Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

53. Jakten på förrädaren

Snart hade de Nigellon under sig som en mörk matta. Skogen sträckte sig flera mil åt både norr och söder, men framför sig kunde de skymta Griwengar i fjärran.
De vek av mot Palarimr och snart kom fästningen inom synhåll. Det lyste i ett fåtal fönster, så de kunde använda sig av dem för att hitta rätt i den omgivande skogens djupa skuggor.
De landade mjukt bredvid stallet som var avsett för Grendi och satt av.
Det syntes inte en människa i byn utöver de vakter som patrullerade runt fästningen.
Grendi lunkade själv in i stallet och försvann i skuggorna medan Idra och Devin gick upp till huvudporten.
De blev insläppta utan frågor och gick raka vägen upp till Cerans rum.
"Jag går in och väcker honom först. Det kanske inte blir så populärt om vi bara stormar in hur som helst, även om det är viktigt", sa Idra.
Devin nickade bara.
Hon öppnade försiktigt dörren och gick in.
Hon sköt fast dörren lite innan hon gick fram till sängen.
Hon behövde bara lägga en hand på Cerans axel för att väcka honom.
Han såg förvånat upp på henne.
"Har det hänt något?" undrade han.
"På sätt och vis. Devin väntar här utanför. Om det är okej så diskuterar vi det gärna med en gång."
Han nickade och satte sig upp.
Idra gick bort till dörren och vinkade in Devin. Hon stängde sedan dörren efter honom.
Ceran tände ett ljus som stod på ett litet bord vid sängen. Han hade bar överkropp och man kunde se ärret efter pilen som han fått i axeln.
Han lade undan elddonet i sängbordslådan innan han reste sig och vände sig till dem med armarna i kors över bröstet.
"Jag antar att det är allvarligt, eftersom ni söker upp mig mitt i natten", sa han.
Devin nickade.
"Vi har anledning att tro att vi har en förrädare bland våra främsta led", sa han.
Ceran såg på Devin en stund medan han smälte upplysningen.
"Vet ni vem?" undrade han sedan och flyttade blicken till Idra.
Hon skakade på huvudet.
"Hur kom ni fram till det?"
Ceran såg på Devin igen när han berättade om Elgyn och hur de funnit allt fler tecken på förräderi.
Efteråt nickade han långsamt och såg mot dörren en stund.
"Har ni något förslag på hur vi får reda på vem förrädaren är?" undrade han sedan.
"Min mor kan säkert vara till hjälp", sa Devin.
Ceran nickade igen.
"Hur snabbt kan vi få hit henne?"
"Det beror på hur vi hämtar henne. Om ett bud ska rida dit med ett meddelande och hon sedan ska rida hit så rör det sig om dagar. Om vi flyger dit och hämtar henne med en gång så kan hon vara här innan kvällen i morgon. Men annars kan jag flyga till henne och ta reda på vem förrädaren är utan att hon behöver resa hit. Jag kan ta Fae med mig och skicka bud med en gång", föreslog han.
Ceran suckade lätt och såg på Idra.
"Förslag?" undrade han.
"Devin kan få låna Grendi. Hon är lättare att landa med i skogen", sa hon.
Ceran nickade och gav sedan Devin en frågande blick.
Devin gav i sin tur Ceran en nick.
"Då så. Grendi kanske behöver vila innan hon flyger igen?"
Ceran vände sig till Idra igen.
"Jag tror nog att hon klarar en lite större utmaning. Så vitt jag vet så behöver hon inte mycket sömn och hon är väldigt uthållig."

Idra följde Devin ut till stallet.
"Jag är tillbaka innan skymningen i morgon. Eller idag, om det passerat midnatt", sa han.
De stod inne i stallet för att slippa alla nyfikna blickar. Det kändes lite obehagligt att veta att någon bland dem läckte ut information till Lòdra. Plötsligt kändes det som om det fanns fiender överallt och att själva väggarna hade ögon och öron.
"Skynda dig, men ta det försiktigt. Om vi har en förrädare hos oss så kan det finnas fiender var som helst i landet", sa hon oroligt.
Devin log och kom lite närmare.
"Jag ska vara försiktig", lovade han och lade sina händer på hennes axlar.
Han lutade sig fram och kysste henne mjukt.
"Jag skickar Fae så snart jag vet vem förrädaren är", tillade han innan han hoppade upp på Grendi.
Idra gav honom ett leende innan han gav sig av.
Fae lämnade sin plats vid takbjälkarna och flög tyst ut i natten. Idra följde deras skuggor med blicken tills de försvann över träden.
Sedan suckade hon djupt.
Kriget var vunnet, men det verkade inte betyda att allt var över.

