En dans på rosor

Kapitel 36 - Den fittiga otrogna gnällollen

Innan ni får börja läsa vårt nya kapitel vill vi bara tacka så himla mycket för 5,1k reads! Det känns som att vi var på 4k för bara några dagar sen och det värmer verkligen när ni  lämnar så fina kommentarer efter er. Tack, vill vi säga, så tack. <3

Och en till sak, jag är absolut ingen expert på Göteborg eftersom jag inte bor där. Vi bor faktiskt i en liten skitort utanför Stockholm. Så förlåt om jag sagt något som egentligen inte är sant eller helt enkelt fel, haha. x'd

-

Andreas

Jag samlar ihop telefon och rumsnyckel innan jag går ut ifrån hotellrummet i rask takt. Vi skulle mötas nere vid lobbyn om två minuter, och det skulle vara dubbelmoral om jag säger åt andra att hålla tiden om jag själv inte gör det.

Medan jag står och väntar på hissen slänger jag ihop ett snabbt sms till Elenor.

Till: babe

Elenor snälla, bara svara

Levererat 17:59

Jag går på hissen när dess dörrar öppnas och trycker på våningen jag ska till, noll. Precis som dörrarna ska stängas ställer någon sin fot mellan springan och de öppnas igen. Framför mig står Elenor. Med en nonchalant blick kommer hon in och ställer sig alldeles framför mig med ryggen emot.

"Du har inte svarat på mina sms" säger jag.

"Nä, det har jag inte" säger hon med en suck.

"Varför då?" frågar jag.

"För att du ska ha något att fråga om" säger hon då och lägger sina händer i kors.

Trots situationen kan jag inte låta bli att frusta till av hennes dåliga comeback.

"Elenor, snälla.." säger jag och tar ett steg närmre henne.

Hennes andfådda andetag upphör.

"Var du otrogen? Mot mig, alltså" frågar hon och låter sina händer falla ifrån hennes mage. Hennes kroppsspråk blev plötsligt mycket slappare, som om hon släppte loss hennes gnutta av ... helt och hållet.

Först vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Ska jag ljuga? Vad är det egentligen vad jag vill? Jag vet att det sista jag vill är att såra henne, hon är ju en av de viktigaste personerna i mitt liv.
När jag väl får mod till mig att säga som det är får jag inte ut ett ord. Och eftersom tystnad säger mer än tusen ord vänder sig Elenor om. Hennes ögon är helt glansiga och hon drar in ett hackigt andetag.

"Andreas, jag tror det är dags att vi bara släpper varandra, okej? Göra slut" säger hon precis som hissdörrarna öppnas och skyndar sig ut.

Jag står blickstilla kvar, försöker få ihop det som just hänt. Nu har jag nog pajat allt intalar jag mig själv med en smärta som sträcker sig ut över hela bröstet. Jag vet att det var rätt val egentligen, det var inte schysst av mig att göra såhär mot Elenor. Jag vet att hon inte vill det här egentligen, men om det händer en gång kanske det händer en gång till?
Jag är nog ändå inte till för ett förhållande, jag vet ju knappt själv vad jag vill. Bilder av Evelyn fladdrar förbi i mitt huvud, vår tid tillsammans på lägret. Lerfotbollen, dansen, de trasiga fönstren och inte minst, sista natten med henne. Bilderna får mig att sakna, men jag får även dåligt samvete om att jag står och tänker på Evelyn när Elenor precis gjort slut med mig.
Jag vaknar inte till liv för ens dörrarna börjar stängas igen för att åka upp igen, och då slinker jag snabbt ut ur hissen.