I ensamhetens ensamhet

Kapitel 6

Jag stod som fast frusen i dörröppningen.
Vad gör hon här.
Jag orkar verkligen inte med att träffa henne. En av anledningarna till att jag bytte skola var för att slippa se henne. Måste hon då komma efter första dagen? Hade hon inget bättre för dig?

Jag började nästan gråta bara av att se henne stå där.

Hon såg hemsk ut dock.

Hon hade på sig mjukisbyxor. Sasha har aldrig mjukisbyxor. Hon retade mig för att jag ens tänkte tanken på att ha sådana byxor. Och när jag dessutom använde dom blev hon helt galen.

Tillslut bestämde jag mig för att inte ens lyssna på vad hon hade att säga så jag bara fick ut. Stängde dörren och låste. Sedan slog jag mig förbi henne och började gå mot Zoey kompis Lilly hus.

Till en början hörde jag steg bakom mig men tillslut verkade hon ge upp.

Lika bra det.

Jag lovar mig själv att aldrig mer prata med henne om det inte verkligen behövs.

"Jasmine? Stanna" hörde jag en röst säga.

Zoey.

Jag vände mig om. Vi måste ha gått förbi varandra.

"Åh hej Zoey. Jag såg dig inte." sa jag.
"Eller hörde mig..." suckade hon surt.
"Förlåt. Jag tänkte på annat." sa jag och log mot henne.

Vi gick hem i tystnad.

***

"Ny dag nya möjligheter." var allt mamma sa till mig.

Jo tjena. Som om det skulle hjälpa.

Hon hade väckt mig då jag vägrat gå upp när alarmet ringde.

"Mamma jag orkar verkligen inte gå idag."

Tanken på att ens behöva fixa iordning mig fick mig att vilja sova mer än något annat.
Jag hade dessutom redan sett mig i spegeln idag. Jag såg hemsk ut. Det vette sjutton om smink ens kan fixa det.

"Inget att diskutera."
"Men mamma. Jag kommer inte orka sminka mig idag."
"Tror du att du kommer bli accepterad utan det?" frågade hon.
"Nej." suckade jag.
"Precis."

Jag himlade med ögonen.
Då gick mamma fram till mig och satte sig på sängkanten.

"Jasmine." började hon.

"Du får verkligen inte tro att jag vill att du ska vara en av dom där tjejerna som går i ett ton smink med sönderplattat hår. Jag vill bara att du ska trivas. Och att folk ska ge dig en chans." sa mamma.

"Vad menar du?"

Det lät nästan en sekund där som om hon förstod vad jag kände.

"Jag vet att folk fortfarande inte gör på ditt utseende längre. Rykten sprids. Men om du ser ut såhär kommer folk ge dig en chans att berätta vad som inte är sant. Någon kommer bry sig."

Trots att mamma var väldigt dålig på att formulera sig och det lät som om mitt utseende var det hon brydde sig mest om förstod jag henne.

Ändå gick jag bara där ifrån. Arg. Riktigt arg.

Jag gick upp på mitt rum och tog fram lite kläder. Sedan gick jag in i badrummet och tog fram en tofs, satte upp håret och gick tillbaka till mitt rum och började ta på mig kläderna.

Mjukisbyxor (aningen slitna) och ett pösigt linne. Jag har alltid haft en ganska "streetig" stil.
När jag var liten dansade jag både Street och Hip Hop.
Fem dagar i veckan.
Ända sedan dess har jag varit kär i stilen.

Och idag. Idag tänkte jag vara mig. För om folk inte tänkte respektera mig för mig. Då tänkte jag inte respektera dom.

Om dom är elaka mot mig och kallar mig saker. Då kommer jag vara elak mot dom och kalla dom saker.

När jag gick ner hade mamma gått till jobbet. Lika bra det.
Jag orkade inte med ännu en diskussion.

Jag gjorde i ordning lite frukost och.åt den snabbt. Jag var redan sen.

***

Det jobbiga med att ena dagen se ut på ett sätt och andra dagen se helt annorlunda ut är att folk kollar lika mycket på en andra dagen som första.

Det var vara andra lektionen och jag slår vad om att alla på hela skolan har stirrat på mig tre gånger. Per person.

Men jag har inte sagt något om det. Jag är här för att få nya vänner.
Inte vara en kaxig bitch.

***

Rileys perspektiv:

Vart är hon?
Hemma?

Enligt schemat skulle vi ha nästa ämne tillsammans (biologi).

Jag vände mig om för att börja gå mot mig skåp. Och där stod hon. En bit bort. Hon såg helt annorlunda ut men man kunde ändå se att det var hon.
Lika vacker som igår. Men ändå någon helt annan.

Sluta larva dig Riley!!!

Jag bestämde mig för att gå fram till henne. Hon såg ganska vilsen ut.

"Vet du ens vart du är?" frågade jag och log mot henne.

Hon hade inte märkt mig och ryckte till lite.

"Ingen aning." svarade hon ärligt.
"Tur att vi har samma lektion nu i så fall." sa jag.

Hon log lättat mot mig.

"Hoppas att det är lunch." sa hon och flinade.

Hon var verkligen vacker. Hur kunde hon vara mobbad. Hon verkar så. Snäll på något sätt.

Och hennes ögon. Dom liksom satte en i trans.

Skärpning!!!

Jag log en extra gång.

"Varför inte." sa jag.

Hon tittade frågande på mig.

"Lärarna kommer älska dig om du skolkar redan andra dagen." sa jag.

Hon himlade med ögonen.

"Och det är anledningen till att vi inte ska göra det." svarade hon.

__________________________

Vad tycker ni?

Händer inte så mycket än.
Ska komma in i det lite mer. Sedan kommer det hända massor.

Puss och Kram!