Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

49. Dödens slagfält

Solen kikade över träden och belyste trädtopparna högt ovanför henne.
Striden hördes inte dit och i gläntan såg det ut som vilken morgon som helst.
Hon slöt ögonen och njöt av lugnet.
Det skulle säkert ta tid att samla de döda, så hon passade på att ta det lite lugnt själv. Spänning skulle hon nog få så det räckte om en stund.
Snart blev hon medveten om dova vingslag.
De lät som långsamma hjärtslag och tycktes få hela skogen att pulsera.
Hon öppnade ögonen och såg upp mot den mulna himlen.
Solen lyste in under molnen, vilket fick trädens löv att se självlysande ut mot den mörka himlen.
Men så spred en gigantisk skugga sig över gläntan.
Det var som en lokal natt.
Sedan dök han upp.
Han var den största drake som Idra någonsin sett. Svart som kol och med en vingbredd som hade kunnat nå runt hela Palarimr.
Vinden från hans vingslag piskade träden runt om henne och han sänkte sig mot marken.
Hon vände bort ansiktet lite när vinden slog emot henne.
Gräset rördes upp som ett stormigt hav innan han landade smidigt och nästan ljuslöst mitt i gläntan.
<<Är du fortfarande villig att rida mig?>>
Rösten dånade som ett nära åskmuller och var betydligt mäktigare än den röst han använt som människa.
Idra tog ett djupt andetag och nickade.
”Jag rider dig gärna”, svarade hon och gick fram till honom.
Hon hade ingen aning om hur hon skulle ta sig upp på en drake som var som ett mindre berg, men han visste säkert hur han skulle få upp henne.
Han rullade över på sida och Idra gissade sig till vad hon förväntades göra.
Hon tog tag i en av de stora taggarna på hans rygg och höll fast medan han rullade runt igen.
Han var för stor för att hon skulle kunna sitta grensle över honom, så hon fick ha båda benen på samma sida som i en damsadel.
Hon höll hårt i den nästan meterlånga taggen när han reste sig.
Han var så hög att hon kunde se över trädtopparna där hon satt.
<<Du får vara beredd på att hålla i dig>>, förvarnade han.
Idra lade båda armarna om taggen och tog ett nästan krampaktigt grepp om den.
Med ett hopp och några kraftiga vingslag höjde de sig över skogen.
Hon kände hjärtat klappa när han tog sig allt högre, trots att hon ridit drakar förut. Han var större än hon kunnat föreställa sig en drake och hon hade dessutom ingen sadel.
När de kom till högre höjd såg hon att de hade sällskap.
Hon fick direkt syn på Rubor.
Pålen stack fortfarande upp ur nacken på honom och på sin rygg bar han skelettet av en kvinna. Erthna hade fortfarande sitt blonda hårsvall kvar som föll över rustningen.
Där fanns fler drakar. Vissa var bara ett skelett och en del av dem var täckta med mossa och växter. Några hade riddare på ryggen i liknande skick som de själva.
Det var en imponerande armé.
Tio riddare och femton drakar fick hon det till.
Hur skeletten kunde flyga visste hon inte, men det var säkert Luors förtjänst.
Erthna höjde en hand i en respektfull hälsning till Idra och hon vågade släppa taget så pass att hon kunde återgällda hälsningen.
Luor gav ifrån sig en dov morrning och tog sedan ledningen.
Idra kallade på Fae som lydigt kom till hennes sida.
<<Meddela Ceran att jag vet hur Stenen fungerar. Säg honom att hjälpen är på väg>>, sa Idra och Fae pilade iväg för att framföra meddelandet.
Om hon inte varit så spänd hade Idra haft ett leende över hela ansiktet, men nu satt hon med stram hållning och blicken framåt.

