I ensamhetens ensamhet

Kapitel 35

På vägen hem började oron inom mig växa.
Vad skulle jag säga till mamma?
Vad händer om hon inte tänker låta Camilla bo hos oss ett tag?

Vi har det redan tillräckligt trångt i lägenheten.
Detta kommer aldrig funka.
Men nästan vad som helst är bättre än Camillas lägenhet. Om mamma kom dit och kollade skulle hon absolut förstå varför jag bad Camilla att bo hos oss istället.
Mamma skulle aldrig vilja att ett barn skulle växa upp i den miljön.

***

Det ända Camilla hade tagit med sig var kläder, smink och allt sådant nödvändigt.
Möbler och allt annat hade hon bara lämnat kvar och sagt att vi fick lösa det senare.
Annars hade hon inte pratat mycket. Det syntes att hon egentligen skämdes över vart hon bodde och hur hon hade löst saker. Jag sa inte heller mycket. Jag hade fullt upp med att tänka igenom mig hastiga beslut.
Jag var övertygad om att det var rätt beslut. Men det är inte samma sak som att också genomföra det.
Rätt beslut kan också vara ett svårt beslut.

***

Bussresan hade gått bra och nu stod vi utanför dörren till lägenheten.
Bäst att få det överstökat så snabbt som möjligt.
Jag öppnade dörren och klev in med Camilla tätt bakom mig.
"Jasmine?" ropade mamma från köket.
"Ja!" svarade jag för att bekräfta att det var jag som kommit hem.
Jag hörde att steg närmade sig hallen.
"Vart har du va..... Åh. Hej Camilla." sa mamma förvånat.
"Hej." viskade Camilla som svar.

Mamma la märke till hennes väska och gav mig en undrande blick.
"Jag ska förklara." sa jag till mamma.

Jag vände mig om till Camilla.
"Du kan gå upp och lägga dina väskor på mitt rum så länge." sa jag och hon nickade snabbt innan hon trängde sig förbi både mig och mamma i hallen, vilket inte var helt lätt med tanke på att hennes mage var ganska stor nu, och fortsatte sedan upp för trappan.

"Jasmine, vad händer?" frågade mamma.
"Camilla vill inte bo i hennes och pappas hus längre, så hon letade efter en ny lägenhet att bo i. När jag kom dit luktade hela trapphuset alkohol och spya, likaså hennes lägenhet. Det är inte rätt för ett barn att växa upp i det." sa jag försiktigt.

Mamma suckade samtidigt som hon nickade förstående.
"Okej. Och du menar att hon ska bo här?"
"Tills vi hittar ett bättre ställe." sa jag och gav mamma en vädjande blick.
"Okej okej. Om det är som du säger så kanske det är bäst att hon bor här ett tag." sa mamma och suckade åter igen.
"Tack." sa jag innan jag sprang upp för trappan.

När jag kom in på mitt rum så stod Camilla där och letade efter en plats att ställa sina väskor på, mitt rum var ganska trångt. Bredvid henne stod Zoey och tittade runt i rummet och det märktes tydligt att hon tänkte på annat.
"Jag vet att det är lite trångt." sa jag och Camilla vände sig hastigt om.
"Åh. Eehh ja lite kanske." sa hon och log generat.
"Vi löser det." sa jag lugnt och vände blicken mot Zoey.
"Zoey, kommer du ihåg Camilla?" frågade jag.
Zoey nickade tyst.
Sedan trängde hon sig förbi mig i dörröppningen och försvann ut i korridoren och in på sitt rum.

En oro som jag haft över Zoey det senaste fortsätta växa inom mig. Hon betedde sig inte som sig själv.

***

Jag och Riley låg ute i hans trädgård och kollade upp på himlen. Egentligen var det alldeles för kallt för det men just nu tänkte vi inte så mycket på det.
Jag låg i Rileys famn och han hade sin beskyddande armar runt mig.

"Jag vet inte vad jag ska göra med Zoey." sa jag rätt ut.
"Vad menar du?" frågade Riley.
"Sedan allt detta började så känner jag inte riktigt igen henne. Vi har försökt hålla det undan från henne men hon fattar ju såklart att det är något på gång och jag tror inte att hon tycker om att vi inte pratar med henne om det." sa jag och suckade.

Riley var tyst en stund. Han visste nog inte riktigt vad han skulle säga.

"Du har nog rätt." sa han tillslut.

Jag drog efter andan. Det var inte riktigt det svaret jag ville ha.
"Men...." fortsatte Riley.
"Jag tror att du måste ta dig tid att prata med henne och förklara vad som händer. Hon kommer antagligen känna sig säkrare om hon känner att ni litar på henne." sa Riley.
"Men vi litar ju på henne. Det är inte det det handlar om." sa jag.
"Jag vet. Men det vet inte hon. Så du måste berätta för henne. Det kommer bli bäst så." sa Riley.

Han har antagligen rätt.
Men Zoey är bara sju. Detta kommer bli alldeles för mycket för henne. Hon kanske inte ens fattar vad jag menar.
Hon har aldrig haft någon pappa och har aldrig vetat hur det hade varit att ha en.

"Jasmine. Du måste göra det. Okej? Kan du lova mig det?" frågade Riley och jag kunde känna hur han gav mig en menande blick.
"Men hon kanske inte fattar." sa jag.
"Om det hade varit tvärt om, alltså du som inte fick veta något. Hade inte du velat att någon skulle berätta för dig då?" frågade Riley.

Han har rätt. Igen.
Det skulle jag vilja. Och jag skulle få panik om folk vägrade berätta för mig.

Riley verkade tolka min tystnad som att jag hade lovat att berätta.
Han kysste mig försiktigt på pannan och jag vände upp mitt ansikte mot honom.
"Inte gråta nu, okej?" sa Riley och lyfte upp sin ena han mot mitt ansikte och torkade bort en tår.
Jag hade inte ens märkt att jag hade börjat gråta.

När tårarna hade slutat rinna ner för mina kinder några minuter senare drog Riley mig närmare sig och kysste mig försiktigt. Och sedan mer intensivt.

Jag låg i hans armar tills långt in på natten och vi sa inte så mycket.
Vi bara njöt av stunden.

_________________________

Helluuu! ❤️

Förlåt för lite halvseg uppdatering igen.
Det har vart fullt upp denna veckan om det är ursäkt nog?

Jag har börjat fundera lite över hur lång jag vill att denna novell/bok ska bli (känns inte riktgt rätt att kalla det för en novell eftersom att den är lite för lång för det. Men samtidigt lite för kort för att vara en bok så ah.)
I alla fall så har jag kommit fram till att jag nog inte tänker ha så jäättemånga kapitel till eftersom att det blir väldigt tjatigt i så fall.

Har dessutom massa idéer för en ny bok som jag är taggad på att börja med. Men känner att jag tänker bli klar med denna först.

Ah så att ni vet i alla fall :)

Rösta och Kommentera!❤️❤️

Puss & Kram!!