Back to the beginning

- 6-

"Det är skönt att ha er tillbaka hemma." Jag försökte krama om mina tre söner som precis kommit hem från en vakt runda. Ryan försvann snabbt efter att jag kramat om honom bort till Aleah. Hon hade i stort sätt bara pratat om Ryan sedan de gick iväg. Det gör hon alltid.

De hade fått med sig en del vapen samt tama vargar från sin runda. Jag gav min låtsas son Cade en stor kram också. Min blick började sedan leta efter Ian för att avverka den sista kramen. Pojkarna var visserligen stora och hade stor makt här i vårt lilla samhälle, men ända blev jag lika orolig varje gång de skulle iväg. En moders instinkter antagligen.

Min blick fann Ian längst bak i ledet. Men personen som gick bakom honom fick mig att chockat dra efter andan. Det var en flicka i Ians egna ålder. Det syntes långa vägar att hon var från kupolen. Det var inga vinterkläder eller liknande. Hennes hud var likblek och hela hon skakade. Hennes kläder såg blöta ut från snön och i ena benet var det ett stort sår som såg elakt ut. Ian gick och höll i ett rep som var knutet i hennes händer som hon trött höll framför sig. Visst kunde Ian vara kall mot fienden och andra han inte kände, men aldrig att jag skulle kunna tro att han har behandlat denna flicka så illa. Jag granskar henne och hennes ögon ser livlösa ut. Något säger mig att hon var riktigt illa ute och fick hon inte hjälp snart skulle hennes kropp antagligen ge upp.

Plötsligt utan förvarning ser jag hur hennes ben viker sig. Flickan ramlar ihop på marken. Jag drar chockat efter andan innan jag börjar springa mot henne. Jag springer förbi Ian som kollar förvånat på mig.

Jag sjunker ner på huk bredvid den livlösa flickan och försöker snabbt hitta hennes puls. Jag undrar varför hon var utanför kupolen. Vakterna från kupolen har aldrig tagit ut elever förr och jag har svårt att tro att de gjort det nu heller. Jag lyckas tillslut efter mycket letande hitta hennes puls, men den är svag. Hennes kropp är mycket riktigt iskall och hon behöver värme nu!

"Cade!" Jag släpper inte flickan med blicken medan jag ropar på min styvson som äve är ledare över vårt lilla samhälle. Jag knyter så försiktigt jag kan upp repet runt flickans händer och kastar det mot Ian. Han ser ut att skämmas inför mig och försvinner ifrån oss så fort han bara kan.

Jag ser i ögonvrån hur min brunhåriga styvson kommer gående mot mig. Han flackar med blicken och ser lite osäker ut. "Vad har ni gjort med flickan?" frågar jag med bestämd ton i rösten. Han verkar fundera ut vad han ska säga för det är tyst några sekunder.

"Hon befann sig med vakterna vi överföll. Ian sköt henne i benet med en pil när hon försökte fly. Vi hade gjort slut direkt på henne om det inte hade varit för att hon sa att hon hade information." Han lät en aning osäker på rösten. Antagligen rädd för att jag skulle skälla ut honom. Jag kastade en irriterad blick mot honom.

"Tanken på varför hon befann sig där ute slog aldrig er? Och dessutom bara i sina skolkläder?" Jag var måttligt irriterad på att de inte tänkt längre än vad näsan räckte. Cade var ledare här och borde tänka över alla alternativ.

"Men hon är från kupolen" försökte han försvara sina handlingar med. Jag skakade bara på huvudet åt han.

"Tanken på att hon var smart nog att försöka rymma slog aldrig er? Att vi var hennes ända hopp om en trygg framtid?" Jag kunde inte låta bli att låta besviken på rösten. Jag såg hur Cade fick lite dåligt samvete då han inte ens svarade mig. Jag bara skakade på huvudet åt honom. "Bär in henne i stugan. Och kalla på Aleah, flickan måste läkas"

Cade stelnade till när han förstod att han var tvungen att bära bort flickan. Visst var vi alla lite försiktiga mot folk som kom från kupolen. De flesta hade ju trots allt gåvor där och vissa kunde vara riktigt farliga. Men nu fanns det inte så mycket andra val än att ta i flickan, hon måste komma in i värmen och kan absolut inte gå själv. Cade hukade sig ner bredvid mig och drog upp flickan i sina armar. Jag såg hur han kollade med avsky på henne, men jag försökte ignorera det. Den saken får vi ta en annan dag.

