En dans på rosor

Kapitel 43 - Jag älskar dig

Evelyn

Det känns som att allt stannar upp eller allt runt om kring mig rör sig i slowmotion. Alla som hoppar och skriker av glädje och lycka. Plötsligt dras jag tillbaka till verkligheten och inser att även jag hoppar och tjoar. Visst vann vi inte, och vi hamna inte heller på andra platsen men vi kom trea och jag hade inte kunnat vara mer lycklig eller stolt över oss.

Dagen innan hade vi fått reda på hur Elenor inte kunnat vara med. Snabbt fick vi försöka lösa problemet och det slutade med att Alicia tog min plats i dansen och jag fick ta Elenors. Jag fick alltså dansa med Andreas igen...

Och under tiden vi dansade så kom allt tillbaka. Det kändes som om vi var tillbaka på lägret igen och det fanns ingen annan på scenen förutom oss. Vi alla blir förälskade någon gång i livet och till en början så kan det vara en utav de underbaraste sakerna man har varit med om. Tyvärr kan också förälskelse också leda till krossade hjärtan och salta tårar. Har man har blivit förälskad i någon så vill man ju helst av allt bara spendera resten utav sitt liv med honom eller henne men så blir det inte alltid. Det man gör då är att försöka glömma, man vill inte bli påmind om alla dem där bra stunderna för då kommer man ihåg allt och när man börjar komma ihåg så kommer den där starka känslan av saknad.

Det jobbiga är att man inte vill sakna personen som krossade ens hjärta... Men man kan inte låta bli, när man ser han eller henne så önskar man att tiden kunde spolas tillbaka till då allting var bra och man fortfarande var lyckliga med varandra. Det spelar ingen roll om jag har gått vidare, kanske börjat gilla en annan kille eller om det skulle ha gått veckor sedan jag sist tänkte på honom. En sådan enkel sak som att dansa tillsammans eller bara dela ett speciellt ögonblick då våra blickar möts och han ler.. En sådan enkel sak kan få alla känslorna att komma tillbaka på en sekund. Och när det händer så är det svårt att stå emot, man vill inte längre glömma eller försöka komma över honom. Allt man vill är att få ligga där i hans armar och känna sig trygg, älskad och bara ha det bra.

Men jag hade tur. Trots att alla känslorna kom tillbaka när vi låg där andfådda på scenen så blev jag snabbt påmind när vi klev av scenen om varför jag inte låg tryggt i hans armar. Elenor hade varit så glad och stolt över oss. Även fast hon verkligen var sjuk så hade hon lyckats ta sig ner från hotellrummet för att titta på när vi uppträdde.

Och nu står vi här, alla samlade på scenen och är överlyckliga för att vi lyckades komma trea. Ett annat lag som jag inte lagt märke till tidigare kom tvåa och sen tycker jag absolut att det var rätt gäng som tog första platsen... Ben och hans grupp!

Även fast jag misstänker att både jag och Andreas kommer få höra Bens eviga tjat om hur hans klass kom etta ett bra tag framöver så är han värld det. Han är en suverän dansare med ett hjärta av guld, även om det inte alltid syns och man måste putsa den lite ibland..! Dem har dessutom ett bra nummer som dem verkar ha övat stenhårt på i många många veckor för att deras grupp satte nästan alla danssteg perfekt varje gång dem uppträdde.

*

Vi alla är riktigt trötta när vi kommer tillbaka till hotellet och jag vill helst utav allt bara lägga mig i sängen och sova. Men det är något som sitter och gnager bak i huvudet och jag får inte riktigt någon ro.

Plötsligt känner jag hur två starka armar drar in mig i en kram bakifrån.

"Vet du vad jag har fixat åt oss..?"

Jag vänder mig om och möter Noahs blick, "Nä, vadå?"

Jag söker i hans blick efter något som skulle kunna ge mig en ledtråd, men hans pokerface är för bra.