I ensamhetens ensamhet

Kapitel 11

Jasmines perspektiv:

Än en gång var det någon som väckte mig ur min sömn.

Varför gör dom alltid det?

"Jasmine?" sa en läkare frågande.
"Mm?" svarade jag trött.
"Hur mår du?" frågade läkaren.
"Trött." svarade jag bara.

"Hon verkar vara okej." sa läkaren. Uppenbarligen till någon annan än mig.

"Får jag sova nu?" frågade jag.
"Ja det får du." svarade läkaren.

***

Jag vaknade med ett ryck. Plötsligt helt klarvaken och pigg.
"Mamma?" sa jag frågande.

Rummet var helt mörkt och jag kunde inte se något.
Ingen svarade.
"Sasha?"
"Mm?"
Hon hade uppenbarligen också sovit.
"Vad är klockan?"
"Typ 3 eller något." svarade hon.
"Vad är det för dag?" frågade jag.
"Lördag."
"Och det var i torsdags jag typ var vaken sist va?"
"Mm."
Jag pustade ut. Tack och lov. Tänk om det hade gått ännu fler veckor.

Då hade jag antagligen behövt prata med pappa en gång till. Och det orkade jag inte med.
"Vart är mamma?" frågade jag.
Jag hörde att Sasha satte sig upp.
"Hon var tvungen att gå hem med Zoey." sa hon efter en stund.

Jag nickade fundersamt för mig själv.
"Du kan sova igen." sa jag till henne.
"Det är lugnt. Jag är inte trött." svarade hon.
"Hur länge har du varit här?" frågade jag.
"Hela tiden. Utom en dag. Jag behövde prata med mamma och packa lite saker. Typ."
Jag log.
"Varför?" frågade jag sedan.
"För att jag var orolig. Men Riley har inte lämnat rummet på hela tiden. Eller jo han har gått till badrummet när han ska byta om. Men det ligger ju i rummet typ så det räknas inte." sa Sasha och fnittrade.
"Hade han kläder med sig?"
"Nej hans typ "betjänt" kom och lämnade allt han behövde." sa Sasha.
"Har Riley en betjänt?" frågade jag.
"Typ. Dom är ganska rika. Du ska se deras hus." sa Sasha och skrattade.

Jag bara nickade.

Såklart att han är rik. Vad annars?

Jag suckade och det tog inte lång tid innan jag somnade om.

***

"Godmorgon!" så någon högt.

Jag satte mig yrvaken upp.
"Är du redo?" frågade läkaren.
"Jo asså jag har ju kunnat gå i typ 16 år snart." svarade jag lite drygt.
"Jo men om du ska vara sådan så kan du väll bara resa dig upp och gå hem själv." sa Thomas (läkaren).

Jag hade blivit ganska bra kompis med en av läkarna. Han var väldigt ung för att vara läkare. Runt 23.
Fast han var mer som en sjuksköterska. Han hade i alla fall tagit hand om mig den senaste veckan.
Han var den ända personen jag faktiskt tyckte var rolig och som det gick att prata med utan att det slutade med att jag blev irriterad.

Jag suckade och satte ner fötterna på golvet och reste mig upp. Jag kände att benen vek sig direkt men Thomas var snabbt där och fångade upp mig.

"Kan jag få hjälpa dig nu?" frågade Thomas.
"Okej okej." svarade jag.
Jag såg att han försökte dölja ett leende.
Jag himlade med ögonen.
"Jaja. Sluta nu." sa jag ironiskt.

Han flinade.
Sedan hjälpte han mig upp och lät mig hålla i honom när jag skulle stå upp.
Processen tog ungefär 10 minuter, efter det tyckte Thomas att jag borde klara mig själv.
Sedan berömde han mig för att jag hade så starka ben.

"Det är för att hon har dansat för mycket breakdance. Benen blir värsta muskelbergen." sa mamma då och skrattade.

Jag rodnade.
Mamma, Zoey, Sasha och Riley hade stått i dörröppningen och iakttagit oss hela tiden.
Jag hade hört att Sasha flämtade till varje gång benen vek sig. Men jag hade ignorerat det. Jag gillade inte känslan man fick när man var fullt medveten att folk iakttar en, liksom kollar varje steg man tar.

"Okej du är inprincip redo att åka hem." sa Thomas.

Jag blev lite besviken faktiskt. Jag hade kommit tillräckligt nära Thomas för att veta att det kommer bli jobbigt att vara utan honom.