Cade börja gå mot min stuga med flickan i famnen. Jag följer snabbt efter. På vägen får vi syn på Ryan och Aleah. De står upptryckta mot en av stugväggarna och har det mysigt. Jag hör hur Cade suckar åt dem. Han tycker väl bara att dem är irriterande. Jag själv tycker de är otroligt söta ihop. De båda sakna varann något otroligt när de inte är i varandras närhet på något dygn. Ungdomlig kärlek i huvud taget är väldigt fint. Det är något särskilt med det. För mig själv var det väldigt många år sedan jag fick uppleva den ungdomliga kärleken, men jag nöjer mig med den kärleken jag får från min man nu för tiden.

"Eyy Aleah!" ropar Cade. Jag ser hur Aleah surt drar sig ifrån Ryan en liten bit för att kunna kolla mot vårat håll. "Din gåva behövs!" Trots att Aleah alltid är väldigt snabb och hjälper gärna till, så kan jag se hur irriterad hon blir över att behöva göra det just nu.

Vi fortsätter snabbt in i stugan. Genast sätter jag på en vattenkokare för att koka lite te. Cade lägger ner flickan på en pläd som finns på golvet. Det är bättre att ha henne där medan vi rengör såret. När jag återigen ser hur Cade kollar med på flickan med avsmak i blicken kan jag inte ignorera det längre.

"Tack för hjälpen Cade, du kan gå nu. Men jag vill inte se att du en ända gång till kollar på, flickan ni inte ens har hjälpt, med avsmak i blicken. Är det förstått?" frågade jag bestämt. Cade mötte min blick och nickade bara till svar lite snabbt innan han försvann ut ur stugan. Istället kom Aleah in. Aleah, denna svarthåriga skönhet som alltid strålade, slog sig ner bredvid flickan på pläden.

Hon för sina händer över flickans kropp. Hon har en gång förklarat att hon gör så för att känna av hur illa det är och hur mycket av hennes energi hon måste förbruka. För det är inte helt riskfritt för Aleah att läka nån annan. Det tar otroligt mycket av hennes egna energi.

Jag ser hur hon blir blekare i ansiktet. Antingen har hon fått reda på något eller så är det riktigt illa. Jag lägger min hand på Aleahs axel för att få henne att slappna av. "Hon är som mig" viskar Aleah fram.

"Känner du igen henne?" Ibland kunde Aleah komma ihåg personer från när hon själv bodde i kupolen. Men denna gången verkade det inte som det för hon skakade besviket på huvudet.

"Hennes kropp är riktigt nedkyld. Jag kan inte läka henne helt utan att själv drabbas av utmattning" suckade hon besviket. Hon ville verkligen hjälpa flickan och det förstår jag. Det finns ingen annan än Aleah här som har en gåva. Att träffa nån annan efter alla dessa år måste verkligen betyda mycket.

"Läk henne bara tillräckligt så hon överlever. Sen får hon läka ifred här inne i stugan"

Aleah nickade till svar. Hon koncentrerade sig och hennes händer började lysa lite svagt när hon drog dem över flickans kropp. Det tog inte lång tid innan jag kunde se hur flickan började få lite färg på läpparna och kinderna. Värmen steg inuti henne mot det mer normala hållet.

När Aleah ansåg sig klar tog hon bort sina händer. Antagligen hade hon även stoppat en infektion i benet på flickan. "Vi måste göra vid hennes ben annars kommer det bli illa igen" sa hon snabbt och studsade upp på benen. Hon sprang tvärs över rummet mot ett skåp där hon visste att jag hade alla möjliga sorters hjälpmedel mot skador.

Tillsammans började vi sedan tvätta såret, samt linda om det. När det är klart ber jag Aleah springa och hämta några nya och varma kläder från sin garderob som flickan kan låna när hon vaknar. De ser ungefär ut att ha samma storlek så det borde funka. Aleah gör det utan att tveka och försvinner snabbt ut ur stugan. Jag tar en filt från soffan som finns här och lindar in flickan i den så hon kan hålla värmen. Sedan tar jag mig bort mot spisen där även vattenkokaren står och börja göra lite soppa.

Aleah kommer tillbaks med några kläder och vill gärna stanna. Men jag säger bestämt åt henne att hon får komma tillbaks hit när flickan har vaknat. Att jag lovar att ropa på henne då. Tveksamt går Aleah med på det och försvinner ut ur stugan igen. Jag lägger kläderna på soffan och granskar flickan. Hon är riktigt vacker med sitt mörka bruna hår. Hennes ansikte har tydliga strukturer som får henne att se ännu vackrare ut. Jag undrar varför hon rymde? Och om hon gjorde det själv? Kanske finns det en till person från kupolerna som virrar runt ute bland all snö?

Jag hoppas inte det, för då hinner vi antagligen inte rädda personen. Jag börjar även fundera på vad denna flickan har för gåva. Kanske kan hon till och med stanna här sen och hjälpa oss. Hon måste ha mycket värdefull information om kupolerna som kan vara användbara.

Men det får vi se då. Först ska hon vakna och bli återställd.