En dans på rosor

Kapitel 9 - Påkomna

Evelyn

Kanske är det leendet som leker på hans läppar eller den lätta axel ryckningen som får mig att följa efter honom när han vänder sig om.

Snabbt drar jag på mig mina skor och ger Hedvig och Stella en ursäktande min innan jag går ut.

"Vänta." ropar jag efter Andreas samtidigt som jag joggar för att komma ikapp honom.

"Kul att du ville följa med Blondie." säger han när jag kommer ikapp honom.

"Du sa aldrig vad vi skulle göra ute." säger jag.

"Bara en liten grej vi brukar göra på lägret." svarar han nonchalant och rycker åter igen på axlarna.

Mer än så säger han inte och vi fortsätter att gå under tystnad. Vi passerar fler stugor, ledarnas stora villa, matsalen, dansscenen och istället för att gå till kanoterna så går vi rätt upp i skogen. Jag känner hur det knyter till sig lite i magen, tänk om han kommer mörda mig här uppe i skogen eller om han...

Innan mina tankar hinner skena iväg till värre scenarium så känner jag lukten utav eld, eller snarare en brasa och jag kan även höra ljudet av skratt och röster. När vi kommer närmare så ser jag flera personer ifrån lägret som sitter runt elden. Någon spelar på sin gitarr och flera sjunger med. En annan sak som jag ser är flaskor. Vissa tomma, vissa som dricks ifrån och andra oöppnade. Med tanke på en hel del vingliga personer och vissa som verkar ha svårt med låttexten så är det ganska klart att vätskan i flaskorna är alkohol. Vilket jag är ganska säger på var förbjudet på en utav dem där reglerna..

"Andreas, my man is back!" säger en ganska full Ben som kommer emot oss.

"Ben hur mycket har du druckit?" undrar Andreas skrattandes.

Ben kommer fram till oss och lägger ena armen om Andreas axlar. Hans blick stannar på mig och ögonen spärrars upp i en förvånad blick.

"Nemen är du här, hej hej. Vänta lite du tänker väl inte gola på oss." säger han och blicken blir plötsligt sträng.

"Klart hon inte gör." skyndar sig Andreas att svara och skakar av sig Ben.

"Jahopp, ha det så trevligt och.. och ta en klunk vet ja." säger Ben och snurrar ett halvt varv med händerna utsträckta.

Andreas drar med mig till elden där vi sätter oss ner vilket jag inte klagar på då jag endast har en t-shirt på mig och trotts att det är sommar så är kvällsvindarna ganska kyliga.

Helt plötsligt sitter jag med en flaska i handen som någon passat till oss. Andreas sträcker sig efter något, två plastmuggar.

"Misstänker att du inte vill dricka direkt ifrån flaskan." säger han och blinkar. Jag nickar bara till svar.

"Vänta, du dricker väl?" säger han plötsligt.

Jag skulle inte kalla mig själv någon som bara dricker för nöjes skull, visst dricker jag om man bjuds på fester men aldrig så jag vaknar upp på en tomt utan att minnas vad som hänt kvällen innan.

"Klart jag gör." svarar jag och rycker åt mig den ena plastmuggen.

*

Kvällen fortsätter och jag har det riktigt trevligt även fast jag bryter mot några regler som att vara ute efter läggdags och dessutom för att dricka. Folk som dansar, sjunger och lite musik från gitarren blir liksom grädden på moset. Tillskillnad från Andreas har jag druckit betydligt färre glas men ändå är han minst lika 'nykter' som mig.

"Ledare!" ropar plötsligt någon som kommer springandes emot oss.

Det känns som om allt mitt blod fryser till is och tiden går i slowmotion. Folk som panikslaget reser sig upp och springer mot olika håll, vissa hoppar ner i vattnet några meter ifrån oss och vissa som haft lite väl mycket att dricka snubblar in i någon buske. Mer än så hinner jag inte se förens någon drar upp mig.

