I ensamhetens ensamhet

Lite info & Kapitel 1 av nästa bok!

Okej. Ja, jag lever. Senast jag kollade.

Jag vet att jag suger på att uppdatera och att jag gjort det i nästan ett halvår. Men asså om jag ska vara helt ärlig så mår jag skit. Det är inget jag gillar att skriva ut men nu pallar jag snart inte mer. Jag har mått dåligt ganska länge och nu känner jag att det påverkar allting alldeles för mycket. Det är verkligen allt på samma gång... Jag har bulimi. There. I said it. Och så är det massa tjejdrama och dessutom killdrama som grädden på moset. Så jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra.

Jag vill bara att ni ska veta det och att jag ska försöka avsluta denna boken och sedan kanske ta en liten paus för att skriva klart nästa bok som jag har planerat att lägga ut. Jag vill inte att den ska bli samma som denna att jag inte uppdaterar regelbundet. Så jag tänker skriva klart den innan jag lägger ut den. Och sedan lägga ut ett kapitel varannan dag eller en gång i veckan.

Jag tänker dock lägga ut hur första kapitlet kommer se ut. I alla fall typ hur det kommer se ut. Jag vet att det första kapitlet suger så extremt hårt men jag tror att resten av boken kommer bli bättre, heh. Och nej den kommer inte vara lik den som jag håller på med nu. Believe me.

Här har ni något att läsa i alla fall...

So... Here you go. I guess. *gömmer mig under skämskudden*

__________________________

Kapitel 1.

Jag tog en sista titt i spegeln för att kolla så att allt såg rätt ut. Jag insåg att ingenting såg rätt ut. Jag såg hemsk ut. Det har jag alltid gjort. Tjock och ful.
Jag granskade mig själv noggrant i spegeln. De nya svarta jeansen satt tight runt mina stora tjocka ben, den vita blusen satt löst och gjorde så att jag såg ut som en elefant, jag var inte bra på att sminka mig heller, mitt lockade hår nådde en bit nedanför brösten men gjorde bara så att mitt ansikte såg ännu rundare ut.

Jag suckade besvärat.

Det ända som var helt okej med min kropp var mina ögonfransar. Jag hade långa böjda ögonfransar, som dessutom var svarta så de såg alltid sminkade ut. Men idag hade jag tagit mascara ändå.

"Vanessa, du kommer komma jättesent om du inte går nu!!" skrek mamma från nedervåningen.
Jag tog ett djupt andetag, gav mig själv ett oäkta leende som mest blev en grimas och började sedan långsamt gå ner för trappan.

Mamma stod i köket och plockade undan efter frukosten, hennes hår var prydligt uppsatt i en tofs som det alltid var och hon hade på sig en mörkblå tight klänning. Hon rörde sig smidigt i köket och märkte knappt att jag hade kommit ner. När hon väl gjorde det gav hon mig ett leende.

"Va fin du blev." sa hon och gick fram till mig.
Hon gav mig en kram och en puss på kinden och återvände sedan till köket.

Jag hörde att tv:n var på i vardagsrummet och gick dit.
Melanie satt och stirrade storögt på tv:n. Jag var avundsjuk på henne, hon var alltid glad och hade inga bekymmer och massa vänner. Hon var min raka motsats. Hon var dessutom extremt söt, något av det sötaste jag någonsin har sett. Idag hade hon på sig en rosa jättesöt klänning och liknade lite en prinsessa. Henne långa bruna hår var uppsatt i en inbakad fläta som jag hade fixat på morgonen. Hon hade blivit så glad när hon såg sig i spegeln efter så jag hade fått en stor kram och sedan hade hon gjort hoppsasteg ner för trappan.

"Jag går nu." sa jag till henne.
Hon vände huvudet åt mitt håll och log.
"Lycka till!" sa hon och reste sig upp.
Hon gick fram till mig och gav mig en kram och sedan en snabb puss på kinden och sprang sedan ut till mamma i köket.

Jag gick ut till hallen och satte på mig mina sneakers, tog min jeansjacka och väska och gick sedan ut i den varma luften.

Jag började gå och såg mamma och Melanie vinka åt mig i köksfönstret, en ensam tår rann ner för mammas kind, hon var orolig för mig.

