En dans på rosor

Kapitel 38 - Första deltävlingen

Andreas

Jag går runt bakom scen med nervösa steg. Jag är nästan aldrig nervös, men just idag är jag. Detta är ens stor grej trots allt och det är inte den bästa stämningen i klassen. I alla fall inte mellan mig, Evelyn och Elenor. Allt är bara så himla rörigt just nu och någonstans inom mig önskar jag att jag aldrig träffat Evelyn. Eller Elenor. Allt hade bara varit så mycket enklare då, för då hade inget av detta hänt.

"Är du nervös?" Ben står lutad mot väggen bakom honom. Han har sina scenkläder på sig, precis som jag. Han är dock ett snäppet lugnare än vad jag är, vilket är tur för hur skulle jag annars kunna behärska mig?

"Lite" säger jag tyst och fortsätter gå fram och tillbaka med händerna djupt nedstuckna i fickorna på de svarta, mjuka tygbyxorna.

"Ser det" säger han med ett flin och pillar på ringen runt hans finger. Han är inte gift eller något, han tycker bara att den är cool.

"Vårt samspel suger bara" säger jag och drar handen igenom håret, för att det sedan ska falla tillbaka i samma position som innan.

"Inte konstigt när du går runt och kysser folk hit och dit" konstaterar han samtidigt som han fortfarande håller på med sin ring.

Jag tittar snabbt ner på min hand som har små, små skärsår lite här och var. Absolut inte många, och dem ser exakt ut som att jag blivit riven av en katt eller något annat med klor.

"Men det gör inget, betyder ju bara att jag får en större chans" säger han med ett stort och retsamt flin.

"Dröm vidare" säger jag med ett leende och stannar upp i min konstanta rörelse.

Han rycker lätt på axlarna. I högtalarna kan man höra applåder, alltså hade någon precis blivit klara och nästa grupp blev uppropade på scen. Snabbt skakar jag av mig min nervositet. Vi var nummer sexton och nionde gruppen gick just upp.

Plötsligt höjs Bens ögonbryn lite och hans blick tittar mig över axeln. Nyfiket vänder jag på huvudet och ser hur Evelyn, uppiffad och graciöst kommer fram till oss. På sig hade hon våra scenkläder, ett par militärgröna, slappa byxor och ett svart linne. I ansiktet hade hon två svarta sträck målade på vardera kind. Det hade varit hon som kommit på hela idén med hur vi skulle bygga upp dansen, och om jag ska vara ärlig är det riktigt bra. Det finns bara en känsla inom mig som säger att det kanske faktiskt är jag som fått henne att komma att tänka på det...

"Hej" säger hon när hon kommer fram. Inte till mig, men till Ben.

"Hej" säger han och ler lika fjolligt som alltid.

"Du, du vet att Hedvig är här va?" frågar hon lite nonchalant och vardagligt, nästan som att det inte fanns någon bakgrund till varför hon frågade det.

"Ja" säger han och himlar med ögonen för att sedan dra upp ena mungipan. Han ser bekymrad ut.

"Varför ringde du henne inte?" frågar hon nu.

Ben ser genast förvirrad ut och tittar på henne med rynkade ögonbryn.

"Vadå inte ringt? Jag ringde varenda dag i en hel vecka, utan ett svar!" säger han med sin försvarsguard på.

Evelyn ser genast osäker ut, "men hon sa att du inte ringt alls, inte ens ett sms"

"Det har jag visst och det är därför det känns som att hon inte ens bryr sig ett piss" säger han irriterat med en gnutta sorgsenhet i hans röst.

Evelyn la direkt en hand på hans axel, "såklart hon bryr sig. Hon skulle inte vara ledsen annars..."

Evelyn tittar upp på mig och hennes blick håller stadigt i min. Hennes blick säger mer än tusen ord, även fast hon inte verkar vilja säga något alls.