Andreas har ett stadigt grepp runt min arm och tillsammans börjar vi springa längre in bland de glest växta träden. Det enda jag hör är pulsen som dunkar i öronen samt våra tunga steg som dundrar mot marken samtidigt som vi springer vidare. Efter en liten stund ser jag vattnet och en gammal brygga framför oss och vi snubblar ner för den lilla backen med stenar tills vi når sanden.

"Under här." viskar Andreas och vi böjer oss ner för att gå in under bryggan.

Som tur är så är vattnet en bit bak så vi kan stå i den våta sanden utan att blöta ner skorna. Bådas andfådda andetag är det ända som hörs och jag huttrar till då jag bara har min t-shirt och värmen från elden är borta. Dessutom har det börjat blåsa ganska mycket.. Jag öppnar munnen för att fråga Andreas vad vi ska göra nu när ljudet utav fotsteg och stenar som rasar ifrån den lilla backen hörs.

"Hallå! Om det är några där nere vill jag att ni kommer fram genast." hörs en mycket arg Freja bara några meter ifrån oss.

Även fast vinden blåser iväg ljudet från våra fortfarande ganska högljudda andetag så placerar jag min han över munnen. Andreas ser ut att hålla andan. Vi står helt blickstilla och bara lyssnar, bakom mig kan jag höra hur vinden börjar skapa vågor bakom oss. Dock är dem inte tillräckligt starka för att nå hela vägen upp till oss än. Tillslut hörs fotstegen igen och vi står lika stilla ända tills dem inte hörs längre, kusten är klar.

"Det där var.." börjar jag och tittar på Andreas.

"Grymt!!" säger han och ett busigt leende letar sig fram över hans läppar.

"Är du okej?" undrar han och hans blick blir allvarlig.

Jag ska precis svara honom när jag överraskas av en stor våg som stänker upp över hela ryggen då vi står framåtlutade. Det överraskande iskalla vattnet hade fått vem som helst att skrika och jag känner blodsmak i munnen då jag biter för kung och fosterland i tungan. Jag kan inte riskera att Freja kanske hör mig och kommer tillbaka. Andreas ser på mig med en förvånad min innan han plötsligt börjar skratta. Trotts att jag skakar av kyla så känner jag hur ilskan kokar under huden, hur kan han stå där och skratta åt mig?!

"Vad?" fräser jag åt honom.

"Du skulle ha sätt din min." svarar han mellan skratten.

Irriterat klampar jag ut ifrån bryggan med mina genomblöta skor och byxor, dessutom en halvblöt tröja. Jag hör hur han kommer efter mig.

"Blev du på riktigt arg på mig?" undrar han och ställer sig framför mig.

"Ja, dessutom nu är jag ju blöt igen!" säger jag och spänner blicken i honom för detta är inte kul alls.

"Jag sa ju att det skulle bli fler gånger.." svarar han och flinet på hans läppar blir allt bredare.

En frustrerad suck lämnar mina läppar innan jag med raska steg passerar honom börjar gå tillbaka mot stugorna. Andreas joggar ikapp mig och åter igen promenerar vi under tystnad. Jag kan inte låta bli att huttra till i blåsten, inte nog med att jag är dåligt klädd, nu är jag dessutom blöt.

"Du fryser." säger han plötsligt.

"Jo tack, jag vet." svarar jag utan att titta på honom, jag är fortfarande arg.

"Här, ta min tröja den är lite blöt längst ut på ärmarna och längst ner men jag tror det hjälper bättre än den där." säger han bestämt och nickar mot min t-shirt samtidigt som han börjar ta av sig sin tjocktröja.

När han drar den över huvudet kan jag inte låta bli att titta. Tjocktröjan drar med sig t-shirten han har under vilket leder till att jag klart och tydligt kan se hans mage som är vackert utsmyckad med sex fina rutor...
Han räcker mig tröjan och jag tar emot den med en viss tvekan.

"Åh, kom igen Blondie. Det hjälper ingen utav oss om du blir sjuk flera dagar nu när din fot äntligen blivit bra." säger han.

Utan ett ord tar jag på mig tröjan och jag känner hur mina muskler slappnar av utav värmen som den utstrålar. Inte för att tala om hur otroligt gott den luktar...