Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

Kap.1 Sammankomst i Palarimr

Idra satt ihopkrupen över Grendis rygg med ett stadigt grepp om den tjocka, svarta manen. De läderartade vingarna slog några slag innan de gled fram på vindarna.
Runt om dem flög tolv drakar.
Luften var full med vingslag.
Idra hade aldrig sett så många drakar på en gång tidigare.
Det var en mäktig syn.
De fyra havsdrakarna skiftade i blått och grönt från Achara, som var ljusblå till Rubor som var mörk.
Bergsdrakarna såg ut att ha fjäll i sten.
De var bara tre och gick från rött till gråbrunt.
Resten av drakarna var bladdrakar.
Deras vingar såg ut att vara täckta med löv och hade alla färger som ett träd kunde ha. De liknade mer på skogsödlor än de andra drakarna.
Alla utom Rubor hade en riddare på ryggen.
Idra skulle ha ridit Rubor om hon inte haft Grendi, men Grendi var hennes marfåle och det kändes mer rätt att rida henne än Rubor.
Rubors rättmätige riddare hade dödats för drygt ett år sedan.
Erthna hade störtats till marken i en strid mot Druuplas magiker.
Idra såg framåt igen och fann att Nigellon gick att skymta likt ett grönt dis i horisonten.
Under dem låg Griwengars heta sandhav.
Idra försökte se om hon kunde få syn någon av sanddrakarna där nere, men de rörde sig förstås i sina tunnlar djupt under marken.
Erebor, som hon var mycket nära vän med, skulle följa med den första gruppen sanddrakar som gav sig av från Nùr-Draka till Palarimr.
Hon kallade honom fortfarande för en vän, när de inte var säkra på hur de var besläktade med varandra.
Det hade fortfarande inte sjunkit in för Idra att de skulle dra ut i krig.
Hon såg över axeln, men de höga bergen med sina skyddade dalar hade för länge sedan försvunnit i den stigande hetluften.
Hon skulle sakna Nùr-Draka och sitt hem, Waagen. Hennes eget hus.
Grendi sneglade på Idra så att hon kunde se det blottade kraniet från pannan och ner. Ögat glödde med sitt blåa sken i ögonhålan.
Idra log mot henne och klappade henne på halsen.
”Det är bra tjejen. Vi är snart framme”, sa hon mjukt.
Grendi fnös med ett ihåligt ljud genom den blottade benpipan innan hon vände huvudet framåt igen.
Idra såg upp mot Adon som satt på sin rödorangea bergsdrake Laup.
Efter en stund vände han blicken mot henne och log.
Vinden rev i hans mörka hår så att man knappt kunde se de svagt spetsiga öronen.
Han hade lite alviskt påbrå, som de flesta i Drakriddarorden. Men många hade förstås också de undariska generna med blont hår och blå ögon, som hon själv.
Erebor hade bara fått de blå ögonen av sin undariske far.
Båda Idras föräldrar hade haft både blont hår och blå ögon, så Idras anlag var starkare än många andras.
Någon gråblått flaxade fram till henne och landade på hennes axel. Fae såg på henne med sina klarblå ögon och gav Idra en bild via tanken. En hop män stod vid skogsbrynet till Nigellon och väntade på dem. Soldater i rustningar som skulle eskortera dem till Palarimr.
Idra log svagt när Faes minnesbild visade tydligt hur nervösa de var.
Den grå fågeldraken skiftade lite i mörkblått likt ett åskmoln.
Fae var en ny bekantskap för Idra.
När hon fått Drakgudarnas sten, som nu hängde i en guldkedja mot hennes panna hade Ceran försett henne med en egen fågeldrake.
Betydelsefulla personer använde sig av fågeldrakar för att få nyheter och sända meddelanden.
Idra hade inte vant sig vid att vara betydelsefull än.
När hon tagits upp i trollstammen av 'Cham och hans familj hade de utnämnt henne till deras ambassadör. Men knappt hade hon vant sig vid den rollen innan drakguden Luor försett henne med Drakgudarnas sten.
Hon såg upp mot Ceran som satt på Dryyder till höger om dem.
<<Aldwin har sänt en eskort>>, sa hon med tanken.
Han hade knappast kunnat höra henne om hon ropat.
Ceran nickade så att hon kunde se det innan han såg upp mot Yanda som satt på Saroo snett ovanför.
Yanda var Cerans närmaste rådgivare, så de skulle säkert diskutera något politiskt.
Idra hade aldrig gillat politik. Det var för långtråkigt.
Hon såg mot det gröna hav som bredde ut sig framför dem.
Hon tyckte om Nigellon. Av alla skogar i Silvaron så var den hennes favorit. Den var störst, vildast och djupast. Dessvärre gränsade den direkt mot Druupla och skulle få tjänstgöra som slagfält inom en snar framtid.

