Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

37. Valet att stanna

En våg av lättnad sköljde över henne när hon såg Orin ligga under täcket i sängen.
Han sov så hon klev tyst in i rummet och drog fast dörren efter sig.
Hon gick bort till sängen och satte sig på kanten. Han vaknade till när hon satte sig ner. Direkt satte han sig upp och såg överraskat på henne.
Idra var så lättad över att se honom, så hon slog armarna om honom innan han hunnit säga något.
"Vad i hela friden gör du här?" sa han när hon släppte honom igen.
"Letar efter dig förstås. Hur är det med Elora?"
Orin skakade på huvudet.
"De tog henne för några timmar sedan. Hon valde att lämna mig frivilligt, så jag fick mer eller mindre spy upp henne. Det var inte direkt trevligt, men hon valde att göra det för att skydda oss båda."
Idra kände hur det högg till i henne. Sirios känslor virvlade till i bakgrunden av hennes egna.
"Men... Du har ju en wyrg. Sirio kände av det. Det var så vi hittade dig", sa Idra förvånat.
Orin log lite svagt.
"Jo, det var det jag menade med att hon ville skydda oss båda. Genom att lämna mig frivilligt så upptäcktes det aldrig att det fanns en till. Han kläcktes igår. Men vi hann inte finna något passande namn."
Idra höjde ögonbrynen och kände hur Sirios känslor skiftade till något helt annat.
"Så Sirio och Elora har en son?"
Orin log lite bredare och nickade.
Idra log allt bredare och till slut slog hon armarna om honom igen.
"Men Elora då? Var är hon?" undrade hon när hon släppte honom igen.
"Det vet jag inte. Förmodligen är hon på samma ställe som alla andra wyrger. Jag har en känsla av att hon är okej, men hon har det nog inte särskilt bra."
Idra nickade långsamt.
"Nå. I vilket fall som helst så måste vi härifrån. Grendi är inte långt borta. Kom."
Orin reste sig ur sängen och följde henne ut. Genom fönstret hade hon sett en svag ljusning vid horisonten i öster. Det var inte mycket kvar av natten, så de hade ont om tid.
Orin hade sovit med kläderna på, så han behövde inte någon tid till att klä på sig.
De skyndade ner till den angivna mötesplatsen. Idra gick fel några gånger, men slottet verkade förändras runt om dem. Fönster började bli synliga och dörrar ändrade utseende. Den nattliga förtrollningen höll tydligen på att släppa. Det innebar att folk kunde dyka upp närsomhelst.
När de till slut kom till statyerna vid det stora dörrvalvet fann de Devin sittande på golvet vid en av dem. Han höll handen hårt mot sidan och det var blodfläckar på kläderna. Förskräckt föll Idra på knä vid honom. "Vad hände? Fick någon syn på dig?" viskade hon.
Han skakade på huvudet.
"Nej. Jag gjorde det själv", sa han lite ansträngt.
"Skar du dig i sidan?"
Han nickade.
"Jag hittade Elora och det fanns inte så många alternativ på hur jag skulle få henne med mig. Jag kunde inte lämna henne där."
Det gick långsamt upp för Idra vad han pratade om.
"Har du Elora?"
Han nickade.
Glädje och lättnad svepte igenom henne, men det fanns ingen tid för att vara känslosam. Tillsammans med Orin hjälpte hon Devin på fötter och skyndade bort till balkongdörren som de kommit in igenom.
Fae flög ut så snart de öppnade dörren och flög bort mot skogen för att hämta Grendi.
"Vi kan inte rida på Grendi alla tre. Vi kan bara var två som mest," sa Orin.
Idra nickade.
"Jag vet. Ni får rida henne först, så får hon komma efter mig senare."
"Inte kan vi lämna dig här", protesterade Orin.
Devin lutade sig tungt mot Orin och verkade inte vara mycket för att prata alls.
"Du har en nykläckt wyrg och Devin är skadad. Det spelar ingen roll hur mycket ni vänder på det. Det är ändå ni som får rida först. Jag har störst chans att klara mig. Och dessutom kommer ju Grendi och hämtar mig så snart hon släppt av er."
"Det kan hon inte. Det blir ljust när som helst och hon kommer att synas tydligt mot gryningshimlen."
"Då får hon komma efter mig i skymningen. Så snart det blir mörkt så kommer jag att vänta på henne här. Jag klarar mig. Sirio är stark och jag har varit här förut. Jag kan öppna låsta dörrar, så det finns gott om gömställen för mig. Vi har inte tid att strida om det, så ni får helt snällt ta och sitta upp på Grendi och låta henne föra er till närmaste by. Och när ni är där kan ni nämna att jag hjälpte två troll att fly från hålorna här nere och de kommer att vänta vi Esoracs fot."
Orin såg mycket motvillig ut, men nickade.
Grendi dök upp som en enorm skugga och landade längst ut på balkongen. Utan protester klev Devin och Orin upp på Grendis rygg.
Devin gav henne en orolig blick och hon tog hans hand.
"Du vet att jag är tuffare än jag ser ut. Vi ses snart igen ska du se. Oroa er inte för mig", sa hon tröstande.
Han kramade hennes hand innan Grendi tog ett skutt över räcket och seglade ut över Lormarch. Hon flög lågt över träden och smälte ganska bra in mot skuggorna i bakgrunden. Idra kunde nätt och jämnt följa dem med blicken och det tog hon som ett gott tecken.
Fae satte sig på balkongräcket bredvid henne och såg upp på henne med sina safirblå ögon.
"Nu är det bara du och jag, tjejen", sa Idra mjukt.
Hon övervägde att sätta sig nära väggen och tillbringa hela dagen på balkongen. Om hon satt ner skulle ingen se henne från marken. Men om någon kom ut på balkongen så skulle möjligheterna att gömma sig vara minimala. Det var lika bra att gå in.
Fae flög till hennes axel och satte sig med ett stadigt grepp.
Idra gick försiktigt in genom dörren igen.
Nu kunde det finnas folk vakna i slottet, så hon fick vara extra försiktig.
Hon stängde dörren efter sig så tyst som hon kunde och smög sedan åt det håll som hon gått tidigare.
Slottet såg annorlunda ut när dagen grydde utanför. Dörrarna såg olika ut. De var större, utsmyckade och vissa stod öppna.
Hon var i en av korridorerna som hon undersökt tidigare när hon hörde steg som närmade sig.
Hon såg sig hastig om och blicken föll på dörrvalvet som ledde ner till tortyrkammaren.
Det verkade vara en hel hop människor som var på väg åt hennes håll, så hon hade inte mycket betänketid.
Kvickt kilade hon ner för trappan en bit och stannade utom synhåll.
Stegen närmade sig och hon kände hur hjärtat började slå allt hårdare. Hon hoppades febrilt att de inte var på väg till tortyrkammaren. Där nere fanns inte mycket att gömma sig bakom.
Det kändes som att hjärtat föll som en sten i bröstet när hon hörde stegen komma ner för trappan.
Snabbt vände hon om och sprang så snabbt och tyst som möjligt ner till kammaren.