En dans på rosor

Kapitel 28 - En engångsgrej

Andreas

Jag spänner min blick i hennes och hela min kropp stelnar till. Det är som om jag inte kan röra mig alls, hennes blå blick tittar panikslaget på min och av någon anledning tror jag att hon känner exakt som mig - förvirring. Vad är oddsen? Vad är oddsen att vi går i samma skola, men aldrig träffat varandra? Sure, vi går inte på samma våning, men vi går ju samma kurs. Vi äter lunch i samma matsal, vi har samma bibliotek.

Hennes kinder är alldeles rosiga och hennes blick säger allt annat är bekvämlighet. Inte en min rör sig.

"Andreas, mår du bra?" viskar Elenor vid min sida och drar lite lätt i min tröjärm.

"Um, inget. Inget.." säger jag hest, utan att släppa Evelyns blick. Dock släpper hennes tag om min och vilar istället ett tag på Elenor, innan hon tittar ner på sina fötter.

"Hörrni, vi börjar om två minuter så jag ska hämta lite anteckningar och sen kör vi!" säger Petter och slår ihop sina händer vilket formar ett ekande klappljud i hela salen. Han går ut och det blir tyst.

Jag ser mig omkring, äntligen fri att lägga blicken vart jag vill. Av någon anledning kan jag inte förmå mig själv att titta på henne igen. Det är som att jag kan titta på allt annat, bara inte henne.
Min kropp sätts snabbt i rörelse när Elenor rycker med mig, fram emot Evelyn och de andra två.

"Hej!" säger Elenor glatt och entusiastiskt när vi kommer fram. Det enda jag hör är mummel, jag är alldeles vimmelkantig.

"Hej" säger en flicka bredvid Evelyn. Hennes hår är mörkt, precis som hennes blick. Jag ser att Evelyns hand är hårt omsluten om hennes handled, men det är bara i ren tur jag lägger märke till det. Min syn går ur och i fokus för varje sekund som går.

Grabben som står bredvid dem två, han ler och tittar obekvämt bort.

Snart kommer Noah och ansluter sig till den lilla ringen som skapats.

"Men jaha, var det därför du hade bråttom?" säger han med ett leende, blicken är låst på Evelyn.

Jag tittar på honom, varför har han inte sagt att han sett henne?
Sen kommer jag på att justfan, Noah har ingen aning om att Evelyn ens finns i mitt liv.

"Haha, eh, ja" säger hon och äntligen kan jag titta på henne igen. Hennes kinder är fortfarande alldeles rosiga och hennes ögon är alldeles glansiga. 

"Vänta va?" frågar Alicia och Elenor samtidigt, vilket får dem båda att skratta till. Alicia tittar tillbaka på Noah och om hon inte hade den där fasaden på så hade hon praktiskt taget dreglat, man ser det på henne.

"Jomen, jag och - Evelyn var det va? I alla fall, vi träffades utanför" säger han.

Alicia nickar smått.

"Men hallå, vi har ju inte presenterat oss!" säger Elenor plötsligt och trycker till lite med sin hand som fortfarande har ett stadigt tag om min arm.

"Vadå?" säger jag, för första gången på ett tag, därför spricker min röst en aning.

Elenor suckar, men ler, "Jag är Elenor. Detta är Andreas-" Elenor lutar sig en aning framåt, "-enligt mig klassens bästa dansare. Och så har vi Noah, då"

"Öh, tack så mycket!" säger Noah sarkastiskt.

Jag tittar på Elenor med en rynkad panna.

"Vad, han är ju det" säger hon med ett ryck i axlarna riktat mot Noah.

Jag drar en hand igenom mitt rusiga hår och tittar upp för att se att Evelyn tittar på mig. En av de många blickarna vi utbytt de senaste minuterna.

"Jag är tillbaka, sätt er på golvet tack!" säger Petter plötsligt, uppenbarligen tillbaka.

