En dans på rosor

Kapitel 24 - Hemkomst

Andreas

"Jagringdehenneigår" säger jag samtidigt som jag andas ut.

Ben tittar snabbt utöver kanten på sin säng med håret ståendes åt alla håll. Hans ögon är vidöppna och han tittar på mig med den där blicken som säger att jag ska berätta mer. Jag blir ganska förvånad över att han ens vet vem jag snackar om.

När jag förblir tyst suckar han, "Evelyn? Jaha, vad sa du då?" frågar han och drar en hand igenom hans rufsiga hår, men det förändrade inte hans hårs position alls.

Jag rycker lätt på axlarna så gått det gick eftersom att jag ligger ner, "jag råkade bara ringa henne. Skulle egentligen ringa Elenor"

Ben ger mig en trött blick och lägger sig ner i sängen ordentligt igen, "Du är så jävla feg Andreas"

"Tack, det värmer" säger jag spydigt.

"I know, love you though" säger han med ett flin som visar hans raka tänder som är resultatet efter tre år med tandställning. He had some fucked up teeth.

"Synd att jag inte gör det då" säger jag med ett flin och han sätter sig kvickt upp.

Med handen på bröstet tittar han på mig med en sorgsen blick och formar andra handen till en pistol innan han låtsas skjuta sig själv i skallen och faller handlöst till sängen igen.

Ett flin uppenbaras på mina läppar och med en suck är jag uppe på fötter ifrån den osköna madrassen jag legat på under natten. Idag är jag tvungen att dra hem eftersom att det är morsans vecka och hon vill "umgås" med mig. Dock kommer jag sakna Ben, hans tråkiga skämt och hans göteborgska.

Snabbt drar jag på mig mina jeans och en t-shirt innan vi beger oss ner till köket för att käka något. Bakfyllan från igår finns där, men det är något jag lärt mig förbise. Jag pallar inte ligga och gnälla när jag egentligen kan vara ute med vänner och ha kul. Tricket är att inte känna efter för mycket, som folk alltid gör. Ytterst få kan alltså denna konst.

*

Flera timmar senare är jag nästan hemma. Jag sitter fortfarande på tåget, men det är bara några minuter innan vi anländer till Stockholm central. Musiken pumpar i lurarna och min blick fästs på olika saker utanför fönstret. Dock hinner jag inte se på dem i mindre än ett par sekunder innan de är försvunna ur mitt synfält.

Tillslut stannar tåget och jag sätter på mig min hängiga ryggsäck innan jag skyndar mig ut från tåget innan strömmen hinner ta mig. Därefter skyndar jag mig till busstationen för att sedan hoppa på bussen hem till mamma.

"Hallå, jag är hemma!" Ropar jag efter att ha slagit igen dörren.

"Andreas!" Mamma kommer springandes med ett glatt leende och kramar om mig hårt.

"Hej" klämmer jag fram samtidigt som jag försöker andas.

"Hej" säger hon när hon släppt taget om mig. Hennes blick är hoppfull och glad, som om min ankomst är det bästa som hänt henne.

Bakom henne kommer nu Olivia.

"Hej Andreas!" säger hon muntert och kommer fram för att krama mig. Jag kan inte ungå att titta lite extra på hennes klädsel - mjukisbrallor och en tröja som åkt upp över halva magen. Dock verkar det inte störa henne alls, eftersom hon inte anstränger sig alls för att dra ner den.

Man kan ju tycka att hon försöker bete sig yngre än vad hon egentligen är, men eftersom att hon är rätt så ung redan nu så är det inte konstigt alls. Ni hörde rätt - morsan satsade på en femton år yngre brud än vad hon själv är.