I ensamhetens ensamhet

Kapitel 31

Jasmines perspektiv:

Jag drog en djup suck innan jag gick in genom dörrarna och började gå mot mitt skåp.
Vi har ett stort geografi prov idag och jag är extremt nervös.
För det första har jag inte pluggat tillräckligt och för det andra satt jag uppe till tre i natt och pratade med Lola i ett försök till lugna henne. Misslyckades ganska grovt.
Hon är verkligen nervös inför att börja prata seriöst med Andy. Jag fattar inte riktigt varför eftersom att han uppenbarligen gillar henne tillbaka.

Jag tog ut mina grejer ur mitt skåp och började långsamt sega mig till lektionen. Provet skulle inte vara försen sista lektionen så det skulle inte vara någon fara att komma kanske tio minuter sent till denna lektionen.

När jag kommer är hela caféet tomt utom två personer som står och hånglar. Jag suckar och himlar med ögonen åt dom. Herregud visa lite respekt för oss som är helt ensamma...

När jag diskret ska gå förbi kan jag inte låta bli utan vill se vilka det är.

Jag blev helt paff när jag insåg vilka det var.
Lola och Andy.
Va fan?

Jag kunde inte hindra mig utan började fnittra för mig själv.

Go Lola.
Go Andy.

Jag tassade mig förbi dom så snabbt som möjligt och när jag gått igenom caféet och kommit till nästa korridor och tog fram min mobil för att smsa Lola. Och Andy för den delen.

"Tänker du bara ta alla tjejer du ser eller?" hörde jag en välbekant röst säga en bit bort.

Jag frös till is. Jag kunde inte röra mig.
Jag vet inte hur många sekunder jag stod och stirrade jag framför mig innan jag kunde vända mig om och rusa tillbaka till caféet.

Det första jag ser är Lola som bara står där och inte vet vad hon ska ta sig till och Andy upptryckt på väggen.

Andy ser ganska lugn ut, Lola håller på att få panik och Riley är ursinnig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till så jag följer min fösta instinkt.

Jag springer fram till Riley och skriker. Jag skriker för full hals.

"Vad håller du på med!?!? Vart i helvete har du varit!?!?"

Han verkar komma av sig på grund av min arga ton och tappar greppet om Andy.
Lola är snabbt framme vid Andy för att kolla hur han mår.

Det blir mest Andy som får lugna ner Lola än tvärt om.

Men just nu skiter jag i allt det. Jag bara stirrar på Riley och känner att jag faktiskt är mer arg än orolig.
Han kan inte bara komma tillbaka utan att säga till. Han kan inte bara försvinna utan att säga till.

Riley ser inte förvånad ut länge utan hämtar sig snabbt och han blick hårdnar.

"Jasmine." säger han med en äcklad ton.
"Säg inte mitt namn på det sättet." bedårade jag.
"Hurdå?" frågade han fortfarande med samma ton och det var uppenbart att han fattade precis vad jag hade menat.
"Du har ingen rätt eller anledning att säga mitt namn på det sättet. Och du har tamejfan ingen rätt att trycka upp Andy mot en vägg bara för att han är kär!" skrek jag.

Riley verkade chockad över något som jag sa.
"Utan anledning. Hah, jo men tjena. Jag kan ju lika väl gå härifrån man får ju inte ut någonting från er..." sa Riley.

"Jo men visst. Gå. Gå härifrån igen..." sa jag och kände hur ilskan bubblade inom mig och att jag var farligt nära att skrika ut allt jag kände.
Men jag visste att till och med Andy och Lola skulle bli förvånade om jag gjorde det så jag lät bli.