En dans på rosor

Kapitel 16 - Jag bryr mig aldrig

Andreas

"Okej hörrni, positioner tack!" säger Freja och klappar en snabb klapp med händerna innan hon går fram till stereon.

Snabbt fattar jag tag i Evelyn och väntar på att musiken ska starta. Bara paren är på scen, medan de andra gömmer sig vid sidorna av salen i väntan på att få komma in i dansen.

Snart börjar en tyst liten melodi komma ur högtalarna med gulliga plingpling toner. Det lät nästan som en vaggvisa som man hörde när man var liten.

I en lugn vals rör vi oss runt på golvet likadant som de andra paren gör, och tar stegen precis som vi sagt att vi skulle göra medan vi diskat. Jag sätter henne i en lätt snurr innan jag drar in henne i mina armar som hon sedan slår sig ifrån och går sin väg. Jag ser efter henne, och tillslut ställer hon sig med Clara och Lisa i en rad mitt på golvet med blickarna ner i fötterna. Jag själv gör exakt samma sak, innan vaggvisan helt plötsligt får en ordentlig bas och övergår till rapp. Killarna som gömt sig vid sidorna glider in på knä på scenen och alla börjar göra sitt. Jag stampar lätt i golvet innan jag sjunker ner på knä och slår tre slag i golvet i takt med musiken. Sedan tar Evelyn tag i mina armar och drar mig sakta upp, samtidigt som musiken återgår till sagomusiken igen men fortfarande med samma bas, det lät coolt och clatchigt. Jag sätter mig själv i spinn och stannar upp när jag står mitt emot henne. Min blick släpper inte hennes, och hennes blick släpper inte min. Dansen fortsätter och alla gör sina små solon, innan tjejerna tillslut drar sig iväg från deras partners och springer ett varv innan de hoppar upp i våra famnar och glider sakta ner längs våra kroppar. Som avslut lägger jag min arm vid hennes svank, hon böjer sig bakåt och min kropp följer med som på beställning likt alla andra. Men olikt de andra lutar jag mig lite närmre utan att tänka på det. Vi är bara några millimeter ifrån varandras ansikten, och våra andfådda andetag puffar emot varandras ansikten. Det är knappt märkbart, men jag kan känna hennes hjärta pumpa i bröstet på henne, vilket antagligen betyder att hon kan göra detsamma.

Men plötsligt vaknar vi upp i vår trans när flera applåder bryter ut i rummet och jag drar upp Evelyn från sin nästan hängande position och släpper taget om henne. Sedan börjar jag själv klappa, eftersom att vi nästan satte det helt. Lite felsteg här och där, men ändå, det var nästan perfekt.

"Gud, ni var så duktiga!" säger Freja lyckligt, "Det var bara en grej vi behöver träna lite mer på, men det kan vi göra nästa gång. Ni får ledigt resten av halvtimman!"

Med ett leende på läpparna hoppar vi alla ner från scenen och går mot utgången.

"Evelyn, Andreas! Kom ett litet tag!" ropar Freja efter oss och jag styr mina steg mot henne igen.

"Ni var så duktiga, har ni tränat ensamma eller?" frågar Feja med ett leende och jag tittar på Evelyn som skakar på huvudet, vilket jag också gör.

"Nehe, ni var i alla fall skitduktiga. Jag har aldrig sett folk dansa som ni två på det här lägret, specielt eftersom att det är svårt att hitta den där kontakten ni har. Fortsätt så, hörrni" säger hon och vänder sig om för att gå och plocka ihop. Jag känner Evelyns blick på mig, men väljer att inte möta den. Jag går ut från lokalen och börjar gå emot matsalen för lunch. Men plötsligt smäller någon till mig på arslet och Evelyn springer snabbt förbi mig.

"Vafan!" får jag ur mig med ett flin.

Evelyn börjar jogga baklänges och ler stort innan hon ropar, "Bara vänner!"

Sen springer hon iväg, och innan jag vet ordet av det börjar Clara gå bredvid mig.

"Hej" säger hon med irritation i rösten.

"Hej?"

"Det är en liten get-together bakom stora stenen ikväll, vill du komma?" frågar Clara med ett oskyldigt litet leende. Stora stenen har alltid funnits här och det är just det som det låter som: en stor sten. Oftast dricker vi där och ibland kan droger förekomma om någon har fått tag på det.

"Nej tack, det är bra" säger jag och fortsätter framåt.

Hon tittar på mig lite tafatt innan hon skakar lätt på huvudet, "Så vad sa Freja till dig och Evelyn?"

"Varför bryr du dig?" frågar jag och höjer på ena ögonbrynet. Clara är alltid ute efter en sak, och det är övertag. Hon kan låtsas hur mycket hon vill, men jag vet exakt hur hon tänker.

"För att jag bryr mig om dig" säger hon och ler innan hon ser ner i marken.

"Clara jag är inte intresserad" morrar jag fram, varav hon tar tag i min arm.

"Inte? Det gjorde du i alla fall den där kvällen" säger hon och ser upp på mig samtidigt som hon smeker mig lätt längs innersidan av mitt lår.

"Du kanske missat det, men jag bryr mig aldrig. Speciellt inte om en uppmärksamhetssökande liten bitch" säger jag och flinar till, innan jag drar åt mig min hand och börjar jogga mot matsalen.

"Jag är i alla fall inte otrogen!" ropar hon högt ut över gräsmattan och jag stelnar till. Ben, den lilla skiten. Han kan fan aldrig hålla munnen tyst.

Moa:

Så. Kort. Kapitel.

Men seriöst hörrni, jag och Jennifer hade inte planerat så mycket för detta kapitel, så jag hoppas ni kan nöja er med detta. :)

Jag och Jennifer har snackat lite och vi skulle vilja göra en sak. Ha en Q&A med er. Ni kan fråga vad som helst, till vem som helst i berättelsen eller till mig och Jennifer, såklart.
Men om vi inte får så mycket frågor kommer vi ju inte göra detta, men fråga så mycket ni vill så får vi se hur det blir.

ilysm<3