En dans på rosor

Kapitel 41 - Andra deltävlingen

Evelyn

Jag känner hur fjärilarna i magen flyger runt som galningar. Jag är definitivt nervös och det är inte bara för att jag står hand i hand med världens gulligaste kille utan också för att det är snart vår tur att gå upp på scenen. Idag är det andra deltävlingen och vi har verkligen tränat mycket sen senast. Jag känner på mig att det kommer gå bra den här gången! Eller som Noah sa, det kan ju omöjligt gå värre..

Noah klämmer åt lite extra i min hand och jag kan inte låta bli att le mot honom. Med han uppe på scenen så vet jag att det kommer gå bra.

"Känner du dig redo?" undrar han och ler med det där perfekta leendet.

"Aldrig känt mig mer redo!" svarar jag och ler tillbaka.

"Är du okej..? Du ser lite blek ut." hör jag plötsligt Alicia säga bakom oss.

När jag vänder mig om ser jag henne stå vid Elenor med en orolig blick.

"Ja, jag mår bra.. Lite nervös bara.." svarar Elenor och går iväg några steg ifrån henne.

Alicia rycker lätt på axlarna innan hon vänder och går emot oss.

"Jag tror inte hon mår speciellt bra..!" säger hon när hon kommer fram.

"100 spänn på att hon spyr uppe på scenen!" säger plötsligt Ben som kommit fram till oss.

"Mannen, man slår inte vad om sånt!" säger Noah.

"Ellerhur!?" säger jag instämmande.

"Ehm jo, men inte fegisar som ni. 100 spänn på att hon springer iväg och kräks efter vi har dansat." säger Alicia och sträcker fram handen mot Ben.

"Då slår vi vad om det, hundra spänn!" svarar han och skakar i Alicias utsträckta hand.

"Ni är hopplösa.." suckar jag och skakar på huvudet.

"Vad gör du ens här Ben?" undrar Noah.

"Ja, liknande som dig tävlar. Sedan bor jag faktiskt i Göteborg också." svarar han nonchalant och jag måste hosta för att kväva mitt skratt.

"Du är ju helt.. Jag menar här, här!"

"Jasså var de det du mena, jag tänkte bara önska er lycka till!" svarar han lugnt och ler glatt mot oss.

"Tackar." säger vi alla i kör och sedan ser vi hur Ben går iväg, troligen till Anderas som står en bit bort.

Bens dansgrupp har redan varit uppe på scenen och från det lilla vi hann se så såg det verkligen bra ut och jag känner hur det bara gör mig ännu mer nervös. Inte nog med att hans grupp är väldigt duktig, men alla de andra lagen som har lyckats ta sig hit har också varit riktigt bra. Vi har tur om vi genomför dansen felfritt och om något annat lag skulle råka göra något misstag som att krocka med varandra eller liknande.

"OCH NU VILL VI VÄLKOMNA, UPP PÅ SCENEN, FRÅN STOCKHOLM, ESTETISKA DANS GYMNASIET!" ropas det plötsligt ut i högtalarna och några som jobbar här kommer och bokstavligt talat puttar upp oss till scenen.

När jag kommer ut kisar jag mot de bländande lamporna som lyser på oss. Fjärilarna är fortfarande där men dem håller sig i skick, för nu gäller det. Tack vare strålkastarna så är det praktiskt taget omöjligt att se ut i publiken men vi kan klart och tydligt se Petter så nere vid scenens kant. Han ger oss alla tummen upp och jag kan nästan svära på att han är mer nervös än alla oss tillsammans.

Vi intar våra positioner och ljuset släcks ner och i den lilla korta pausen innan musiken börjar så tittar jag åt vänster och ser hur Noah står där borta och tittar på mig och ler. När jag vänder åt höger så ser jag Andreas bredvid mig. Våra blickar möts och jag ler mot honom. Det tar någon sekund innan han också ler tillbaka och det är då jag känner det. Vi kommer klara detta galant!

