En dans på rosor

Kapitel 15 - Del ett

Andreas

När jag vaknar möts jag av ett ljust ljus som lyser mig rakt i ögonen. Mysigt, morgonsolen. Jag släpper ut en suck och kisar kraftigt med ögonen när jag öppnar dem. När jag vant mig tillräckligt för att kunna se allting i min omgivning möter jag ett par blåa ögon någon meter ovanför mig. Hon lägger huvudet på sned och rynkar på sin panna så pass mycket att den är alldeles rynkig.

"Hej?" mumlar jag med min morgonhesa röst.

"Um, hörrni, vad fan gör en kille i vår stuga?" tjejen bryter vår ögonkontakt och ser sig omkring i rummet. Några mummel hörs runt om innan jag möter ännu ett par ögon - Evelyns.

"Spelar det någon roll?" frågar hon tillslut och tittar upp mot tjejen som frågat. Ett leende formas på mina läppar av hennes ord som hon piratkopierat sketan ifrån mig.

"Mm, när jag ska byta om gör det det" säger hon hoppar ner från våningssängen och börjar rota i hennes väska. Fan vad hon är sur, då.

"Det är lugnt, jag ska nog ändå dra mig mot stugan" säger jag och ska precis resa mig upp som en blixtrande smärta far igenom ryggen.

"Helvete!" får jag ur mig.

"Vad hände?" frågar Stella oroligt.

"Golvhelvetet" muttrar jag och försöker mig på att ställa mig upp igen. Även fast smärtan är enorm skakar jag av mig den.

"Dude, Evelyn är en mes. Om du frågat mig hade jag varit all in" säger hon och blinkar med ena ögat. Med ett obekvämt leende säger jag hejdå till alla innan jag går över gräsmattan till vår stuga. När jag kommer fram bankar jag hårt på dörren. När ingen svarar tar jag nya tag och bankar ännu hårdare.

"Ben din lilla skit, öppna dörren!" nästan skriker jag av irritation. Att han ska vara så jävla jobbig. När ingen svara denna gång heller sparkar jag frustrerat på dörren och ser mig omkring. Och nu? Jag kan ju inte gå till matsalen utan tröja. När jag sätter mig på trappstegen och petar runt lite med gruset kommer jag på. Jag ställer mig upp fort och går bort mot kortsidan där fönstret som Evelyn totalkvaddat. Något jag dock inte tänkt på är att under fönstret finns det ett hav av brännässlor. Men vad ska jag annars göra? Jag måste in i stugan, och ingen är där inne. Om jag gick till matsalen skulle jag bli utslängd, så detta är det enda alternativet.

Om jag hoppar och klänger mig upp borde jag få en chans att komma upp. Dagarna innan hade vi plockat bort alla glasbitar som fanns kvar i fönsterkarmen, så det var i princip bara ett hål i väggen nu för tiden.

Tillslut tar jag sats och hoppar över nässlorna. Jag tar tag i fönsterkarmen och klänger mig fast emot fasaden. Snabbt tittar jag ner mot nässlorna och inser att jag är rysligt nära, så kvickt häver jag mig upp mot fönstret och är halvvägs inne.

"Andreas?!" hör jag någon ropa. Fan. Helvetes jävla pisskit. Vad gör jag nu?

"Andreas vad håller du på med?" nu kan man tydligt höra att det är Frejas röst, och i ett försök med att ta mig upp slår jag huvudet rätt i fönsterkarmen, sedan känner jag en rivande smärta längs ena armen och jag faller rakt ner i nässlorna som svider mot min hud.

"Andreas, herregud!" utbrister Freja och kommer fram till mig. "Gick det bra?"

"Nää, inte riktigt..." säger jag och försöker resa mig upp. Tillslut kommer jag upp på fötterna och hela överkroppen kliar och svider. Min arm gör också jävligt ont.

"Du blöder" säger hon och griper tag om min arm. Jag ser ett avlångt sträck av blod sippra ur min kropp och bli genast lite vimmelkantig. Visst, jag är en ganska hård snubbe men blod är något jag verkligen inte klarar av i stora mängder.