En dans på rosor

Kapitel 2 - Legenden med ett stort L

Andreas

Jag drar upp dragkedjan på sportväskan och hänger den på axeln. Det är ganska schysst ändå, att packa i sista sekund. Det blir inte lika stressigt då. Man får med sig vad man får liksom. Jag går ner för trapporna och lägger min väska på hallgolvet innan jag går in i köket.

"Jag ska bara ta en macka sen åker jag" säger jag till gestalten som satt bakom dagens aftonblad. Han tittar upp från sin tidning och skjuter upp glasögonen på näsryggen innan han svarar:

"okej, men du får nog skynda dig om du ska komma i tid, hörru du"

Jag ser på min pappa medan han återgår till tidningen igen. Helt ärligt, jag skulle också lämnat honom om jag var min mamma. Lesbisk eller inte. Han är bara så... seg. Jag klarar nästan inte ens en vecka med honom och min mamma levde med honom i sammanlagt sju år. Sen bestämde hon sig ju för att det var en bra idé att bli lebb, och gick då och blev ihop med någon jävla bimbo som alltid har lite för visande outfitar. Fast tro mig, jag klagar inte.

"Får jag följa meeed?" frågar Frida samtidigt som hon äntrar rummet.

"Nej" mumlar jag fram samtidigt som jag hyvlar osten. Jag stoppar den snabbt i munnen och hyvlar en till, fast denna gång lägger jag den på mackan.

"Kom igen! Jag vill faktiskt träffa Ben nån gång, inte bara höra hans eviga pladder ifrån din telefon hela tiden!" säger hon och ställer sig vid min sida. Ben bor inte i närheten, utan vi träffades för första gången på danslägret och sen dess har det varit en självklarhet att åka på den varje sommar.

"Men vafan, ja sa nej. Jag ska ju ta tåget det blir bara skitjobbigt om du ska mé" säger jag och rycker åt mig armen som hon tagit tag i. Jag möter hennes blick och med en sur min går hon ut från köket och jag kan höra henne gå upp för trapporna.

"Men Ben är du för liten för, bara en liten skit" ropar jag till henne med ett leende på läpparna. Jag får inget svar.

Sanningen är faktiskt att jag inte vill att hon ska träffa honom, och det är inte bara för att hon är för liten. Utan det är för att Ben är lite som mig - ingen mindre än skolans stjärna. Och det är inte bara för att vi är grymma på dans, utan också för att vi kanske är lite för grymma mot tjejer, och det sista jag skulle vilja önska min femtonåriga syster är mig själv.

Jag plockar undan alla saker samtidigt som jag tar en tugga av mackan jag just gjort, sedan går jag ut till hallen för att sätta på mig mina vans, men samtidigt som jag tar upp ena skon kommer jag på att jag glömt min mobilladdare, nästan det viktigaste av allt. Jag springer upp för trapporna, rycker ut sladden ifrån uttaget och ska just springa ner igen när jag stannar upp och knackar på Fridas dörr.

"Ja?" ropar hon ovanför musiken som hörs tydligt ifrån hennes rum.

"Jag vill säga hejdå" säger jag och när jag öppnat dörren. Där inne luktade det parfym och doftljus, som tillsammans gjorde så att jag blev helt domnad i näsan. Runtomkring hennes rum har hon inramade bilder på sig själv och sina kompisar, men på hennes garderobsdörr, där är det bombat med bilder på kändisar. Mest småpojkar som för det mesta inte gör ett skit mer än att försöka sjunga så bra som de kan, så att det inte behöver användas alldeles för mycket autotone - som sedan skulle förstöra hela deras image.

Hon ler ett leende, och ställer ifrån sig laptopen på sängen, sedan hoppar hon upp från den och omfamnar mig i en kram. Jag håller i henne hårt, försöker lägga denna kram på minnet så jag slipper sakna henne så jäkla mycket.

"Vi syns" säger jag och drar retande i hennes hästsvans, så att hon tvingas luta huvudet bakåt.

"Sluta Andreas, du förstör ju!" tjuter hon samtidigt som hon skrattar. Jag ska precis stänga dörren igen när hon säger:

"Vi syns"

Sen trampar jag ner för trappen och vidare ut till hallen, där jag tillslut tar på mig mina skor och hänger väskan på axeln.

