Back to the beginning

- 25 -

"Du skämtar med mig?!" utbrast jag och kollade på honom med stora ögon. "Du kan inte vara allvarlig?!" Jag ville inte annat än spricka upp i ett stort leende och kasta mig runt hans hals.

"Jag önskar jag gjorde det" suckade han och började plocka med papperna vi hade utlagda på bordet framför oss. Cade hade precis förklarat alla de jobb som fanns här, samt vilka jobb som var "hemliga" och vilka som alla visste om.

"Så jag får följa med?!" ett stort leende fanns på mina läppar. Jag kunde knappt stå stilla där jag stod bakom stolen. Mina händer låg på stolens rygg och höll ett krampaktigt tag om stols ryggen. Den goda nyheten hade fått mig att känna mig yr av glädje.

"Ellie tyckte det var en bra idé att du följde med och lärde dig något av våra jobb här" gav han mig som svar. Han lät inte glad över det. "Även om jag inte fattar varför hon inte bara kunde satt dig i växthuset med Aleah istället" fnös han tyst för sig själv när han trodde att jag inte hörde.

"Vad ska jag ha på mig? Ska jag ha något med mig?" jag var full med frågor som jag ville ha svar på. Men till och med jag var klok nog att förstå att jag inte kunde få svar på alla på en gång.

"Aleah lånar dig kläder. Du får följa med mig så får du ditt vapen" han lät trött på rösten. Antagligen på mig. I vilket fall så när han började gå mot tunneln trippade jag glatt efter. Äntligen skulle jag få vara med om något spännande! Här fanns tydligen djur som levde både i vattnet och på land trots kylan. Det skulle bli häftigt att äntligen se ett djur i verkligheten!

.....

Jag följde efter Cade genom alla korridorer tills vi kom fram till en port. Det var ett stort nyckelhål i den och man såg att det var en väldigt gammal dörr. Cade plockade smidigt upp en nyckelknippa ur sin ena ficka på jackan han hade på sig. Snabbt tog han fram den rätta nyckeln och satte den i nyckelhålet och vred om. Låset gick upp med ett tyst klick. Cade öppnade långsamt dörren och gick in. Jag följde försiktigt efter.

Där inne häpnade jag över alla vapnen dem hade. Hela väggarna var fulla utöver de kistor som stod på golvet. Skulle kunna gissa att även dem var fulla. Jag gick runt och kollade på alla vapnen. En del kände jag igen sen jag fått lära mig vad de hette i kupolen men många av dem var helt nya för mig. Bakom hörde jag hur dörren gick igen. Jag brydde mig inte om det utan tänkte att det var kanske för att nån annan inte skulle komma in.

Sekunderna gick och när Cade inte sagt något vände jag mig om mot honom. Han stod lutad mot dörren med armarna i kors och ett allvarligt ansiktsuttryck.

"Jag vet att du döljer något Kaylee" sa han allvarligt. Hela jag blev stel i kroppen. Vad menade han? "Ska du med ut ska du också berätta vad" fortsatte han och kollade mig allvarligt i ögonen. Jag vek undan blicken och kollade istället mer på vapnen. "Vad handlar boken om? Jag vet att det inte bara är ritningar för då skulle du inte varit så intresserad av den"

Jag suckade tungt. Han var smartare än jag hoppats. Skulle jag ens komma ut här ifrån om jag inte berättade? Det var tveksamt. Jag vet vad han är kapabel till att göra. Kanske kommer jag få sitta här inne i flera dagar i så fall.

"Okej det finns mer i boken än bara ritningar" fnös jag irriterat. Varför skulle han utpressa mig?

"Vad för något?"

"En dagbok"

"En dagbok?"

Irriterat suckade jag åt att han inte fattade och bara upprepade mig. "Ja, en dagbok! Från vad jag tror är en forskare från Grönland. Vart nu det ligger" fnös jag och himlade med ögonen. Han höjde på ena ögonbrynet åt mig i en frågande min. Han ville att jag skulle förklara mera. "Jag har inte fått reda på något särskilt. Han forskade tydligen om något som jag börjar tro är min art. Han lyckades träffa er befolkning och levde här nere. Så det är så boken hamnat här. Det finns inget än så länge som kan hjälpa oss" förklarade jag.

Cade såg ut att fundera över det jag nyss sagt. "Läs ett stycke ur den" hans "order" kom som e förvåning. Ville han spendera mer tid med mig än nödvändigt? Och dessutom höra mig läsa ur boken?

"Va?"

"Ja, läs ett stycke för mig. Jag vill höra"

Suckandes sjönk jag ner på golvet och blängde på Cade. Han hade fått syn på att jag hade boken på mig, vilket jag nu de senaste dagarna alltid hade haft. "Okej då" mumlade jag surt till honom och fiskade upp boken ur min jacka. Även Cade slog sig ner på marken och kollade nyfiket på mig.

