I ensamhetens ensamhet

Kapitel 1

"Nå? Vad tycker du?" frågar frisören.

Mamma står bredvid och ler med hela ansiktet.

Jag granskar mig i spegeln.

Ska jag vara helt ärlig tycker jag nästan att jag ser snygg ut.
Mitt hår var inte längre långt, slitet och extremt blont. Det var fortfarande långt. Jag skulle aldrig kunna klippa mitt hår kort.
Men det var nu färgat i en vacker mörkröd färg. Och dessutom lockat i perfekta lockar. Jag kanske borde börja locka håret. Det passade på mig.

"Jättefint." svarade jag.

Både mamma och frisören log mot mig.

Denna sommaren hade mamma verkligen kämpat med att få mig att förändras.
Jag har alltid varit mobbad. Så långt jag kan minnas.
Inte för att jag är tjock. För det är jag inte. Utan för att folk har skapat massa falska rykten om mig.
Tjejerna i klassen var värst.
Retade mig för att jag aldrig hade smink och för att jag alltid hade mjukiskläder på mig.
Men framför allt för att jag inte hade råd med märkeskläder.

Jag bor ensam hemma med min mamma och lillasyster.
Pappa stack för ungefär 7 år sedan.

Mamma jobbar jättemycket men får en usel lön och har därför inte råd med massa märkes grejer till mig.

Är man "fattig" så blir man mobbad. Det har jag lärt mig.

Därför är jag orolig.
Mamma har lagt ner massa pengar denna sommaren för att jag ska gå i olika kurser för att lära mig om smink, handlat massa kläder och nu betalat för frisören. Hon borde inte ha råd med allt detta.

I början sa jag hela tiden i mot.
Men tillslut gick det inte.
Hon ville att jag skulle trivas och behandlas rättvist på den nya skolan.

Men det hon inte verkar fatta är att det inte längre spelar någon roll hur jag ser ut.

Ryktena från min gamla skola kommer spridas till den nya skolan inom en vecka.
Om dom inte redan vet allt såklart.
Inga rykten är sanna heller.
Utom ett.
Jag är okysst.
17 (snart 18) år och okysst.
Inte konstigt att jag är mobbad.

***

Efter att mamma hade betalat gick vi ut och satte oss i bilen.

"Det blev verkligen jättefint." säger mamma förtjust.

"Ja verkligen." svarar jag trots att jag egentligen inte alls är lika entusiastisk som mamma.

Efter en ungefär 10 minuter kommer mammas favoritlåt på på radion och hon höjer volymen och sjunger med.

This hit, that ice cold Michelle Pfeiffer, that white gold.
This one for them hood girls them good girls straight masterpieces!

Stylin' while in, livin' it up in the city.
Got Chucks on with Saint Laurent.
Gotta kiss myself I'm so pretty!

Jag himlar med ögonen åt mamma men ler samtidigt.
Vilket får henne att sjunga ännu högre när refrängen kom.

Jag kände hur det surrade i min bakficka.
Jag tog fram mobilen och kollade vem som ringer.

Zoey? (Min 7 åriga lillasyster)
Hon ska ju bara ringa ifall det har hänt något.
Jag blev orolig.
Tänk om det hade hänt något.

"Zoey?" frågade jag i luren.
"Jasmine? Är ni hemma snart?" frågade hon.
"Vi är på väg. Har det hänt något?" frågade jag oroligt.

Mamma hade förstått att det var Zoey som ringde och hade stängt av musiken för att höra.

"Det är en man här. Han vill prata med mamma." sa Zoey.
"Vet du vem han är?" frågade jag.
"Nej." svarade hon.

"Vi är snart hemma ska du se. Det är ingen fara." sa jag.
"Okej. Hejdå." sa Zoey och la på.

"Vad har hänt?" frågade mamma.
"Det är en man hemma hos oss." svarade jag.
"Va?!" sa mamma oroligt.
"Zoey vet inte vem det är." sa jag.

Mamma rynkade pannan.
"Verkade hon rädd?" frågade mamma.
"Nej."

Mamma gasade.