Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

22. Oscines löfte

Idra såg sig om lite innan hon gick ut på balkongen.
Nigellon bredde ut sig som ett grönt hav och i norr kunde man se Imlath resa sig som en jätte ur skogen.
De var inte precis vid foten av berget, men Imlath såg både nära och långt borta ut, så det var svårt att säga hur långt det var till foten.
Utsikten var slående och hon anade att natthimlen säkert var en imponerande syn från balkongen.
Hon hade alltid tyckt om stjärnorna och månen. Natthimlen hade fångat hennes blick oräkneliga gånger och hon såg fram emot att se alla stjärnor tändas. Än så länge kunde man bara skymta de starkaste och månen skulle inte visa sig på ett par timmar.
I rummet satt ett flertal ljus på små hållare i väggarna. Hållarna var svartmålade och vackert snidade och gav ett intryck av att ljusen svävade.
Hon gick bort till sängen som hon tilldelats och satte sig på sängkanten.
Fae seglade in genom fönstret och satte sig på en av stockarna i taket.
Idra suckade djupt.
Alvernas hem var inte så illa. Hon tyckte om trollens grottor, men alverna kunde verkligen sin sak de med. Ärligt talat var hon lite mer förtjust i ljusa rum med utsikt, men det skulle hon aldrig erkänna för Devin.
Hon suckade igen när hon började tänka på honom.
Han var trolovad med alvernas tronarvinge, vilket innebar att hon kunde glömma de romantiska känslor som hon hade börjat uppleva med honom. Han skulle ta över tronen i Aaldaron och bli kung.
Det var märkligt vad hon verkade dra till sig kungar. Antingen regerande eller blivande, men om inte Devin var den man som hon skulle tillbringa livet med så innebar det att han fortfarande fanns där ute.
Förhoppningsvis.
Hon ville inte bli en ogift gammal dam som bodde ensam i ett gäng träd, men tanken kröp ändå förbi henne.
Tänk om det inte fanns någon för henne där ute?
Tänk om hon var dömd att leva ensam?
Bara ha korta romanser, men ingen som skulle finnas vid hennes sida vid ålderns höst.
Hon blev nästan gråtfärdig och fick ta ett djupt andetag.
Hon sökte snabbt upp ett nytt ämne att tänka på och det hängde bokstavligen i ansiktet på henne.
Kriget hade börjat, men vad skulle hon göra med stenen?
Hur långt skulle det behöva gå innan stenen blev nödvändig?
Att begrunda det tunga ansvar som vilade på hennes axlar gjorde inte saken bättre, men hon hade ingen aning om vad hon annars skulle tänka på. Det fanns inget som kändes roligt eller uppmuntrande längre. Alla hon kände befann sig på olika håll, utspridda på grund av kriget.
Kriget i sig gjorde henne orolig över hur många som skulle behöva lida för det.
Husen i lövsågarträden skulle hon förmodligen få bo ensam i. Devin var trolovad och ingen annan verkade passa henne det minsta.
Hon reste sig hastigt igen och gick ut på balkongen. Skogen skulle i alla fall finnas där för henne. Överlevde hon själv kriget så fanns alltid vandringen kvar.
Såvida inte Lòdra vann och landet togs över av Druupla-magiker och monster. Det var ju inte heller någon trevlig tanke.
Hon började undra om allt på ren illvilja försökte driva henne till vansinne när det knackade på dörren.
Oscine klev in i rummet med ett varmt leende.
"Jag hoppas att jag inte stör?" sa hon mjukt.
"Nejdå. Inte alls. Tvärt om", sa Idra.
Oscine kom ut på balkongen och såg ut över landskapet hon med.
"Devin sa att du tycker om skogen, så jag ansåg att det här rummet nog passade bäst. Det finns fler rum med utsikt, men de har bara en säng eller så är sängarna lite för avskilda. Devin måste förstås kunna se dig om han ska kunna vaka över dig."
Idra nickade bara och såg ut över skogen igen.
Efter en stund såg hon i ögonvrån att Oscine såg på henne.
"Devin har säkert nämnt Aywyn?" sa hon lite försiktigt.
Idra nickade bara, utan att släppa skogen med blicken.
"Det är en gammal tradition att man trolovar det kungliga barnet så tidigt som möjligt för att försäkra sig om att framtiden är säkrad om det skulle hända föräldrarna något. Livonia förlorade sin make redan innan Aywyn föddes, så det var Livonia och jag som beslutade om trolovningen med Devin. Men Devin visade sig sedan vara lite för mycket av en fri själ som inte trivs om han känner sig för instängd. Han har aldrig trivts bland stora folkmängder och är helst ute i skogen. Jag kan inte undgå att lägga märke till den inverkan du har haft på honom."
Idra mötte Oscines blick.
"Tror du på ödet?"
Frågan överraskade Idra lite.
"Jag vet inte", svarade hon lite förvirrat.
Oscine såg ut över skogen igen.
"Det sägs att ödet styr hälften av våra liv, medan slumpen rör om i resten. Jag träffade Devins far av en slump när vi båda var på jakt. Han var en sorgsen man, men levnadskraftig och stark. Jag har många gånger undrat om det var ödet eller slumpen som förde oss samman."
Idra var inte säker på vart Oscine försökte komma, men det verkade handla om henne och Devin.
"Det kan ha varit både och", försökte Idra för att hålla igång samtalet.
Oscine log.
"Det var det nog", höll hon med.
Det blev en liten paus medan de båda såg ut över skogen.
"Jag hade tänkt erbjuda dig ett tillfälle att få se sanningar om du är intresserad?" sa Oscine plötsligt.
"Se sanningar?"
Oscine nickade.
"Devin har säkert nämnt min förmåga att se sanningen? Jag kan se om folk ljuger, men inte bara det. Jag kan även se om folk säger en lögn som de själva tror att är en sanning. Förstår du vad jag menar?"
Idra skakade på huvudet.
"Låt oss säga att någon berättar en lögn för dig, som till exempel att det finns ett blått träd i Mindira. Personen övertygar dig och du tror att personen talar sannig. Men om du sedan säger till mig att det finns ett blått träd i Mindira, så ser jag att du ljuger, även om du själv tror att du talar sanning."
Idra nickade.
"Okej. Jag förstår."
Oscine log och nickade.
"Då förstår du säkert hur jag kan se sanningar som inte andra vet om? Allt man behöver göra är att komma med ett påstående, så ser jag var sanningen är. Du kan säga vad som helst och jag kan säga om det är sant eller inte. Som test kan du säga vad din mor heter."
"Idrina."
"Det måste vara en fullständig mening."
"Min mor hette Idrina."
Oscine log och nickade.
"Sant. På så sätt kan du även få reda på mer genom att säga ett påstående som du vill veta om är sant eller inte. Vill du ha ett tillfälle att se sanningar?"
Idra nickade.
"Absolut."
Oscine log igen.
"Då kan vi ta det i morgon. Du kan behöva lite tid på dig att tänka ut vad du ville veta. Men kom ihåg; ställ aldrig en fråga som du inte vill veta svaret på."
Idra nickade igen.
"Då så. Maten är serverad om du är hungrig."