I ensamhetens ensamhet

Kapitel 4

Dagen hade ändå gått helt okej.
Och jag hade hittat mitt skåp i alla fall.

Nu var det bara 5 minuter kvar sedan skulle jag få åka hem.
Finally.
Jag var helt slut.

Jag hade en konstig känsla dock.
På rasten när jag tillslut hade hittat mitt skåp så var det några tjejer där. Dom hade blivit helt tysta när jag kom.
Sedan hade jag hört att dom tog kort. Och jag tror inte att dom tog kort på sig själva...

"Okej. Denna lektionen var lite slapp men vi ska börja ordentligt redan i morgon. Så nu slutar vi för dagen och så ses vi i morgon." sa Peter (läraren)

Alla reste sig upp och lämnade klassrummet.
Jag också. Jag brukade alltid stanna kvar en stund efter sista lektionen så att jag skulle slippa när alla var i korridoren samtidigt.
Men idag kändes det som att jag lika väl kunde gå direkt.

"Jasmine?" sa Peter.
Jag stannade.
"Välkommen. Jag hoppas att du kommer trivas." sa han och log.
"Tack"

***

Vart var mitt skåp nu igen?

Tänk Jasmine tänk!!

Efter ungefär 5 minuters trängande och letande kom jag på vart det låg.
Jag la in böckerna vi hade fått och började gå mot utgången.
Alla verkade ta en utgång åt andra hållet men jag ville gärna ta denna utgången.
Den var närmast parkeringen.

Jag stannade upp.
Hur långt var det hem?
5 kilometer kanske.
Ska jag gå hem?
Ja.

Jag tog upp telefonen och ringde mamma.
"Hej gumman. Vill du bli hämtad nu?"
"Nej. Jag vill gärna gå hem." svarade jag.
Mamma svarade inte först.
"Okej. Vi ses ikväll." sa hon och la på.

Det var inte för än jag nästan var framme vid utgången som jag kom på att mamma antagligen trodde att det hade hänt något eftersom att jag ville gå hem.
Men hon kommer märka när jag väl är hemma att allt är bra.

Jag stod stilla.

Ah men om du ska göra såhär hela vägen hem så kommer du aldrig fram.

Jag började gå igen.

När jag kom ut genom dörren märkte jag att samma gäng killar satt utanför.
Jag försökte än en gång ignorera dom.
Misslyckades.

"Du?"
"Jaa?" frågade jag och vände mig om.
Samma kille som sist reste sig upp.
"Jag är Riley." sa han och log.
"Jasmine." sa jag och flinade.
"Detta är Andy, Smith, Will och Sam." sa han sedan och pekade på killarna som fortfarande satt på bänken.
Jag nickade.

Jag vet inte varför men jag blev väldigt osäker kring dom.
Antagligen för att dom är typiska sådana killar som är värsta players och dom som brukar spotta på mig.

"Så Jasmine. Allt det här som man hör om dig?" sa Riley och tittade frågande på mig.
"Falskt." viskade jag.
Riley nickade.
"Misstänkte det."

Killen som hette Will reste sig upp.
"Ah säkert."
"Will!" sa Riley surt.
Will satte sig ner igen.

"Skulle man kunna få ditt nummer?" frågade Riley.

Så att han kunde skicka massa hat till mig. Jo tjena.

Jag skakade på huvudet.
Han såg förvånad ut.
Jag fortsatte gå.

Kan jag ens vägen hem?
Äsch det löser sig.

"Går du hem?" ropade Riley efter mig.
"Mm"
Han sa inget mer. Och när jag vände mig om för att kolla efter honom så var han inte kvar.
Dom andra killarna bara satt där och snackade. Men ingen Riley.

Jag fortsatte gå.
Efter bara några minuter stannade en bil precis framför mig. Mitt i vägen.

Vad är det för fel på folk!? Man kan ju inte bara stanna mitt vägen?

Jag suckade och fortsatte gå framåt.
När jag nästan helt hade gått förbi bilen tutade personen som satt i bilen.
Av ren vana vände jag mig om för att kolla vad som händer.

Då ser jag att det är Riley som kör bilen.

"Hoppa in. Jag skjutsar dig hem." ropade han.
Jag tittade förvånat på honom.

Varför? Skulle han vilja skjutsa mig hem? Driver han med mig?

"Ehm. Jag går nog." svarade jag.

Han skulle säkert köra mig någon annanstans ännu längre bort från skolan och tvinga mig att gå hem.
Bäst att inte ta risken.

"Men."
"Vad?"
"Jag erbjuder ju dig skjuts."
"Så att du kan köra mig ännu längre bort från skolan och sedan tvinga mig att gå hem i alla fall? Skulle inte tro det."

Han tittade förvånat på mig.

"Varför skulle jag göra det?" frågade han.
"Standard." svarade jag och ryckte på axlarna.

Han skakade på huvudet och körde iväg.

***

Sashas perspektiv (tjej från gamla skolan):

Jag tog fram mobilen för att kolla smset dom jag precis fått.
Mms?

Vem var det från?
Mimmi.

Vem?
Ja juste en tjej från Jasmines nya skola.

Jag öppnade mmset.
Det var en bild på en flicka med långt rött hår. Hon såg vacker ut.
Bakifrån i alla fall.

Jag fick ett mms till.

Det var en bild på samma flicka fast framifrån.

Vänta.

JASMINE!?!? VAR DET JASMINE!?!?

Hur i helvete?

Jag drog efter andan.
"Vad är det?" frågade Lena.
"D-det är J-jasmine på kortet...!" flämtade jag.

Lena tog mobilen ifrån mig. Efter några sekunder drog även hon efter andan.

"Men det kan inte vara hon!"
"Jo. Man ser att det är hon."
"Men hon ser ju sn....."
"Säg det inte!"

Lena såg fundersam ut.
"Tror du att hon kommer bli mobbad i alla fall?"
"Såklart att hon kommer bli. Vi har ju spridit alla rykten."
"Men om hon ser ut sådär kommer det kanske vara lättare för henne att övertala alla att dom har fel?" sa Lena försiktigt.

Jag suckade.

***

Jasmines perspektiv:

Undra varför han hade kört iväg bara sådär.
Antagligen för att jag kom på honom med vad han skulle göra.

Min telefon ringde.

Jag visste inte vem det var. Ingen i min kontaktlista i alla fall.

Jag svarade inte.

Sedan såg jag samma bil som förut köra förbi mig och stanna en lite bit framför mig. Riley.

"Snälla låt mig skjutsa dig." sa han.
Jag flinade mot honom.

"Okej. Men tänk på att jag har känslor ifall du tänker köra mig längre ifrån mitt hus än vad jag redan är...!"

"Jag lovar att inte göra det."

Tillslut bestämde jag mig för att åka med honom.