Hon hade svårt att se marken direkt under dem när Luor var så stor, men på håll såg hon hur folk hoppade till och pekade mot dem när de närmade sig lägret.
Hon fick syn på skogens kant och framför den bredde det stora slagfältet ut sig.
Luor öppnade gapet och gav ifrån sig ett dovt vrål som förmodligen fick marken att vibrera. De andra drakarna svarade honom och Idra kunde se hur alla ryggade tillbaka när luften fylldes av de döda drakarnas vrål.
Hon fick syn på Ceran och Dryyder, som snabbt tog åt sidan för att ge plats åt den nya hären som drog fram.
Nästan alla fiendesoldater vände om och började fly mot Lormarch, men de döda drakarna visade ingen nåd.
En mossig drake dök mot en här och blåste ut en bred flamma som skar en djup fåra genom hären. Två andra drakar dök mot en här längre bort och krossade den med sina klor. Luor själv stämde in i kören med vrål och hans vrål dånade så högt att det dränkte alla andra ljud.
Fiendehärarna på marken flydde i panik, men hann inte undan flammor och klor från de skoningslösa drakarna.
Vidundren kom mot dem, redo att anfalla, men de möttes hårt av de döda drakarna.
Idra såg hur ett vidunder rammades av en drake och slogs till marken, innan en annan drake dök med sina klor mot Vidundret så att det slets i stycken mot marken.
Två av vidundren styrde plötsligt mot Luor i ett försök att anfalla honom. Han gjorde processen kort med dem genom att hugga tag i huvudet på den ena och slänga iväg den med en snärt mot den andra. De två vidundren kolliderade och föll mot marken i en tilltrasslad röra där de krossade en här av fiendesoldater.
Luor gav sig inte in i striden själv mer efter det, utan kretsade runt slagfältet som en svart örn.
Idra försökte att se vad som hände under henne.
Hon såg en här av döda soldater spränga fram ur skogen och slå ner varje fienden som kom i deras väg.
Det var ingen stor här, men deras framfart lämnade en blodig gata av döda kroppar efter sig.
Trollen lämnade barrikaderna i skogen och gav sig in i striden.
Alverna likaså.
Druuplas trupper var chanslösa inför anfallen som kom från alla håll.
Luften fylldes med drakvrål och stridsrop blandat med metall som slogs mot metall. De svedda markområdena som drakarna bränt spred rök i luften som vrirvlade undan runt drakarnas vingar.

Idra kände sig märkligt neutral.
Hon borde vara glad över att de mer och mer tog segern åt sig, men hon såg också all död. Nästan bara fienden fick sätta livet till, men även om de var fiender så var de levande varelser. Det som skedde var det som måste ske för landets bästa, men någon segeryra kände hon inte.
För de döda drakarna blev det ett märkligt återseende med forna kamrater.
Det fanns ingen tid för samtal, men Idra såg många blickar och hälsningar utväxlas.
Hon såg Laup riva ner ett vidunder från skyn innan han tillsammans med Dryyder plöjde genom en här med fiender.
Att urskilja individer på marken var svårare, men hon hoppades att Devin var oskadd, liksom resten av hennes trollfamilj.

