Back to the beginning

- 18 -

De senaste dagarna hade jag tränat regelbundet med Aleah och vi båda hade blivit bättre på olika saker. Hon hade lärt ut lite till mig hur man hantera ett svärd och knivar. Vi hade alltså utvecklats mycket båda två.

Även jag och Cade hade lyckats komma varandra något närmre. Nu hände det till och med att vi skämtade med varandra ibland under våran tid vi tillbringade tillsammans. Även om vi småbråkade en del fortfarande, speciellt när vi hade olika åsikter om saker och ting. I vilket fall hade allt blivit mycket lättare utan att behöva hata någon hela tiden varje dag. Det tror jag, eller jag hoppades att Cade med höll med om.

Något som inte gladde mig var att jag inte hunnit läsa mer i boken och för varje dag som gick blev jag mer och mer nyfiken. Jag ville vara där nere ostörd och sjunka in i skriften som personen skrivit. Men antingen var det ont om tid eller skulle jag vara med Cade eller Aleah. Det fanns aldrig något mellanting. Och det började göra mig väldigt frustrerad. Jag ville veta vad hemligheten var och det var nu!

I alla fall låg jag nu på soffan inne i Ellies stuga. Aleah hade tvingat mig att stanna kvar här för vi skulle tydligen träna. På vad vet jag inte, det vägrade hon nämligen att säga. Men jag började bi otroligt uttråkad. Mitt tålamod hade sänkts något otroligt sedan jag kom ut här. I alla fall så började taket ovanför mig se väldigt tråkigt ut. Tankarna flöt snabbt iväg. Fanns det något annat jag kunde hitta på under tiden jag väntade? Vad gjorde Cade nu? Saknade han våra samtal i dag som jag gjorde? Vänta! Jag saknar dem inte! Det är bara en tillfällig underhållning för att jag inte ska smälla av utav tristess, inget annat!

Jag hann som tur var inte fortsätta mina tankar längre än så för dörren smällde upp och Aleah stapplade andfått in. Jag vred lite på huvudet och flinade åt henne. Hoppas hon hade sprungit hit, kunde hon rätt ha som fick mig att ligga inne här hela tiden.

"Jobbig springtur?" flinade jag lekfullt mot henne. Till svar fick jag bara en fnysning och såg samtidigt hur hon himlade med ögonen.

"Det var ju för dig som jag fick stressa. Var tvungen att hämta denna innan de stängde igen växthuset" fnös hon och satte upp en stor växt på det runda bordet som fanns här inne. Jag höjde på ena ögonbrynet i en fundersam min åt henne. Vad hade hon nu på gång?

"Vad ska du göra med den?" frågade jag henne avvaktande. Något sa mig att jag inte skulle gilla det här. Nu var det hennes tur att flina.

"Inte, jag utan du" Jag fortsatte att kolla lika avvaktande och en aning förvirrat på henne. Vad svamlade hon om? Jag kan inget om växter! Och vad ska jag med den till? "Jag har diskuterat med Ellie. Jag får övning för min gåva hela tiden. Men du där emot har det svårare. Vi kan ju inte direkt skicka in en testperson hit och så får du öva. Inte heller har vi den typ av övningsdockor som de har i kupolen. Så vi tänkte testa och se vad du kan göra med en växt!" utbrast hon glatt precis som om hon kommit på en lösning som kan lösa hela världens problem. Jag fnös bara åt henne medan jag skakade på huvudet.

"Kommer inte fungera. Det är en växt."

Aleah satte händerna på höfterna och såg lite små irriterad ut över att jag inte ens gav det ett försök. "Har du testat?" Det hade jag visserligen inte. Varför skulle jag behöva det? "För det kan vara en bra gåva att veta hur man ta död på växter med vet du, inte bara människor"

Det fick hela mig att stelna till. "Jag tar inte död på människor!" fräste jag till henne och ställde mig upp från soffan. Hur vågar hon säga något sådant när hon vet hur jag känner inför min gåva!

