I ensamhetens ensamhet

Kapitel 40

Två veckor hade det gått sedan jag satt hemma i Thomas vardagsrum och han berättade för mig om Minnah. Jag hade spenderat mer tid med honom än med någon annan sedan dess. Riley tyckte inte om det men efter att jag hade berättat vad Thomas hade gått igenom hade han hållit tyst och låtit bli att lägga sig i.

Men nu satt jag här på Espresso House med min mamma och Riley och drack kaffe i tystnad. Trots att jag och Riley hade vart tillsammans ett tag så hade mamma knappt träffat honom. Hon hade sagt att hon gillade honom men jag kunde se att det egentligen inte var helt sant. Hon tyckte att han var en sådan typisk kille som lika väl kunde mobba mig. Hon trodde inte att han behandlade mig rätt.
Jag visste att hon dessutom saknade mig. Både hon och Zoey.
Jag spenderade nästan all min tid med andra. Med Thomas, Riley, Andy och faktiskt Amy. För det mesta målade vi och Amy ville att jag skulle lära henne att måla som jag. Jag var såklart smickrad men visste inte hur jag skulle lära henne. Men jag gjorde så gott jag kunde och Riley blev väldigt glad över att jag spenderade tid med henne.

Men mina tankar vandrade alltid tillbaka till Thomas. Jag började bli rädd att han skulle ta sitt liv. Även om det var ett tag sedan och han verkade ha klarat sig ganska bra så hade han varit ett vrak ända sedan han hade berättat för mig.

"Jasmine? Hallå? Lyssnar du ens?" frågade mamma mig och viftade med handen framför mitt ansikte.
Jag tyckte till och skakade på huvudet.
"Förlåt." mumlade jag och stirrade ner i mitt kaffe.
Mamma suckade och himlade med ögonen medans Riley la sin han över min. Jag mötte han blick och han log mot mig.
Jag drog ett djupt andetag och vände mig mot mamma med ett leende på läpparna.
"Vad var det du sa?" frågade jag och vi började diskutera olika affärer som vi tyckte var bra och dåliga.

Jag insåg att jag inte kunde leva såhär. Såhär vanligt. Utan att något hände. Det var alldeles för tråkigt och jag klarade inte av det.

***

"Vad var det med dig?" frågade Riley när vi gick hand i hand genom köpcentret och precis hade sagt hejdå till mamma som skulle hem och fixa mat till Zoey. Jag hade knappt pratat med Zoey på två veckor och det kändes som att hon gled längre och längre ifrån mig för varje dag som gick. Vissa dagar kom jag inte ens hem. Jag spenderade hela morgonen och förmiddagen hos Thomas för att se att han har okej och hjälpa honom med att till exempel tvätta kläder, handla mat och dessutom laga maten i hans lilla klaustrofobiska kök medans han för det mesta satt tyst i soffan.
Sedan spenderade jag ofta eftermiddagarna och nätterna hos Riley. Ibland var hans mamma hemma och ibland inte. Hans pappa hade jag aldrig träffat och jag visste knappt hur han såg ut. Jag hade sett något enstaka kort på någon hylla för ett tag sedan men jag hade tyckt att det var trevligare att träffa honom.

Jag var frånvarande i skolan och det märktes att Riley hade börjat bli orolig för mig.

"Ja-jag vet inte...." svarade jag tyst.
Jag hörde hur Riley suckade och stannade.
"Okej Jasmine jag förstår att du tycker synd om Thomas och att han mår dåligt men nu får du fan skärpa dig. Det är som att han hat tagit över dig och att du lägger all energi på honom. Jag kanske är själviskt men jag vill faktiskt också spendera tid med dig." sa Riley och drog efter andan innan han fortsatte.
"Thomas kunde ju leva ett helt okej liv innan han berättade för dig. Detta tar emot att säga för jag vet att du har svårt att tro det men han utnyttjar nog dig för att han vill komma nära dig." sa han. Det sista sa han väldigt tyst.

Hut kunde han tänka så? Hur kunde min Riley tänka så?

"Han skulle inte använda sin döda flickvän och blivande barn för att komma närmre mig! Det skulle han aldrig göra." skrek jag och jag visste att folk som gick förbi oss tittade konstig på oss.
"Det är vad han har fått dig att tro." sa han lugnt.
"Hör du dig själv? Hör du hur du låter!?" utbrast jag.
"Han vill att du ska få känslor för honom." sa Riley.
"Tänk om jag redan har det!" svarade jag blixtsnabbt innan jag hann tänka.

Åh herregud. Sa jag precis det där?
Jag hade absolut inga sådana känslor gör Thomas.
Men det kunde ju inte Riley veta.
Han stod vara tyst helt stilla, sedan vände han sig långsamt om och började gå bort från mig. Och jag tänkte inte stoppa honom. Jag visste att jag inte kunde säga något nu.
Jag viskade ett "förlåt" även fast ingen kunde höra. Varför sa jag så?

Satans jävla skit....

Riley hade lämnat mig. Och jag hade sagt att jag hade känslor för någon som jag inte alls hade känslor för.

Fan fan fan.

***

"Du sa vadå!?" utbrast Andy och jag stirrade ner i mitt knä.
"Jag vet inte vad som flög i mig. Jag var bara så upprörd." sa jag tyst.
Han suckade och jag mötte hans blick.
"Jag är ledsen Jasmine men du måste lösa det här." sa han och jag visste att han hade rätt.
Vi satt tysta en stund innan han sa:
"Men Jasmine, bli inte arg på mig nu men det ligger något i det Riley säger. Thomas klarade sig helt okej innan han berättade det här för dig." sa han. Jag antog att han hade rätt. Men Thomas var verkligen ledsen och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra åt det mer än att ta han dom honom och spendera tid med honom.
"Vad ska jag göra då?" frågade jag och Andy bara skakade på huvudet.
"Lös det bara. Det kan ju inte vara omöjligt." sa han och jag kunde inte göra annat än att nicka även om jag inte tyckte att han hjälpte till så mycket.
Det var fortfarande lite stelt mellan mig och Andy eftersom att han fortfarande var med Lola men vi båda hade bestämt oss för att det var bäst att lösa det här.

Nu har frågan bara hur jag skulle säga till Thomas att jag inte kunde vara med honom så mycket eftersom att jag kommer för långt ifrån alla andra i mitt liv.

_________________________

Helluuu!

Typ 100 år sedan nu känns det som. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det än en gång. Här kommer ett kapitel i alla fall. Inte så jättelångt och inte heller ett av mina bästa kapitel. Men jag ska börja jobba på nästan kapitel direkt så att det ska komma upp så snart som möjligt.

Jag vill jättegärna veta vad ni tycker!
Tar kritik också såklart!

Puss & Kram!! ❤️