En dans på rosor

Kapitel 31 - Dagens lunch Lögner

Evelyn

Det är svårt, svårare än jag nånsin trott det skulle bli. Att ignorera dem, inte hjälper det heller att dem sitter och håller på helt öppet framför mig.

Jag tittar bara någon millisekund mot dem och såklart möts våra blickar. En millisekund som känns som en evighet innan jag tillslut flyttar blicken ner till min tallrik med mat.

Det måste hända något, ett nytt samtalsämne som jag kan haka in på.. Jag tar tag i Alicias ena hand som vilar i hennes knä och klämmer åt den hårt. Ett litet ryck är all reaktion jag får ifrån henne men hon förstår. Det är en sak jag älskar med bästa vänner, eller Alicia oavsett om det är en blick eller en kram i handen så förstår hon, hon bara vet vad jag tänker.

"Så är alla taggade inför Göteborg nu då?" säger hon glatt.

Och så lätt är det, genast är alla igår med att prata om ämnet Göteborg, dans och tävlingen. Att lyssna på alla som pratar och lägga in någon liten kommentar här och var känns verkligen skönt, det är som om Andreas inte är där.. För det är väl det han är för mig nu, luft?

"Är du taggad då Evelyn?" undrar plötsligt Noah som sitter mitt emot mig.

Jag kan nästan svära på att hans ögon glittrar lite extra när han pratar och leendet med dem kritvita perfekta tänderna smittar nästan genast av sig på mig trotts att jag helst av allt inte känner för att le just nu.

"Absolut!" svarar jag och ler lite extra mot honom.

"Jag måste erkänna det, när vi fick veta att vi var tvungna att hämta in tre extra dansare var vi alla skeptiska. Vi vet ju att alla i klassen är ganska grymma på att dansa och vill inte riskera att förstöra våran 'vibe' med tre nykomlingar som kanske inte alls ligger på vår nivå om man säger så. Men ni tre, ni tre har fan talang och jag hade inte kunnat vara mer nöjd." säger Noah och tittar på oss, kanske inbillar jag mig men det känns som om när våra blickar möts så stannar dem kvar där ett extra långt tag.

Det känns konstig att säga det, men det känns som om vi har ett litet moment han och jag. En speciell stund som ganska snabbt blir avbruten utav Elenors högljudda skratt.

"Andreas! Slutaaa!" tjuter hon och håller i hans ena hans som försöker ta sig till hennes mage.

Antingen så var maten dålig och det är därför jag plötsligt blir riktigt illa mående och det hugger till i magen. Det känns bokstavligen som om någon har tagit en kniv och kört in den med full kraft och som om inte det var nog så har denne osynlige knivmannen också valt att långsamt börjar vrida om med kniven för att ge mig maximal smärta.

"Men okej hörrni nu har jag tröttnat på att bara prata Göteborg och tävlingen, dags för nytt samtalsämne, så vad har alla gjort under sommaren då?" undrar Elenor som äntligen verkar ha fått kontroll över sitt skrattande.

"Du vet väl ändå vad alla vi har gjort, vi gick igenom det första dagen." säger Andreas och flyttar sig lite närmare henne..

Osynlige knivmannen pressar in kniven ytterligare några centimeter och det är tur att Pontus börjar att berätta om sin sommar i USA tillsammans med hans familj för att om jag så mycket som skulle öppna min mun lite på gavel så skulle jag antingen kräkas eller skrika, är inte riktigt säker på vad som skulle komma först.

Det är också tur att Alicia är bra på att prata och att hennes röst lugnar ner mig ganska mycket. Under tiden som hon pratar lyckas jag samla mig lite, knivmannen bleknar faktiskt bort lite grann och jag vet vad jag ska säga, visst kan jag ignorera Andreas men något jag inte tänker skita i är min underbara sommar, först har jag varit på ett toppenläger och sedan har jag spenderat min tid ute på skärgården tillsammans med min familj samt med min bästa vän och hennes familj!

"Du då Evelyn?" undrar Elenor och vänder sig lite extra mot mig.

"Min sommar har varit riktigt bra först så var jag på ett dansläger..-" mer än så hinner jag inte.

"Skojar du, Andreas var inte du också på ett dansläger?" utbrister Elenor och vänder sig om mot honom.

"Jo det var jag." svarar han kort utan att möta min blick.

"Fatta vad coolt om ni har gått på samma?" fortsätter Elenor glatt.

Jag gör mig beredd på att berätta, berätta att vi faktiskt träffade varandra på lägret.

"Det kanske vi var men jag tror inte att vi såg varandra då, det vara ganska mycket folk där och man var i olika grupper." säger han med en iskall ton.

Denna gång möts våra blickar. Hans är kall och tom, och det är precis så jag känner mig. Han sitter där och förnekar allt. Han ljuger alla rätt upp i ansiktet... Vilket jävla svin han är!

Jag känner hur någon tar tag i min hand som ligger i mitt knä, det är Alicia. Hon kramar den lite lätt för hon vet. Hon vet att han sitter där och ljuger, och jag kommer vara evigt tacksam för att jag har en sådan underbar vän som vet precis vad jag tycker och tänker.

"Nej men det var en trevlig lunch hörrni, tyvärr måste vi nog iväg på vår lektion nu." säger Alicia och reser sig upp samtidigt som jag gör likadant.

"Börjar den nu?" undrar Pontus häpet.

"Ja Pontus..!" säger hon och gör en överdriven suck och jag kan inte låta bli att fnittra till, egentligen är det långt kvar tills vår lektion börjar.

"Jag hade kunnat svära på att vi började..-" börjar Pontus tills Alicia avbryter honom.

"Antingen kommer du nu och kommer i tid eller så kan du stanna och bli sen." säger hon lätt och ler mot honom.

"Jag kommer." svara han och reser sig.

Vi alla säger hejdå till våra lunch-kamrater och börjar gå. Jag känner hur jag faktiskt kan andas lite lättare nu. Vi passerar väggen med allas scheman på och Pontus stannar för att kolla på vårt schema.

"Vänta lite nu.. Hörrni, vi börjar inte förens om minst 40 minuter." säger han och tittar på oss.

"Gör vi? Hoppsan jag har verkligen ingen koll idag." säger Alicia och sätter på sitt jag-leker-väldigt-dum-nu ansikte.

"Men ser man på, då kan ju du traska tillbaka till lunchen." lägger hon till sen.

"Ska ni inte med?" undrar han.

"Nä, vi ha lite viktigare saker för oss." svarar hon och krokar fast sin arm i min och så promenerar vi upp för trapporna till våran våning, också en slags safe zone från treor, från Andreas.