Idra väcktes följande morgon av en tupp som envist gal någonstans utanför hennes fönster.
Hon svängde på sig för att försöka somna om, men när tuppen äntligen gav upp och tystnade så var hon för vaken för att kunna sova mer.
Hon träckte på sig innan hon slängde av sig täcket och steg upp. Hon slätade bara ner de hårstrån som smitit ut flätan framför spegeln och bytte sedan om. Hon hade inte ork att lösa upp flätan och borsta håret varje morgon. Det fick vänta till någon annan dag.
Så snart kläder och stövlar var på sökte hon sig ner till matsalen för lite frukost.
Hon fick syn på Erebor där han satt lutad över en bok. I ena handen höll han en bit bröd med en ostskiva på, men han verkade ha glömt att han höll i den.
Idra gick dit och satte sig bredvid honom.
Det dröjde en stund innan han tittade upp.
"God morgon. Jag trodde att du skulle följa med karavanen från Druupla", sa han.
"Vi fick avbryta det och ta oss hit. Det dök upp lite otrevliga nyheter", svarade hon.
"Otrevliga nyheter?"
"Vi tar det sen."
Idra såg hur en betjänt sneglade åt hennes håll, vilket tydde på att han tjuvlyssnat.
Betjänten skyndade vidare med en bricka och försvann ner för personaltrappan till köket. Hon hade inte tänkt på det så mycket tidigare, men det fanns en hel del personal överallt. Pigor, kammarherrar, vakter och kökspersonal. Alla använde de lite hemligare passager runtom i slottet och de befann sig i nästan varje rum, utan att någon lade märke till dem.
Hon undrade om det var någon i personalen som förrått dem. De hade misstänkt någon med högre position, men det var faktiskt fullt möjligt att någon av tjänstefolket kunde ha fått tag på sinformation från högre poster. De visste ju oftast mer om vad som pågick bland herskapet än vad herskapet själv gjorde. Det hade hon observerat på mer än en gård som hon stannat till vid under sina vandringar.
"Du ser lite spänd ut", påpekade Erebor efter en stund.
Idra slet blicken från en av personalgångarna och såg på honom.
"Det är fullt möjligt. Men som jag sa tidigare så får vi ta det sen. När vi är mer för oss själva."
Aldwin syntes som vanligt inte till i salen. Han var bara där vid lunch och middag. Annars åt han ensam på sitt rum. Om han nu var ensam. Idra hade hört lite rykten om att han smickrade unga flickor med att bjuda in dem att äta med honom. Han hade försökt bjuda in henne tidigare och knappast var hon den enda.
Hon åt lite frukost, men hade ingen större aptit.
Så snart Erebor var klar följde hon med honom till salen där alla hans saker låg. De stängde noga dörrarna efter sig och såg till att de var ensamma innan Erebor vände sig till henne.
"Vad är det för dåliga nyheter du har?" undrade han.
Hon suckade djupt.
"Vi har en förrädare hos oss. Någon som berättat för Lòdra var trollens byar ligger, var wyrgvärdar varit bosatta och som läckt ut information under kriget."
Erebor höjde lite på ögonbrynen.
"Hm", fick han till slut fram efter en stunds tystnad.
"Vet ni vem?" undrade han.
Idra skakade på huvudet.
"Devin lånade Grendi för att rida till sin mor. Hon som såg att vi var syskon. Via henne kommer vi att få reda på vem förrädaren är. Hoppas vi i alla fall. Devin lånade Fae och han ska skicka hit henne med förrädarens namn så snart han fått reda på det."
Erebor nickade.
"Hm... Jag antar att det var Ceran som ni talade med när ni kom hit mitt i natten?" undrade han sedan.
"Ja... Du tror väl inte att det är han?"
"Nej. Absolut inte. Men någon kan ha sett er komma. Vi får hålla ögonen öppna ifall någon plötsligt får bråttom med att lämna Palarimr."
Hon nickade och suckade sedan djupt.
"Jag som trodde att allt skulle bli mycket bättre bara kriget var över. Men det verkar inte bli bättre alls."
"Nej. Det som utspelar sig på slagfältet är bara en del av processen. Sedan finns det en politisk bit, en folklig bit och vad vi kallar för en underjordisk bit."
Idra gav honom en frågande blick.
"Den politiska biten vet du säkert vad är. Diskussioner om vem som ska ta hand om den övervunna marken, vem som bekostar vad vid återuppbyggnad och så vidare. Den folkliga biten är kort och gott hur folket tar det hela. Det kan bli uppror om man anser att kriget varit en onödig risk eller om det kostat för mycket. Soldater kan ha plundrat bönders grödor eller förorsakat andra otrevligheter som upprör folket. Den underjordiska biten är den vi står inför nu. Folk som fortfarande stöder fienden kan finnas kvar i landet och vilja orsaka mer skada", förklarade han.
Idra nickade bara.
Erebor gav henne ett uppmuntrande leende.
"Vi får inte tappa gnistan än. Även om slaget är över så måste vi fortsätta att kämpa. Men den slutgiltiga freden kommer, bara vi har tålamod", sa han och lade en hand på hennes axel.
Idra gav honom ett litet leende och nickade igen.
"Men nu, om du inte har något emot det, så skulle jag vilja höra din version av det som hände. Jag hörde att du red självaste Luor och jag tvivlar inte på att det är sant. Din historia kommer att vara guld värd i våra historieböcker och det kan jag inte få gå miste om att skriva ner", sa han med en gest mot högarna med anteckningar som låg spridda över det stora bordet.