"Men du kan om du så gärna vill" pratade hon lugnt på. Hennes lugna röst fick mig att bli ännu mer arg. Jag tänker inte döda nån människa med min gåva. Aldrig i hela mitt liv! Jag tänker inte förvandlas till ett monster som dödar människor som inte gör som man säger. Det är inte jag! Argt tog jag de få stegen fram till den där förbannade växten. Jag tog tag i dess ena gren och fokuserade en kort sekund. Jag förväntade mig inga resultat. När jag sedan såg Aleahs blick blev jag orolig. Jag vände sakta mig mot växten och såg hur den låg död i krukan. Det var en helt frisk växt som vissnat på bara några sekunder. "Du klara det" andades Aleah lågt ut. Hela jag var spänd. Det var inte det här jag ville!

"Jag dödade den" mumlade jag tyst fram så inte Aleah skulle höra.

"Jag har fler, vänta här!" utbrast hon glatt och satte av mot dörren.

"Nej!" Aleah vände sig hastigt om mot mig. Jag stod och stirrade på henne. Jag ville inte ha fler växter! "Jag vill inte! Jag har dödat en växt på bara nån sekund, vem vet när jag råkar göra det samma med en människa. Jag är ett monster! Jag vill inte ha min gåva, nej, nej, nej" min röst tonades ut och blev bara till mummel.

"Kaylee, du är inte..." började hon när jag snabbt avbröt henne. Jag orkade inte med hennes bortförklaringar om något jag inte var. Jag vet vad jag är och det räcker!

"Låt mig va snälla" stammade jag fram och tog satts mot dörren. Just nu struntade jag i om det var kallt ute. Jag behövde komma iväg. Jag behövde vara ensam.

Ute blåste det kallt men jag brydde mig inte. Jag tog sats och började springa. Jag hörde Aleah ropa mitt namn bakom mig, men jag ignorerade henne. Jag klarade inte av det just nu. Jag sprang mellan husen i sikte mot utkanten av byn. Det var mörkt och jag såg mig inte för. Plötsligt hade jag sprungit in i något eller rättare sagt någon. Jag stammade snabbt fram en ursäkt och försökte dra mig undan. Men personen var stark och tog ett bestämt tag om mina handleder. Jag blickade upp mot personens ansikte och fick syn på några välkända ögon vid detta laget.

"Snälla släpp mig" viskade jag fram och stretade emot vad jag kunde.

"Kaylee..." började han. Hans ögon utstrålade inte ilska eller irritation som vanligt utan denna gången var det mer oro?

"Släpp mig!" skrek jag nu för allt jag var värd. Jag ville inte att nån skulle hålla i mig när jag inte var känslomässigt stabil. "Rör mig inte" snyftade jag vidare. Nu rann tårarna ner längs med mina kinder. Förskräckt släppte han mig. Jag tog något stapplande steg bakåt innan jag började springa igen. Jag ville bort och det var nu. Men vart skulle jag ta vägen?

Biblioteket

Saken var självklar så fort den landat i mitt huvud. Jag tog flykten mot närmsta allmänna stuga där jag visste att det fanns en tunnel. Det fick bli stugan som innehöll ett stort kök. Personerna där inne blev minst sagt förvånade av att se mig när jag stormade in siktande på den väl synliga stegen ner i tunnlarna. Men jag hade tur och ingen sa något när jag började klättra nerför stegen.

Som vanligt var det väldigt mörkt under stegen ner men ljusnade upp igen när jag nådde marken. Jag kollade snabbt på skyltarna runt omkring mig och började springa åt det håll som biblioteket låg åt. Nu ville jag bara sjunka ner längs med den kalla marmor pelaren med den hemlighetsfulla boken i min hand.

Jag kom fram till biblioteket snabbt och precis som de förra gångerna befann sig ingen där. Jag andades ut och gick med raska steg bort mot hyllan där jag gömt boken. Den stod där jag förväntat mig att den skulle stå. Jag drog försiktigt ut den och sjönk ner längs med pelaren. Benen drog jag upp mot mig och jag satte mig bekvämt för att kunna läsa. Jag ville släppa allt nu. Slippa tänka på det som hänt.