Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

51. Oväntat återseende och oväntad fiende

Nere i fånghålorna visades Idra först till en cell med en äldre herre i. Han verkade blind, men han var vid liv. Hon öppnade bara grinden och lät de två soldaterna som väntat där ta hand om fången.
I nästa cell satt en yngre man och i den tredje en ung trollkvinna.
Idra fann hålorna aningen obehagliga, så hon låste bara upp grindarna och fortsatte vidare.
Det var ungefär samma sak i de sista cellerna som hon låste upp. Dessvärre luktade det ruttet kött i de flesta celler, så hon skyndade sig därifrån när hon var klar.
Fångarna hade tydligen bara övergivits och lämnats för att dö.
Hon gick raskt till närmaste fönster uppe i korridoren och öppnade det.
Den friska luften fick snart bort lukten av ruttna lik ur näsan på henne, men det tog en stund.
Snart kände hon Devins arm om sina axlar.
”Är du okej?” undrade han.
Hon nickade och tog ytterligare ett djupt andetag.
”Det är bara den där lukten. Jag har aldrig riktigt kunnat hantera lukten av något ruttet. Så fort jag känner den så vill jag bort därifrån, men det är väl bara en naturlig reaktion?”
Han nickade.
”Jag är inte så förtjust i den själv. Men de hålor som vi var ner i nu verkade vara de där de mänskliga fångarna förvarades. De var alla i dåligt skick och det var nästan bara människor där, med undantag från ett och annat troll. Du hittade ju Grendi i en sådan håla, så jag misstänker att det finns olika kategorier av hålor.”
Idra nickade.
”Det kan kanske stämma. Vi får se vad som finns i de följande hålorna.”
Nedanför såg de hur de överlevande fångarna lades på kärror som var stoppade med halm under några filtar. Det fick rum fyra fångar på en kärra, så när den ena var full så gav de sig av med två soldater som eskort.
Det dröjde inte länge innan nästa soldat dök upp i korridoren bredvid dem. Han slog ihop klackarna på samma sätt innan han yttrade sig.
”Miss Idra. Vi har säkrat fängelsehålorna och det finns tre hålor som vi anser att behöver låsas upp.”
”Bara tre? Frågan är om det är bättre eller sämre”, sa hon lite för sig själv när hon följde soldaten ner till de hålor som den andra gruppen gått igenom.
Där nere luktade det inte lika ruttet och det verkade vara betydligt färre fångar där.
I den första cellen satt en blind demon. En vanlig demon utan några speciella krafter som hon kunde se. Hans hy var grålila och han hade bara ett långt skägg. Huvudet var alldeles kalt och han var klädd i svartbruna trasor. Hans ögon var vita med en blåaktig pupill. Hans sätt att famla runt med blicken sade henne att han inte såg något alls.
Hon öppnade bara grinden åt honom innan hon gick vidare.
När hon steg fram till grinden in till nästa cell hoppade hon till av förvåning.
”Elgyn!?”
Den gröna demonen tittade upp från golvet och mötte hennes blick.
Sedan kom han hastigt på fötter.
”Idra? Vad i hela friden gör du här?” undrade han och kom fram till grinden.
Han var mager mot vad han varit när de delat en natt tillsammans. Han hade varit smidig då, men nu syntes revbenen nästan genom trasorna som han var klädd i, men hans bruna hår var lika tjockt som tidigare och han hade båda de små, röda hornen kvar i pannan.
”Det är en lång historia. Vänta så ska jag hjälpa dig ut”, sa hon och öppnade grinden åt honom.
Hon backade sedan ut i gången för att ge plats åt honom.
Han kisade lite mot ljuset från facklorna.
”Känner ni varandra?” undrade Devin.
”Ja. Jag övernattade hos honom en gång under mina vandringar. Det var bara några dagar innan jag träffade Tion och tog mig ut till Nùr-Draka. Jag kan berätta sen.”
”Miss. Vi har en cell till som behöver öppnas”, sa en av soldaterna.
”Gå du. Jag kan vänta på dig där uppe”, sa Elgyn och följde med en av soldaterna bort mot trappan.
Idra nickade och följde en annan soldat till den sista cellen.
Där inne satt en alvisk kvinna. Det var den första alv som Idra sett i någon av hålorna.
”Tack så hemskt mycket”, sa hon när Idra hjälpte henne på fötter.