Striden varade inte så länge. De få som flytt in i Lormarch lät man komma undan. Det var inte värt risken att springa in över de förrädiska myrarna. Dessutom var de kvarvarnade soldaterna bara en bråkdel av den här som marscherat mot Nigellon.
Luor kretsade tyst över det enorma fältet medan alla drog sig bort mot lägret i skogen. Sedan sänkte han sig mot den nedersta klippavsatsen på Nimreth.
<<Slaget är vunnet. Mitt löfte är uppfyllt>>, sa Luor och vek in vingarna mot sidorna.
”Tack. Det var till stor hjälp”, svarade hon.
<<Du visar ingen glädje över segern>>, påpekade han.
”Även om vi har segrat så har det kostat många liv. Jag är mycket tacksam över den hjälp vi fick och att landet är i säkerhet igen. Det som ägt rum var nödvändigt för landets framtid. Men jag tänker inte fira. Jag klandrar inte de som gör det, men själv tänker jag inte fira när så många är döda.”
Luor vände på huvudet och hon såg in i det stora svarta ögat som synade henne.
<<Du frågade förut varför vi valde dig till Gåvobärare. Det här är en av anledningarna. Mer säger jag inte. Men nu har jag gjort mitt, så nu lämnar jag dig här. Du kan inte kalla på mig igen. Min tjänst är förbrukad. Lycka och hälsa, min vän. Vi kommer att ses igen, som du vet. Jag kan inte avslöja när, men du har inget att oroa dig över.>>
Idra klättrade ner med hjälp av hans vinge och ställde sig på klippavsatsen bredvid honom.
”Jag tackar så mycket för all hjälp.”
Hon visste inte vad mer hon skulle säga, så hon stod tyst medan han verkade lösas upp till en svart rök som blåstes ut över berget.
Snart stod hon ensam där på klippan.
Hon såg ut över slätten och tog ett djupt andetag.
Det var lite skönt att allt var överstökat.
Nu skulle hon bara ta sig ner för berget och börja sin vandring mot lägret.
<<Jag måste säga att av alla märkliga händelser som vi genomlevt så var detta något i särklass>>, sa Sirio.
Idra log brett.
<<Det var det. Att rida en gud är något man minns för livet. Det blir något att berätta för barn och barnbarn.>>
<<Chansen finns ju att min son såg mig, så han kan själv berätta det för sin avkomma.>>
Idra skrattade till medan hon i sidled försiktigt tog sig ner för den branta sluttningen.
Det kändes riktigt avslappnande att bara gå och småprata med Sirio.
Precis som de gjort förr.
Bara hon och han, på vandring för sig själva.
Slätten låg och pyrde bredvid dem när de följde skogens kant mot Esorac.
Lägret låg någonstans mittemellan bergen och säkraste sättet att finna det var nog att följa skogskanten.
Hon undvek att se ut mot den sönderrivna slätten. Redan på långt håll såg man den blodspräckliga marken och de upprivna områdena. Även högar med kroppar syntes på ett fåtal ställen där de tornade upp sig ur gräset.
Hon vek snart av och följde skogskanten inifrån skogen istället. Det var betydligt trevligare att vistas under lövens gröna tak och slippa lukten av bränt och blod.
Hon plockade åt sig löv och grässtrån i farten som hon vek lite innan hon sträckte sig efter nästa.
Hon hade inte gått långt innan hon hörde vingslag.
Grendi landade utanför skogen och kom sedan raskt fram till Idra. Devin satt på Grendis rygg och hoppade av så snart hon stannat.
Han verkade försöka säga något, men valde att omfamna henne istället.
Idra kramade tillbaka och de höll om varandra en stund.
När han släppte henne igen verkade han ha återfått talförmågan.
”Alla undrade vart du tog vägen och jag lovade Ceran att leta upp dig. Han trodde nästan att Luor tagit dig med sig till andra sidan”, sa han.
Idra log svagt.
”Nej. Honom kommer jag inte att se igen förrän det är min tur att följa med honom och det kommer inte att inträffa på ett bra tag.”
Devin såg lättad ut.
”Ska vi ta och flyga tillbaka till lägret?” undrade han.
Idra suckade lätt och såg sig om.
”Jag tycker om att få vandra lite igen. Det känns som en bit verklighet mitt i allt det här som har hänt. Men jag får nog tid till vandring senare. Jag har ett par saker som jag måste be Ceran om. Det finns fångar i Druupla som väntar på sin frihet och det finns nog många som vill se mig igen... Dessutom börjar jag bli hungrig.”
Devin nickade och satt upp på Grendi innan han räckte henne en hand. Idra suckade djupt innan hon tog den och svingade sig upp framför honom.
Från högre höjd skulle hon få se hela slagfältet igen. Hon såg inte fram emot det, men säkert kunde hon titta ut över Nigellon istället.