"Hejdå!" ropar jag.

Pappa tittar fram från hörnet.

"Gör inget dumt nu, okej?" säger han och biter lite i hans nagel.

Jag fnyser till innan jag öppnar dörren och stiger ut. Vad ska man annars göra? Sitta hemma och tro att livet ändå kommer vara bra, fast man inte gjort något som helst kul?

När tågresan är slut sätter jag mig längst bak i bussen som ska ta mig den sista biten till min destination.
Det är inte alls många människor på den, några få. Fast i och för sig, vem skulle vilja åka ut till ingenstans förutom de som ska till lägret?

Efter några stationer hoppar en välbekant snubbe på, ingen mindre än Benjamin Asplund, Legenden med ett stort L. När han ser mig längst bak ler han stort och vinkar. Jag flinar, han hade faktiskt gjort det. Han har klippt av sig sitt långa, löjliga hår! Han har ju såklart skickat bilder på det, försökt övertyga mig om att han hade gjort det, men jag har misstänkt att han bara fotosshoppat längden lite eller något.
Under sommaren hade jag och Ben träffats på en fest. Vi både hade blivit rätt så packade, och Bens omdöme var nere i golvet. Han hade fått för sig att fan, han skulle klara av att hoppa över ett två meters staket. Och låt mig förklara: Ben har aldrig varit den ljusaste på höjdhopp. Så jag gjorde som vilken vän som helst skulle ha gjort, sagt att han var helt jäkla pantad och att om han nu var så säker på att han kunde hoppa över så var det ju inget problem med att slå vad om det. Så vi sa att om han hoppar över, då får han tusen spänn men om han ramlar och slår sig då får han klippa av sig sitt ovärderliga hår som nådde hans axlar. Inget betydde mer för honom än de där håret. Men som alla redan förutspått så ramlade han på sitt spinkiga arsle.

"Tja!" säger han och slänger sig ner i sätet.

"Tjena" svarar jag och tittar på hans tjocka askblonda hår. "Det var som fan"

"Jag sa ju det!" säger han stolt och ler. "Förresten, grattis i efterskott"

"Tack"

"Hunnit ta en sväng till krogen än?" säger han och flinar.

"Nope, tyvärr" säger jag och skrattar till. Lite längre fram i bussen ser jag två tjejer titta över sina axlar på oss. Som intränat ler jag ett brett leende. Båda tittar efterlängtande på oss men vänder sig sedan bort.

"Hade fan dragit på en gång, med eller utan någon" säger han och lutar sig tillbaka i sätet. "Såg du muschen på busschaffisen då?" flinar han fram. Nej, det har jag inte. Så jag tittar fram mot spegeln och som på beställning visar den en perfekt reflekterade vy på hans ansikte. En fet mellanöster-farbror satt där med ett flätat skägg och en perfekt odlad mustasch.

"Jag ska skaffa en sån när jag blir äldre" säger han och skrattar.

"Jovisst, tjena. Du säger bara så för att du inte har kraften att odla en perfekt musche nu" säger jag med ett ting av skadeglädje i rösten.

"Har jag visst, jag rakar bara bort det så att jag inte snor alla brudar så tekniskt sätt ska du vara tacksam" säger han och försöker låta så övertygande som möjligt, det funkar dock inte på mig.

"You wish" säger jag bara och rufsar till i hans hår.

Jag hör en enstämmig röst säga vår station, och jag trycker på stopp-knappen. Snart bromsar bussen in och vi hoppar av den för att möta en otrolig hetta, fast vi fortfarande är i Sverige.

"Shit" säger Ben. Jag hummar till svar och ser mig omkring. På parkeringen finns det massor med bilar i olika färger, men min blick fastnar på en speciell, där en tjej står med resväskan i högsta hugg. Hon tittar sig besvärat omkring, och det är då jag ser att en lite äldre kvinna vid henne håller i ett koppel. Jag kan inte riktigt se vad det är, men det ser ut som en gigantiskt råtta av något slag. Jag rycker på axlarna, skjuter upp väskans remsa som ligger på min axel och börjar gå in mot området.