Thomas tog fram ett litet block ur sin ficka och tog fram en penna.
Sedan skrev han något på pappret, ryckte av det och gav det till mig.

På det stod det "Thomas" och ett nummer. Hans nummer.
Jag log.
"Här." sa han och räckte fram blocket och pennan till mig.
Jag flinade.
Sedan skrev jag mitt namn och nummer på lappen och räckte tillbaka blocket till honom.
"Okej. Nu är du redo att åka hem." sa Thomas och blinkade med ena ögat mot mig.
"Japp." svarade jag och fnittrade.

"Men vänta lite." utbrast jag några sekunder senare.
"Vadå?" frågade alla i kör.
"Jag har inga kläder!" sa jag.
Då började alla skratta.
"Lugna dig Jasmine, klart att du ska ha kläder på dig haha." sa mamma och räckte fram en påse mot mig.
Jag kikade ner i den. Klänning? Hade hon lagt ner en klänning?

Jaja vad har jag för val? Gå naken hem.
No way!
Dessutom är det min favorit klänning. En vit med fåglar på.

Eftersom att det ända jag hade på mig nu var dom extremt fula sjukhuskläderna kändes det ändå som att en klänning skulle vara helt okej när jag tänker efter.
Jag suckade och gick in i badrummet och började byta om.
Jag jag kan inte beskriva hur skönt det var att komma ur sjukhuskläderna.
Jag hade haft på mig samma kläder i en månad snart.
Och det kändes inte sådär jätteskönt, eller fräscht.

När jag väl hade fått på mig klänningen och borstat igenom håret såg jag kanske inte direkt snygg ut.
Men i alla fall 10 gånger bättre än vad jag hade gjort 10 minuter tidigare.

När jag gick ut ur badrummet såg jag hur Thomas inte kunde annat än stirra på mig.
"Okej. Nu är jag redo att åka hem." sa jag och härmade Thomas.
Han log.

Jag gick fram och kramade honom.
Först verkade han förvånad med sedan kramade han tillbaka.
"Tack." sa jag.
"Tack själv." sa han och jag kände att han log.
Jag log också.
Efter en lång stund var någon tvungen att avbryta kramen.
Så jag gjorde det.

Jag log mot honom en sista gång innan jag gick mot mamma och dom andra.

***

När alla hade trängt in sig i bilen tog det inte många minuter innan mamma började prata.
"Han var söt." sa mamma och flinade mot mig.
Jag himlade med ögonen.
Varför måste hon ta det här nu?
Kunde hon inte i alla fall vänts tills vi kommer hem.
Så kan vi ha ett sådant tjejsnack om hur söt han är.
Jag hatar sådant. Men mamma älskar det. Hon blir helt nostalgisk.

"Jag tycker att han verkar falsk." sa Riley och jag såg hur Sasha himlade med ögonen.
"Du är bara avundsjuk." sa hon och skrattade.
"Är jag ju inte!" sa Riley surt.
"Du låter som en femåring." sa Sasha och Zoey började fnittra.
"Zoey." sa Riley med en varnande ton.
Han skojade såklart. Alla som har varit en del på sjukhuset under tiden jag har varit där har nästan blivit. Kompisar. Eller ah. Sasha och Riley var ju kompisar redan innan.

Jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig. Hur kunde han?
Han försöker lura mig. Han och Sasha har säkert planerat något.

Men Jasmine! Nu får du väll ändå ta och ge dig. Dom har spenderat en hel månad på sjukhuset vid din sida. Dom måste ju faktiskt bry sig om dig.

Eller så kör dom världens blåsning.

Efter en ganska lång diskussion med mig själv bestämde jag mig för att det var värt att bli blåst.
Jag tog risken.

***

Vi skulle släppa av Sasha och Riley på vägen hem.
Rileys hus var närmast så vi åkte till honom först.
När mamma stannade framför hans hus kunde jag inte tro mina ögon.

Det hus jag satt och rå glodde på var minst 25 meter högt, nymålat i vitt och bara extremt vackert. Jag har aldrig sett något liknande.

Mamma och jag brukar ganska ofta kommentera olika hus och säga att vi vill ha vart ända ett.
Detta huset är ett sådant. Hade inte Riley och Jasmine suttit i bilen hade vi antagligen sagt det också.
Sasha började fnittra.

Riley bara tackade för skjutsen innan han gick raka vägen in i huset.
Man kunde se på lång väg att han var sur.

Men jag var inte riktigt säker på varför.