Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

17. Trollbröllop

Idra kliade sig försiktigt under kransen av roströda rosor som hon bar på huvudet. Hon hade alla sina trollsmycken på sig från eklövet om halsen till ringen, fotlänken, armbandet och spännet som satt om hennes fläta i nacken.
Både hon och Kira hade håret i en prydlig fläta medan Avara lät sitt blonda hår svalla över axlarna.
Avara såg ut som en dröm i sin lövgröna klänning som fick en svag guldglans när ljuset träffade den.
Hennes krans var fylligare än deras och prydd med små gyllengula ormbunksblad. Hennes brudbukett gick i samma anda och kransen hade en liten droppeffekt när den fortsatte ner mot nacken en bit.
Idra och Kira hade mindre buketter med bara ett fåtal rosor i.
Avara var redan rosig om kinderna där de stod i det vita tältet.
Hon skruvade nervöst på sig.
"Stå still så att du inte bryter en klack eller nåt", sa Kira lugnande.
"Är inte alla på plats snart?" undrade Avara otåligt.
Kira kikade försiktigt ut genom en flik i tältets hörn.
"Folk håller fortfarande på och letar efter sittplatser. Det är många som står i skogen runt gläntan och de vill alla kunna se ordentligt", sa hon när hon vände sig om.
Idra tog ett djupt andetag.
Hon var kanske inte lika nervös som Avara, men inte kunde hon påstå att hon kände sig lugn heller.
"'Cham och Orin såg väl efter att det inte ligger något som man kan snubbla på i altargången?" undrade Avara.
"Självklart", sa Kira lugnande.
"Du kan ändå vara glad att vi står här inne, där ingen kan se oss. Telerin och Sky står framme vid altaret med allas blickar på sig", tillade hon sedan.
"Jo, jag vet. Stackare. Ser de nervösa ut?"
Kira kikade ut igen.
"Ganska. De ser lite sammanbitet allvarliga ut. Lille Tyrus är den ende som inte ser nervös ut. Han ser bara viktig ut med sin kudde. Det verkar inte vara någon risk för att ringarna skulle försvinna i alla fall. Han har stenhård koll på grejerna."
Avara log.
"Lille Tyrus. Han ser så söt ut med sin kostym med fluga och allt", sa hon varmt.
"Jag tror att jag måste gå på toaletten", viskade Idra och skruvade lite på sig.
"Slappna av. Det är bara nerverna. Du var ju på toaletten precis innan vi bytte om. Om du känner dig kissnödig så kan du ju gissa hur jag känner mig", svarade Avara.
De talade med ganska låga röster för att deras samtal inte skulle höras ut ur tältet där de stod.
"Vi borde ha tagit med stolar hit", sa Kira efter en stund och bytte ställning.
"Mm. Du får väl komma ihåg det när det blir din tur", sa Avara.
"Usch. På min mig inte."
"Usch?" sa Avara förvånat.
"Inte att gifta mig med 'Cham. Det ser jag bara fram emot. Men att stå här i brudtältet och vänta, det blir inte roligt."
"Nej, jag vet. Men det kunde vara värre. Mamma berättade att när hon stod här inne kom de underfund med att de glömt hennes halsband som hon fått av farmor. De fick försöka vinka till sig en av ungarna som stod i närheten och be honom springa efter det i sista minuten. Det var på håret att de fick pausa ceremonin med några sekunder. Men hon fick på sig halsbandet i sista stund när morfar kom och hämtade henne", berättade Avara.
"Nå, så vitt jag vet så har vi inte glömt något", sa Idra.
"Nej, det har jag minsann kollat fem gånger. Jag skrev till och med en lista på vad vi skulle komma ihåg och bockade av den på vägen hit."
"Jaså det var det du gjorde hela tiden", sa Kira.
"Sch! Börjar det inte bli väldigt tyst där ute?" avbröt Avara.
Kira kikade ut igen.
"Nu kommer Ludovic", väste hon upphetsat.
Kira och Idra skyndade in bakom Avara, med Idra sist i tåget.
Med bultande hjärtan lyssnade de på de annalkande stegen.
Utöver dem hördes bara skogens sus och svaga viskningar från gästerna.
Idra tog ännu ett lugnande andetag.
Det var skönt att väntan var över, men nu kom den verkligen nervpirrade biten.
Den vita duken drogs loss och föll till marken och de kunde se ut över havet av närvarande troll.
Ludovic bjöd Avara armen och en orkester av stråkinstrument började spela.
Med noga förbestämda avstånd lämnade de tältet i tåg.
Idra såg spänt på Kiras rygg för att inte komma för nära eller halka efter för mycket.
Kiras röda hår skimrade som koppar i solen och passade bra ihop med den gröna klänningen.
De passade alla i grönt, vilket var anledningen till färgvalet.
Enligt trollens tradition skulle klänningarna för brud och tärnor ha färger från naturen, som en symbol för att äktenskapet var en del av naturens gång.
Idra kikade åt sidan lite som hastigast och fick ögonkontakt med Erebor och Adon. Hon log ett snabbt, svagt leende åt dem innan hon såg på Kiras rygg igen.
De gick på en matta av ljusa blommor som flög undan deras fötter likt pudersnö.
Framme vid altaret och trollprästen stod Telerin med Sky snett bakom sig.
De såg båda riktigt uppklädda ut i sina kostymer, men deras hår var ändå rufsigt på ett typiskt trollaktigt sätt.
Idra tyckte att det var tur att de inte kammat sitt hår med vatten eller olja som en del människor gjorde. Det hade inte varit snyggt om de sett ut som nyslickade katter.
Ludovic lämnade över Avara till Telerin och Idra följde Kira till deras platser på Avaras sida om altaret.
De stod mittemot Sky med brudparet mellan sig.
Idra såg sig om lite försiktigt medan hon bara lyssnade lite halvt på prästens tal.
Han pratade förstås om Gaya, som var kärlekens och livets drake. Om hur de välsignades i Gayas namn och skulle beskyddas av drakmodern så länge som deras kärlek var sann. Det var också en lång predikan om kärlekens stryka, bekymmer som de skulle övervinna tillsammans och de barn som man hoppades att deras förening skulle innebära.
Idra fick syn på Devin där han stod lutade mot ett träd en bit bort.
Han hade också klätt upp sig för ceremonin och bar en broderad, grönblå väst med en vit skjorta under. Det var en likande väst som hon sett Ceran bära vid hennes och Tions välkomstmiddag i Graaken. En lång väst som slutade vid höfterna och med ett brett bälte i midjan.
Devins bälte var svart och prytt med ett spänne i silver. Själva lädret var fullt med vackra mönster, men låg bara runt midjan så som alver och människor brukade ha det.
Byxorna var gråblå och stövlarna svarta.
Skjortan hade knappar som såg aningen blanka ut. Kanske de var gjorda i pärlemor, elfenben eller kanske till och med drakfjäll?
Deras blickar möttes plötsligt och Idra gav honom ett snabbt leende innan hon lät blicken vandra vidare.
Hon ville inte att han skulle tro att hon stått och stirrat på honom. Hon hade ju faktiskt bara fått syn på honom av en slump.
Hon fick ändå erkänna att hennes blick rätt ofta fastnat vid honom.
Det Orin sagt om starka känslor dök upp i huvudet på henne igen.
Inte kunde det skada om hon gav honom en chans.
Någon form av dragning hade de i alla fall till varandra, om de bara lyckades hålla sams.
Det skadade ju inte att försöka.