Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

39. Lódras offer

Idra lyssnade noga en stund innan hon försiktigt kröp fram.
Fae lämnade sin plats och landade på golvet.
Idra satt på huk en stund innan hon försiktigt reste sig och kikade över bordskanten.
Demonen låg med ögonen slutna och andades tungt. Han darrade i hela kroppen och verkade nästan ha tappat medvetandet, men förmodligen försökte han bara ta igen sig så gott det gick.
Hon rätade på sig till sin fulla längd och svepte över honom med blicken.
Det var en hemsk syn. Det fanns en hel del små skärsår på hans bara bröst och Lòdra hade trätt metalltrådar och små krokar genom huden på ett flertal ställen.
Han låg med fötterna ihop och armarna utsträckta.
Idra rös när hon såg att flera av hans naglar blivit brutna uppåt så att de lossnat från fingret.
Han hade mörkt, bakåtkammat hår och huvudsakligen grön hy, men med en grå nyans.
Hon gick så nära bordet som hon kunde komma och sträckte försiktigt ut en hand mot honom. Hon la den på hans arm och han vände blicken mot henne.
Han hade mörkblå ögon och markerade kindben.
När hon var osäker på vad hon skulle säga så tog hon loss remmen som satt om hans handled istället.
Han drog armen åt sig lite när han fick loss dem, men lade den sedan mot bordet utan att röra sig mer.
Hon gick runt bordet och knöt loss den andra handen innan hon tog fötterna.
Han rörde sig fortfarande inte, så hon gick fram till hans huvud och lutade sig mot bordskanten med armbågarna.
"Jag kan ta dig härifrån om du vill och även ge dig en möjlighet att ansluta dig till oss som kämpar mot Lòdras mörker. Vill du inte delta i kriget så accepterar jag det, men jag antar att du gärna vill lämna den här håla", sa hon lågt, för att hennes röst inte skulle höras upp till våningen ovanför.
Han höll sin blick fäst vid hennes en stund innan han svarade.
"Jag känner igen en Gåvobärare när jag ser en och jag tjänar gärna någon som drakgudarna har valt. Men jag ställer mig inte i någons led. Jag strider för mig själv och tar bara order som jag själv har valt att acceptera."
Idra nickade.
"Då tror jag nog att vi kan komma överens. Tror du att du orkar resa dig?"
"Jag kan inte ens röra mig med alla dessa föremål i huden. Lòdra må vara galen men vid tortyr så vet hon exakt vad hon gör."
Idra nickade och klättrade upp på bordet.
Hon såg inte fram emot att behöva dra i alla de trådar och föremål som Lòdra lämnat efter sig, men hon var tvungen.
Hon undvek det blod som runnit ut på bordskivan och tog försiktigt tag i en av trådarna, men innan hon hunnit dra i den ändrade hon sig. Det vore nog bäst att klippa av den så behövde man inte dra så mycket för att få loss den.
Hon klättrade ner och gick fram till vagnen med verktyg. De var alla mer eller mindre blodiga och låg inte lika prydligt längre.
Idra tog en tång innan hon hunnit tänka för mycket på verktygen och klättrade upp på bordet igen.
Hon klippte av tråden nära huden och försökte att få den så rak som möjligt. Om tråden var böjd så fanns risken att den rev sönder för mycket när man drog ut den.
Han stelnade till och drog efter andan när hon drog ut tråden, trots att hon var så försiktig som det bara gick.
Det var en tråd. Nu var det sju kvar, plus fem krokar med hullingar.
Krokarna var lättare att dra ur, men värre att klippa av. De var så tjocka att hon omöjligt kunde låta bli att rycka till när hon fick av dem, men hon var tvungen att klippa bort hullingarna för att kunna dra ut dem.
"Du kanske kan berätta något om dig själv? Med lite tur så tar det kanske tankarna från det vi håller på med", sa hon efter en stund.
Han tog ett djupt andetag.
"Nåväl. Jag kommer ifrån Imlath. Jag bor ensam på norra sidan och har gjort det den större delen av mitt liv. Mina föräldrar bor på andra sidan av Soorac, men det är inte ofta som jag hälsar på dem."
Han gjorde en paus och gav ett kort stön ifrån sig när hon klippte en krok som sprättade till lite mer än hon tänkt sig.
"Förlåt", sa hon snabbt och gjorde en paus medan hon lät honom samla sig igen.
"Det är okej... Bara jag blir av med eländet så är det bra."
Hon lirkade försiktigt ur kroken medan han fortsatte.
"Lòdras soldater fick tag i mig när jag var på jakt. De låtsades vara vänliga vandrare tills de var nära nog för att kasta en påse sömnpulver i ansiktet på mig. Jag tror i alla fall att det var sömnpulver, men det kan lika bra ha varit en förtrollning. När jag vaknade körde de mig på en kärra genom skogen bakom en mula som de piskade nästan oavbrutet, men det stackars kräket var så slut så det gick inte särskilt fort."
Idra drog ur en av de sista trådarna och vände sig till den sista kroken.
Sedan var det bara en tråd kvar.
Hon hoppades verkligen att Lòdra inte skulle komma ner för trapporna medan hon satt där.
"Kunde du inte använda dig av skuggor för att slå dig fri?" undrade hon.
"När jag vaknade hade de redan blockerat mina handflator med järnört. Det blockerar den genomströmning av kraft som jag behöver."
Hon sneglade på hans händer och såg att hans handflator var nersmetade med något som liknade tjära.
Hon klippte den sista tråden och drog ur den.
Hans bröst var fullt av sår och alldeles strimmigt av blod, men det verkade ha torkat i alla fall.
"Hur känns det nu då?" undrade hon.
Han tog ett djupt andetag.
"Bättre. Men vi ska se om jag kan resa mig."
Idra klättrade ner från bordet för att ge honom utrymme.
Han rullade över på sida innan han sköt sig upp med ena armen.
Magmusklerna var förmodligen för skadade för att han skulle vilja använda dem.
Han flyttade sig försiktigt närmare kanten och gled ner med fötterna mot golvet.
Till slut stod han på golvet bredvid bordet, men Idra kunde se att han bet ihop av smärta, även om han inte visade mycket.
"Tror du att du kan gå då?" undrade hon.
"Jag är nog så illa tvungen. Jag tänker inte stå här tills Lòdra kommer tillbaka."
Hon gick fram och lät honom lägga en arm om hennes axlar.
Han var huvudet längre än henne men musklerna där till gjorde honom ganska tung. Ändå tog han inte mycket stöd mot henne.
Försiktigt tog de sig upp för trappan och såg sig noga om innan de smög ut i korridoren.