Och galant går det också. Det går riktigt bra, jag känner hur vi alla som en grupp bara blir ett med musiken och rytmen. Vi sätter nästan alla stegen perfekt tills något plötsligt händer.

Vi är ungefär halvvägs genom låten och det är delen då jag och Elenor ska stå vid varsin sida utav Andreas för att sedan snörra ut ifrån honom. Jag gör piruett efter piruett och det känns nästan som om jag svävar ut över golvet men så känner jag plötsligt en duns i golvet.

I bara någon sekund stannar jag upp för att se vad som hände och ser Elenor sitta på golvet. Hon hade ramlat omkull. Men som alla dansare vet, the show must go on! Och jag, precis som alla andra fortsätter med dansen och i ögonvrån ser jag hur Elenor snabbt reser sig upp igen och fortsätter som att ingenting har hänt.

Jag kastar en blick mot Petter som har begravt ansiktet i händerna. Det är något som hugger till inom mig, allt hade skett så snabbt bara på några få sekunder och lika snabbt hade hon varit på fötterna igen. Men vi alla vet att dem där få sekunderna, det är dem som kommer vara avgörande för om vi ska få stanna kvar till finalen eller inte...

Plötsligt är jag tillbaka hos Andreas igen och när vi dansar så känns det verkligen det inte alls lika jobbigt längre och jag vet att det är nu eller aldrig! Vi måste sätta resten utav numret felfritt.

Vilket är precis vad vi gör. Resten utav dansen går det hur bra som helst igen och det är som om dem där få sekunderna aldrig ens hände..! Låten slutar, strålkastarna släcks, det ända man ser är mörker och det ända man hör är våra flåsande andetag.

Sen kommer applåderna och vi får äntligen kliva av scenen. Istället för att gå av den så spurtar Elenor iväg. Jag och Alicia utbyter en snabb blick innan vi båda springer efter henne.

Vi måste ju se så att hon är okej!

Så fort vi kommer ut från scenen ser vi Ben titta häpet på oss. Men vi har inte tid att stanna. Vi kommer ut i korridoren en men kan inte se en skymt utav henne någonstans.

Vi joggar igenom korridoren när Alicia plötsligt stannar upp utanför en dörr. Tjejernas toalett.

Försiktigt öppnar vi dörren och tyst smyger vi och lyssnar framför dörrarna då det finns fler som är låsta. Vi båda vet vad vi lyssnar efter, snyftningar.

Men så hör vi något och det är inte en snyftning.

Lika tyst och försiktigt går vi ut igen och där står Ben.

"Hundra spänn tack!" säger Alicia nöjt och sträcker fram sin hand igen mot honom.

"Ren tur..." muttrar han och suckar samtidigt som han motvilligt ger henne en skrynklig hundralapp.

Alicia är hur nöjd som helst, och går iväg mot backstage igen. Men jag kan inte riktigt gå efter henne än, det finns en sak jag måste fixa innan.

"Ben kan jag få låna din mobil?"

"Visst.." svarar han och räcker mig mobilen.

Jag går direkt in på hans kontakter.

"Hur kan du min kod..!?" undrar han häpet.

"Ben.. 1,2,3 och 4 är inte världens smartare lösen."

Jag tar också upp min mobil och tar upp Hedvigs nummer. Lika så tar jag upp det numret han har till henne och då ser jag det jag har misstänk hela tiden. Det är en siffra som är fel, det ska vara en tvåa men i numret Ben har står det en trea.

Snabbt ändrar jag det och klickar på "ring"

"Här!" säger jag och räcker honom mobilen.

Utan att vänta på svar så går jag iväg. Nu måste jag hitta alla andra! Precis när jag kommer in backstage så möts jag utav en upprymd Noah.

"Vi gjorde det!" nästan skriker han.

"VI TOG OSS VIDARE TILL FINAL BABY!" hör jag Petter skrika en bit ifrån oss.