hade några syskon, jag visste inte vilka hans föräldrar var eller om dom ens levde. Jag visste ingenting om hans liv helt enkelt.
"Du har rätt." sa jag till slut.
Han nickade nöjt.

Jag fick ta av mig jackan och sedan följde jag efter honom in i hans vardagsrum, som nästan också verkade vara han sovrum då det stod en säng intryckt i ena hörnet.

"Okej, fråga mig något." sa han.
Jag fick tänka en stund. Vad skulle man börja med? Man kan ju inte börja med att fråga "lever dina föräldrar?" nej det funkar inte.
"Har du några syskon?" frågade jag efter ett tag.
Han nickade.
"En syster." sa han sedan.
"Hur är hon?" frågade jag.
Han log.
"Perfekt." sa han sedan.
Jag kollade förvirrat på honom. Vad menade han med det? Det lät ju lite som att han ville ha henne som mer än syster när han sa så.
"Jag vet hur det låter, men det är sant." sa han och höll upp händerna i en oskyldig gest.
Jag log. Han älskade sin syster. Det kunde man se. Jag hade ingen aning om hur hon såg ut eller hur gammal hon var. Men i hans ögon måste hon verkligen vara perfekt.
"Hur gammal är hon?" frågade jag.
"Arton." sa han.
Jag nickade.
"Flickvän?" frågade jag sedan.
Hans leende försvann direkt.
Åh nej. Vad har jag frågat om nu? Han kanske precis hade kommit ur ett jobbigt förhållande? Han kanske inte alls vill prata om det här? Det kanske är alldeles för känsligt.
Jag ångrade snabbt att jag hade frågat. Men nu var det försent.
"Det var faktiskt därför jag ville prata med dig idag." sa han.
Nu hängde jag inte med alls? Han ville inte försöka något med mig va? Han visste att jag hade Riley.
"Va?"
"Kommer du ihåg vad jag skrev till dig förut va?" frågade han.
Ja det är klart att jag gjorde.
Inez! Inez!
"Var Inez ditt ex?" frågade jag.
Om det var det, varför skulle han ens berätta det för mig? Bara sådär liksom. "Åh jag kanske ska bjuda hit Jasmine och prata om mitt ex?". Nej det kan inte stämma. Det måste vara något annat.

Han log lite osäkert.
"Nej det är inte mitt ex." sa han sedan.
Åh. Okej. Det var en lättnad i alla fall, jag kom inte hit för att prata om hans ex.
"Vem var hon då?"
"Mitt ex, eller hon är inte ens mitt ex, heter Minnah." sa Thomas.
"Varför berättar du det här för mig Thomas? Jag vill inte sitta och prata om ditt krossade hjärta direkt..." sa jag helt ärligt.
Thomas såg lite besvärad ut.
"Kan du inte bara låta mig berätta färdigt? Tror du helt ärligt att jag bjöd hit dig för att prata om mitt krossade hjärta?" sa Thomas en aning irriterad.

Han hade en poäng. Jag trodde inte att han skulle göra så. Han är inte helt sjuk i huvudet.
"Förlåt." sa jag och stirrade ner i soffan.

Thomas tog ett djupt andetag, denna gången skulle jag låta honom prata klart.
"Jag ska vara helt ärlig nu. Jag vet att du har Riley, men om sakerna inte hade varit som dom är så skulle jag fallit för dig. Direkt." sa Thomas.

Jag drog efter andan.
Varför berättade han det här för mig? Han vet att jag älskar Riley.
Men jag satt bara tyst kvar. Han skulle få förklara sig utan att jag avbröt.
"Och nej Jasmine, jag har inga sådana känslor för dig och jag skulle inte haft det om du var singel heller." sa Thomas.

Nu var jag förvirrad på riktigt.
"Thomas, kan du snälla förklara detta så att jag förstår?" sa jag och mötte hans blick.

Han satt tyst en stund innan han fortsatte.
"Jag kan inte älska någon annan än henne. Det finns ingen annan. Det kommer aldrig finnas någon annan heller. Ibland är världen inte rättvis. Jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna detta." sa Thomas och en tår föll ner för hans kind.

Okej, så hon dumpade honom och det krossade hans hjärta?

"Dumpade hon dig?" frågade jag för att han skulle vara mer specifik.

Han skakade direkt på huvudet.
"Nej det gjorde hon inte."

Nu började jag bli irriterad. Varför kunde han inte bara berätta för mig och sluta vara så otydlig!?

"Thomas! Sluta! Jag tänker gå nu. Du kommer ju ingenstans med det här." sa jag och reste mig hastigt upp och började gå mot hallen.
Jag hörde att Thomas viskade något. Jag var inte helt säker på om jag hade hört rätt men det fick mig ändå att tvärstanna och vända mig om så att jag kunde se honom sitta på soffan med huvudet djupt begravt i sina händer.

"Vad sa du?" frågade jag tyst.
"Hon dog." sa Thomas lite högre denna gången.
Jag hade hört rätt.
Jag drog efter andan och gick långsamt tillbaka till soffan och satte mig försiktigt ner bredvid Thomas.
"Vad hände?" frågade jag tyst.
Han suckade.
"Bilolycka." sa han knappt hörbart.

Jag suckade djupt. Detta var för hemskt för att vara sant.
"Vem är Inez?" frågade jag sedan.
Jag hade redan en aning om vad svaret skulle vara men vågade knappt tänka det själv.
"Minnahs sista ord till mig var 'Inez'." sa Thomas.
"Var Minnah gravid?" frågade jag försiktigt.

Thomas bröt ihop fullständigt. Jag hade haft rätt. Fan.
Han borde vara en pappa vid det här laget. Han borde vara lycklig med Minnah. Dom borde ha ett barn.
Men här sitter han. Ensam. Helt jävla ensam. Inte längre kapabel att älska någon. Utan Minnah. Utan Inez. Bara ensam.
Vad har han gjort för att förtjäna detta?

Jag lade en hand på hans axel.
"Jag är ledsen." sa jag trots att jag visste att det inte hjälpte alls.

Han bara satt där. Helt ensam. Helt förstörd.

I ensamhetens ensamhet.

__________________________

Usch, det där var faktiskt jobbigt att skriva.

Men men.
Jag tänker inte skriva så mycket om själva kapitlet för jag har en annan sak att ta upp, ni får gärna kommentera vad ni tycker och tänker ❤️

I alla fall. Jag har ju sagt att jag vill byta omslag. Den utav dom två som jag la upp som flest personer tyckte om var nr 2. Men sedan så skrev en tjej till mig igår att hon hade gjort ett omslag till mig. Och jag blev så extremt glad asså. Jag hade inte ens tänkt på att någon kanske ville lägga ner tid på mig och göra ett omslag. Det var dessutom väldigt mycket snyggare än båda dom jag gjorde. (Det är bilden som ligger i början av kapitlet.)
Ni får gärna kommentera vad ni tycker om det ❤️

Puss & Kram!!