Med ens går jag iväg utan att säga något. Jag vet att jag borde vara glad att Evelyn är här, att det inte var sista gången vi sågs. Men hela situationen är skit. Jag vet att den enda anledningen till att vi ens rörde varandra på det där jävla lägret är för att vi båda trott att det bara var en engångsgrej, med inställningen att aldrig ses igen. Men nu? Nu är hon här, precis som Elenor är. Och hon är något riktigt, eller det är åtminstone det jag alltid trott.

"Det här kommer bli så kul!" viskar Elenor entusiastisk samtidigt som hon fläktar med sina armar i ett försök att verkligen få fram vad hon tycker. Trots situationen rycker det till i mungipan, hon gör alltid så när hon är taggad. Vilket hon alltid är, det spelar ingen roll om det är en fika eller något så stort som detta. Hon är alltid glad och försöker alltid göra situationen till det bästa som finns.

Evelyn som hon sagt det till, som hon dragit med hit och satt sig med ler stort.

Petter börjar sedan att snacka bort hela lektionen. Jag lyssnar inte så speciellt mycket, uppfattar bara vissa småsaker. Som t.ex. hur vi kommer ta oss till Göteborg när tiden väl är inne, vilket kommer vara tåg. Vi får veta att det är hotell som gäller och att vi själva inte får välja rum. Att vi kommer träna stenhårt (men tydligen inte denna lektion) och att det kommer vara ett par tuffa veckor framöver.

Som sagt lyssnar jag inte. Det enda jag faktiskt kan koncentrera mig på är mig själv, som syns i spegeln. Jag ser sliten av, vilket jag inte gjorde innan. Det är som att Evelyns närvaro förstört mig helt. Det gör ont i magen. Jag hade tänkt mig att detta inte skulle hända, att jag inte skulle behöva skuld. Trots att jag inte legat med någon har jag varit otrogen ändå. Rädslan av att Elenor får veta är stor, men samtidigt kanske det är bra att hon vet?

Jag och Elenor har varit något så länge, även fast man kanske inte tror det. Enda sedan ettan har vi varit med varandra. Inte tillsammans, men bara varit. Det har varit av och på, många bråk vare sig vi var tillsammans eller inte, och i början kunde jag inte ens tänka mig att vara med henne. Då tyckte jag hon var skön, men inget jag skulle kunna binda mig till. Nu är det annorlunda, tillslut så pallade vi inte med allt strul och bara blev något annat. Och jag har varit glad, det har jag. Kanske till och med ganska lycklig. Vi är bra tillsammans, men det kanske inte var tillräckligt då jag helt glömde bort henne.

Petter avrundar och vi är tillåtna att dra. Snabb som en raket samlar jag ihop alla tankar som jag låtit ligga och gnaga. Jag ser mig omkring, för jag måste prata med henne. Dock ser jag inte henne, hon är som bortblåst.

"Jag kommer snart" säger jag snabbt till Elenor och kysser henne på kinden innan jag skyndar mig ut ur danssalen. Jag kan höra Elenor säga något, men inte exakt vad.

Samtidigt som jag knuffar undan andra för att komma fram för jag syn på det blonda håret och lägger på ännu ett kol. När hon börjar försvinna ur mitt synfält drar desperation in, och jag gör något mindre bra.

"Evelyn!" ropar jag men får ingen respons.

Jag börjar springa, förbi alla andra och rundar hörnan hon gått förbi. Korridoren är tom förutom hon, som går i snabba steg mot toaletterna.

"Evelyn!" ropar jag ännu en gång, men hon vänder sig inte ens om för att titta på mig.

Besviket saktar jag in. När jag inser att hon faktiskt inte kommer komma till mig, vänder jag mig om och går tillbaka.

Moa:

Hej. Egentligen har jag inget att skriva här nere, men jag känner för att lämna en liten sidenote. Hur mår ni? Vad tycker ni om 'boken' än så länge, nu när den kommit igång på riktigt?

Svara, snälla. Jag och Jennifer vill verkligen veta vad ni tycker eller om något är oklart, eftersom att det alltid är kul att ha en åsikt som inte kommer från oss själva.

wlysm<3 (weloveyousomuch)