61. Det sista kapitlet

97 12 0
                                    

Erebor skrev några rader i den stora boken innan han tittade upp igen.
”Och sedan släppte du stenen och lät den falla ner i brunnen?” undrade han.
Idra nickade.
”Så du lämnade tillbaka den till det ställe som du fått den ifrån?”
”Det vet du att jag inte får avslöja. Skriv bara att jag släppte ner den i brunnen och att jag på så sätt återlämnade den till Gudarna”, svarade hon.
”Okej”, sa han lite besviket och doppade fjärdepennan i bläcket igen.
När han var klar sköt han boken åt sida för att låta bläcket torka innan han kunde stänga den.
”Det var väl det sista?” undrade hon.
”I den här delen av vår historia kanske. Men det kommer nog mer. Våra liv kommer knappast att bli händelselösa för all framtid. Det har trots allt funnits Gåvobärare före dig och det kommer säkert att finnas fler efter dig också.”
Idra nickade.
”Jo. Det är nog sant... Tänk att en enda kvinna kan ställa till med så mycket. Lòdra var inte mer än vad jag är och ändå åstadkom hon så mycket ondska”, sa Idra tankfullt.
”Det är knappast första gången det händer. Säkert finns det fler exempel på länder som råkat i krig efter en enda persons handlingar. Men som tur är så finns det folk som gör något åt sådant”, sa han med ett leende mot henne.
Hon log svagt tillbaka.
”Jo, det gör väl det...”
”Ditt bröllop är om en vecka va?” undrade han sedan.
Idra nickade igen.
”En vecka kvar, men det mesta är redan ordnat. Fast det hör väl till att man kommer på en massa saker som man glömt, precis innan det är dags.”
Erebor log mot henne igen.
”Ni får komma och hälsa på ofta. Jag har varken drake eller marfåle, så det är lite svårt för mig att ta mig någonstans”, sa han sedan.
Hon nickade.
”Tänker du bo kvar i Waagen då?” undrade hon.
”Jo, det tror jag nog. Om jag inte träffar någon och vi bestämmer oss för att flytta ihop förstås. Då skulle det kännas lite konstigt att bo med Tion och Pelia. Jag misstänker att dom två tänker tillkännage en förlovning snart också. Det verkar lite som om det skulle luta åt det hållet.”
Idra log.
Att hennes vän blivit förtjust i hennes husa kändes lite lustigt på något sätt, men det var ganska passande. Waagen var hennes och hon hade inga planer på att ge bort det. Säkert kunde hon behålla sin adliga titel även utan huset, men det kändes bra att ha det kvar. Då kunde hon hälsa på när hon ville och ha ett eget ställe att sova på när hon gjorde det.
Dessutom kunde Tion och Erebor förvalta det åt henne medan hon var borta och det kändes bra att ge dem ett lite eget hem att bo i, men en av anledningarna till att hon ville ha det kvar var också att Waagen var hennes första hem. Hon hade inte haft ett ställe som hon kunnat kalla sitt hem tidigare.
Och så kunde hon ju alltid tänka på kommande generationer. Ett hus som Waagen var ett fint arv om hon fick ett barn som ville bo i Iizath. Även om hon inte börjat tänka på barn riktigt än så var det ju alltid bra att vara lite förutseende.
Erebor hade bott på slottet innan han flyttat in hos henne och Tion hade varit en fattig vandrare precis som hon själv.
Det kändes som om det var en evighet sedan hon stött ihop med Tion på sin vandring och de upptäckt att de båda var värd åt en wyrg.
Han var den första wyrgvärd som hon träffat och även om de ofta varit osams så hade de byggt upp en stark vänskap.
Adon hade redan flyttat till Aaldaron med Aywyn, så han bodde inte i Waagen längre.
Mycket hade förändrats på kort tid, men det mesta hade varit positivt.
Framför allt Lormarch hade förändrats. Skogen var nu vildare och grönare än Nigellon. Svårframkomlig var den fortfarande, men nu var det för att växtligheten verkade ha bestämt sig för att ta över alltihop efter att ha kämpat för livet så länge. Idra hade flugit över skogen några gånger för att se hur det gick och var gång verkade skogen ha blivit tätare.
Den enda plats där det inte växte något var där Gùrba en gång legat. Där reste sig kratrar och klippor av stelnad lava som en enorm sårskorpa mitt i skogen. Men Druuplas ruiner hade däremot nästan försvunnit under all grönska.
”Hur går det för Avara förresten? Hon ska väl få sin unge när som helst nu?” undrade Erebor.
Idra nickade.
”Hon hoppas att hon ska hinna vara med på bröllopet först. Enligt beräkningarna ska ungen komma några dagar efter bröllopet, så det kan bli på håret.”
Erebor nickade innan han suckade lätt och såg på boken som låg bredvid honom.
”Vet du vad jag har lärt mig efter allt det här?” undrade han.
”Nej?”
”Jag har lärt mig att det enda som är riktigt ont och riktigt gott här i världen är människor. Naturen är som den är. Rovdjur dödar för att överleva, inte för att vara grymma. Insekter pollinerar för att få tag i honungen, inte för att vara snälla med blommorna. Det är bara vad det är, utan ondska eller godhet. Ondska och godhet kommer ifrån människor. Det är vi som vill se allt som gott och ont, men i själva verket är det vi själva som skapar det.”
Han mötte hennes blick.
”Djupt. Tänker du bli poet?” sa Idra lite skämtsamt.
Han log.
”Kanske det. När allt lagt sig efter ett krig så brukar det bli en lugn period då det inte händer så mycket som måste dokumenteras för framtiden. Det är inte så mycket att ha koll på och skriva ner. Så kanske man skulle ta och skriva poesi, så att man inte blir sysslolös?”
Idra log brett.
”Gör det du. Själv ska jag bara ta dagen som den kommer. Som pensionerad Gåvobärare så är det svårt att hitta ett nytt yrke. Devin är lika rastlös som jag är så vi kanske ägnar oss åt lite vandringar. Jag har ofta undrat vad som finns norr om Soorac. Många säger att det bara finns berg med vilda drakar, men ingen har ju färdats särskilt långt åt det hållet. Jag är ju lite nyfiken av mig och det känns som att jag sett det mesta av Silvarion nu. Eller så kan jag kanske till och med kan följa med ett av de stora skeppen till Undarin och se om jag hittar några släktingar där. Det känns som att hela världen ligger öppen för mig nu och jag kan nog inte stå emot frestelsen att se mig om lite.”
Erebor log igen och nickade.
”Det låter som en bra plan. Du kan ju söka upp mig var gång som du kommer tillbaka från ett äventyr och berätta för mig hur det gick. Sedan kan jag skriva ner allt om äventyren så att andra får ta del av dem.”
Hon nickade.
”Det låter som en bra idé. Jag reser och du skriver. Då får vi alla göra det som vi är bäst på.”

°•○●○•°♡°•○●○•°

Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪Wo Geschichten leben. Entdecke jetzt