Jag fattar varför ingen tycker om mig. Jag hade en perfekt mamma, min syster var jättesöt och min pappa var med i armen och var hemma så ofta han kunde. Alla var perfekta. Sedan så har vi mig. Tjock och ful och.... bara jag. Jag passade inte in i min perfekta familj.

Allt började med Carla. Carla Jones.
Min bästa vän från förskolan till femman. Vi var alltid med varandra. Det var sällan man såg Carla utan att jag var i närheten och vise versa.

I fyran började jag gå upp i vikt, i början var det ingen som tänkte på det men efter ett tag började Carla kommentera det. Hon sa att jag var tvungen att ta tag i det. Banta. Vi var bara tio år. Det hade inte bekymrat mig innan Carla började prata om det. Dessutom med allt och alla. Allt onyttigt jag åt gick hon och pratade med andra om. Jag försökte förtränga allt Carla sa till mig och om mig. Hon var ju ändå min bästa vän. Det faktum att min kropp förändrades skulle ju inte spela någon roll.

Trodde jag.

Det började skapas rykten. Och inte bara om min vikt. Tydligen så var jag dessutom kär i Jackson. Den snyggaste killen i klassen. Men han skulle aldrig bli tillsammans med ett fetto som mig sa dom.

Mitt liv gick från toppen till botten på bara några veckor. Det värsta var att jag trodde att allt skulle lösa sig när Jackson en kväll kom hem till mig och sa att jag inte var något fetto och att allt folk säger inte alls var sant, plus att han inte alls skulle ha några problem med att vara tillsammans med mig.

När jag kom till skolan veckan efter var han tillsammans med Carla. Då ställde jag till en stor scen och vi stod och skrek på varandra. Carla hade kallat mig massa saker medans jag bara hade om och om igen frågat henne varför hon gjorde såhär mot mig.

Sedan dess har vi inte pratat. Om man bortser från när hon skrikit 'fetto' i korridoren.

"Hallå!? Ska du av här eller?"
Jag ryckte till och möttes av ett par bruna ögon.
"Va?" frågade jag.
"Jag antar att du ska till skolan, det är här." sa den okända killen som stod framför mig.
"Åh." var det ända jag fick ur mig.
På något sätt måste jag ha tagit mig till busshållplatsen och gått på bussen.

Jag reste mig snabbt upp och gick ut i den friska luften.
Jag såg mig snabbt omkring och konstaterade att jag skulle fortsätta rakt fram mot en stor blå byggnad.

Jag tog ett djupt andetag. Detta kanske skulle lösa sig nu eller?

***

"Det här är Vanessa Cole. Hon är ny här, ta hand om henne ordentligt nu." sa Mrs. Audley.

Jag blickade ut över klassen. Jag konstaterade snabbt att alla var smalare än mig. Och för att bekräfta detta hörde jag någon långt bak i klassrummet säga 'fetto'. Tillräckligt högt för att jag skulle höra men också tillräckligt lågt för att inte Mrs. Audley skulle höra som hade ställt sig med ryggen mot klassen.

Jag ville bara sjunka ner i marken och aldrig komma tillbaka. Men eftersom att det inte var möjligt så började jag långsamt gå mot en helt tom bänk längst bak i klassrummet. Men när jag var ungefär halvvägs kände jag att någon tog tag i min arm och drog ner mig på platsen bredvid sig.

Jag vände snabbt ansiktet mot personen som hade dragit ner mig.
Hon var vacker. Hon var väldigt vacker.
Hon hade långt blont hår som var lockade i perfekta lockar och var perfekt sminkad. Inte för mycket men ändå tillräckligt för att se att hon hade lagt ner mycket tid på det. Och hon var smal. Inte jättesmal. Bara smal. Så att man inte tänkte på det liksom.
Jag var redan avundsjuk på henne.

"Hej! Jag är Jessica, men alla kallar mig Jessie." sa tjejen och räckte fram sin hand.
Jag tog den och hälsade tillbaka.
"Jag är Vanessa och om du börjar prata med mig så är du dödsdömd eftersom att det verkar som att rykterna redan har spridits hit." sa jag och vände huvudet mot tavlan.

____________________________

Juste! Namn på den nya boken!

Först tänkte jag
Tack för att du är min vän

Men nu lutar det mer åt
Tack för att du är du

Vilken tycker ni?

Puss och gott nytt år!❤️