1 Januari 2021

När jag nu skriver detta, två månader efter senast jag har skrivit har mycket hänt. I natt hörde jag hur raketerna smällde utanför. Alla runt omkring mig firade in det nya året. Det fick mig att tänka tillbaka på de unga åren med min Katla. Jag undrar om hon vet vart jag befinner mig nu? Eller så tror hon kanske att jag är död? Jag har ju trots allt inte hört av mig på ett par månader. Jag hoppas i alla fall hon mår bra. Jag saknar henne.

I vilket fall kan ni aldrig gissa vart jag befinner mig den här dagen efter nyårsafton. Jag sitter i en liten trång cell med en vakt utanför. Cellerna bredvid sitter mina forskarkollegor. Jag har inte pratat med dem eftersom det är en stor stenvägg i mellan men ibland har jag hört hur de har pratat för sig själva. Jag trodde mycket om våra älskade ledare, men aldrig det här. Jag visste att de kunde vara grymma, men aldrig så här grymma.

Det var för några veckor sedan allt drog igång. De flesta av mina kollegor hade åkt tillbaka till våra baracker för att avlägga en rapport. Jag själv befann mig i grottorna fortfarande. Det var på efter middagen vi kunde höra helikoptrarna cirkulerar ovanför oss. Efter det hände allt mycket snabbt. Rökbomber släpptes ner i tunnlarna och röken spred sig som en eld som fått för mycket syre. Vi var några få som lyckats ta oss in i ett särskilt rum de har byggt utifall det skulle börja brinna, bli översvämning eller liknande. I dörren in till rummet, jag och några till befann mig i fanns det ett litet, runt fönster. När jag kollade ut igenom det kunde jag se människor ramla ihop, hostande och flämtande efter luft. Jag förstod direkt att det var något giftigt ämne i röken eftersom de slutade andas. Jag ville så gärna rusa ut och hjälpa till, men då skulle jag dö jag med.

Efter vad som hade känt som flera timmar hade röken lättat och soldater med gasmasker kom ner, fullt utrustade, i tunnlarna. När de slog in vår dörr sträckte vi skräckslaget upp händerna i luften. Jag vet inte om jag ska säga att det var tur eller otur att soldaterna kände igen mig. De sköt nämligen alla andra i rummet utom mig. Jag blev fängslad och uppdragen ur grottorna. Jag och mina andra kollegor blev in puttade i en helikopter och när vi väl lyfte ifrån marken och kom upp i höga skyn kunde jag se grunderna av den kupol som skulle ta form. Det vi försökt förhindra i flera veckor höll på att hända. Och jag visste att våra ledare hade inte bara precis slaktat ett helt samhälle, de hade även fått tag i vår forskning. Forskningen om en helt ny människoart.

Jag slutade och tog ett rasslande andetag. Cade stirrade hänfört på mig. Jag ville knappt inte tro vad det var jag precis läst. Jag bläddrade de sista sidorna i boken och där fanns det bara ritningar. Jag suckade och la ifrån mig boken framför mig. Vad skulle jag tro? Jag hade precis läst om en av de forskare som fått fram oss. De försökte förhindra det. Hade det varit för några veckor sedan hade jag tyckt att forskarna var helt dumma i huvudet som försökt förhindra att vi skulle få finnas men nu, efter allt som hänt, vet jag att det skulle varit så mycket bättre om de verkligen lyckats förhindra det.

"Det finns ingen information som kan ge oss något här i" fick jag svagt ur mig. Cade höll med.

"Jag antar att det inte var så du hade tänkt dig slutet?" frågade han försiktigt. Jag skakade på huvudet. Jag ville inte heller prata mer om det. Snabbt försökte jag komma på något annat ämne att prata om.

"Så... vad ska jag ha för vapen?" frågade jag och försökte åtminstone låta entusiastisk på rösten. Jag tror inte det lyckades för Cade gav mig bara ett medlidande leende. I alla fall så reste han sig upp och plockade ner ett kort svärd liknande vapen. Samt tog han ner en liten pistol.

"Denna ska du använda mest" sa han bestämt och räckte mig svärdet. "Pistolen ska du ha inom räckhåll och bara använda i nödfall okej?" fortsatte han sedan bestämt och räckte mig pistolen. Jag nickade och kollade nyfiket på vapnen i mina händer. Tänk att jag håller i något som lätt skulle kunna döda en annan person?!

"Ut med dig nu, vi ses i gryningen i morgon" sa han bestämt och föst ut mig ur vapenförrådet. Som förtrollat började jag gå men släppte aldrig blicken från mina vapen.