”Hur kommer det sig att du hamnat här?” undrade Idra.
”Jag sändes ut av Livonia för att spionera, men jag åkte fast. Lòdra verkade ha vetat om att jag skulle komma. De hade gillrat en fälla och oförberedd som jag var så gick jag rakt in i den”, förklarade hon.
Idra nickade bara och överlämnade henne till en av soldaterna.
Sedan följde hon själv med ut.
När hon kom upp fick hon syn på Elgyn där han stod en bit bort i korridoren. I solskenet som lyste in genom fönstret såg han mager och tärd ut. Han var smutsig och verkade vara klädd i någon sorts trasor.
”Hur du ser ut”, sa Idra medlidande.
Han log lite snett.
”Det kunde ha varit värre. Antar jag i alla fall. Jag har märkt att andra fångar dött där nere. Själv har jag i alla fall överlevt. Men det känns betydligt bättre nu när jag fått se dig igen... Hur har du haft det?”
Idra tog ett djupt andetag, men ändrade sig.
”Vi tar det sen. Det är en mycket lång historia. Men hur hamnade du här?”
Elgyn suckade och såg lite uppgiven ut.
”Druupla-magikerna kom till byn. De hämtade några wyrgvärdar som fanns där. Och mig. Sedan slog de sönder och brände ner min krog. Det var som om de visste att jag bodde där. Men jag vet inte hur de kunde veta det.”
Ytterligare en soldat kom och berättade att de säkrat de sista fängelsehålorna. Denna gång var det fyra celler som behövde låsas upp.
”Är det okej om jag stannar här och pratar med Elgyn?” undrade Devin.
Idra gav honom en nick innan hon följde soldaten ner i den sista korridoren med fängelsehålor.
Det var lite annorlunda fångar i de hålorna och hålorna var dessutom betydligt större.
I den första stod en enhörning.
Idra hade aldrig sett en, även om hon hört talas om att de fanns. Hon öppnade bara grinden och lät den gå. Några soldater tog på sig att valla ut den så att den kunde hitta tillbaka till Nigellon själv.
I nästa cell satt en drake. En havsdrakunge. Mörkblå som det djupaste hav. Den klämde sig ut själv och tog sig upp för trapporna men det var i sista stund som den blev räddad. Några dagar till så hade den varit för stor för dörrarna.
De lät den gå. Den var lite vilsen och verkade inte vilja prata med dem. De visste att den skulle klara sig bra på egen hand.
I nästa cell låg en drömvävare. Den liknade lite på Grendi, men den hade inga vingar och var brun. Den verkade lite apatisk, så soldaterna fick hjälpa den att resa sig och sedan baxa ut den ur hålorna.
Idra gick ur vägen för dem och följde med till den sista cellen.
Inne i den rörde något mörkt på sig. Hon kunde inte se vad det var. Hon gav den närmaste soldaten en frågande blick. Han bara ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
”Är det så klokt att släppa ut något som vi inte vet vad är?” undrade hon.
”Det lever och det är tydligen en fiende till Lòdra. Det verkar inte rätt att lämna det här. Vi kan åtminstone släppa ut det och låta det gå”, sa soldaten.
Hon nickade och gick in i cellen.
Så snart hon öppnat grinden klev hon snabbt ut och backade undan från grottöppningen till cellen.
Något som liknade en stor orm med halvmäskligt huvud kom ut ur öppningen. Den gav Idra en blick med sina blanka, svarta ögon innan den ringlade iväg.
”Säkert var det ett av Lòdras experiment. Ett som inte velat samarbeta med henne förmodligen”, sa soldaten.
Idra nickade bara och gick sedan upp till korridoren ovanför.
Hon sökte upp Devin och Elgyn som stod kvar där hon lämnat dem. De såg båda på henne och de hade båda en märkligt orolig blick.
”Vad?” frågade hon kort.
”Vi har en förrädare ibland oss. Allt tyder på det”, sa Devin allvarligt.
Idra såg chockat på dem.
”En förrädare? Vem?” undrade hon.
”Det vet vi inte. Men det är någon som vetat var demoner och wyrgvärdar bott i landet. Någon som lett fienden till trollens byar och som läckt ut uppgifter om truppernas placeringar under kriget”, svarade han.
Idra kände sig kall.
Vem skulle göra något sådant?