Det dröjde inte länge innan de kunde urskilja de enskilda träden i skogen och drakarna saktade ner.
De fick syn på sin eskort som nervöst väntade inne bland träden. 
Deras bröstplåtar blänkte i solen och utgjorde en bra vägvisare när de gick in för landning.
En efter en tog drakarna i mark så att sanden yrde kring deras kloförsedda fötter.
Männen i skogen ryggade ofrivilligt tillbaka. De försökte se lugna och samlade ut med sina högburna huvuden, men det syntes att de var nervösa.
Samtliga riddare satt av och gick fram till soldaterna.
Idra satt kvar på Grendi.
Drakarna skulle stanna vid skogsbrynet eftersom de var för stora för att följa med in till Palarimr, men Grendi fick rum i ett vanligt stall, så Idra kunde rida henne ända fram till fästningen.
Fae kurade ihop sig på Idras axel och lade huvudet mot sina framtassar.
Ceran fick gå först när han var Nùr-Drakas kung. Sedan slöt sig riddarna som en eskort runt Idra.
Hon fann all eskort onödig, men protesterade inte.
Plötsligt slogs en kaskad med sand undan en bit ut i öknen.
Aldwins soldater backade förskräckt undan några steg.
Corns breda, mandelformade huvud dök upp när han ringlade upp ur sanden. På ryggen bar han tio personer som han lade sig ner för att låta kliva av.
En bit bort dök en annan sanddrake upp med ytterligare sju personer.
Idra lutade sig fram lite mot Adon som stod bredvid henne.
”Hur många sanddrakar finns det?” undrade hon.
”I hela Griwengar finns det säkert ett tjugotal, men vi fick hjälp av fem för att transportera folk”, svarade han.
Ytterligare en sanddrake dök upp med folk på ryggen.
Erebor, som ridit på Corn, kom fram till dem.
”Det där var ju riktigt behagligt. Svalt och skönt”, sa han glatt.
Idra log mot honom.
Ceran gav tecken åt soldaterna att de kunde börja röra på sig. Det skulle ta en stund innan alla sanddrakar var framme, så de kunde börja gå mot Palarimr.
Folk fick följa efter vartefter de anlände.
Idra kunde inte låta bli att le lite för sig själv. När man var van vid drakar tänkte man inte så mycket på hur stora och kraftfulla de var, men när man såg andras reaktioner på dem så ville man räta lite extra på ryggen när man kände drakarna personligen och var självsäker i deras närvaro.
Idras marfåle fick inte lika mycket uppmärksamhet som drakarna, men det var bara tillfälligt. När de kommit fram till Palarimr skulle även Grendi bli beundrad och respekterad. En svart arbetshäst med läderartade vingar, metallhovar som kunde krossa diamanter och halva kraniet blottat var inte småpotatis det heller. Marfålar hade dessutom rykte om sig att kunna fördriva andras själar vid ögonkontakt. Det kanske skulle få folk att stirra lite mindre på dem.

De började gå mot Palarimr med Ceran i spetsen.
Adon gick tätt intill Idra, så nära som Grendis vinge tillät honom att gå. Han var inte så förtjust i att behöva överlämna sin roll som Idras livvakt åt någon annan, men Ceran hade givit order om det när Adon behövdes på slagfältet.
Idra undrade vem som skulle bli hennes livvakt istället. Förhoppningsvis inte någon tråkig typ som skulle provsmaka hennes badvatten för att försäkra sig om att det inte var förgiftat.
Adon hade inte daltat med sådant. Men nu var det Aldwin och alvernas drottning Livonia som gemensamt valt ut en lämplig livvakt åt henne.