Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

Kap.11 Vandring

Efter att ha övat en stund gick hon bort till lägerelden med stenrotsknölarna.
Hon släppte ner dem på marken bredvid elden.
"Bra. Då behöver vi bara gräva en grop", sa Devin.
"Nej. Det gör vi inte. Bara jag lyckas hålla koncentrationen så ska det gå ändå", sa hon och gick ner till bäcken.
Han såg efter henne utan att säga något.
Idra hämtade en stor vattenbubbla ur bäcken och gick försiktigt tillbaka till lägerelden med den.
Hon petade in en stenrotsknöl i taget iden och sänkte sedan bubblan över elden. Hon satte sig försiktigt i gräset utan att släppa bubblan med blicken.
Vattnet började snart koka.
Det såg lite märkligt ut med en kokande vattenbubbla som svävade över elden, men Idra kände en stor triumf över sin bedrift. Nu skulle det bli mycket lättare att laga mat på vandringarna. För att inte tala om att ordna en dusch åt sig. Hon kunde bara värma vattnet lite över elden och sedan släppa bubblan över huvudet på sig. En varm dusch. Det lät riktigt lyxigt.
Plötsligt sprack bubblan och föll med ett fräsande över elden.
Hon morrade irriterat till.
"Vad hände?" undrade Devin.
"Jag tappade koncentrationen och började tänka på annat", fnös hon.
Hon kröp närmare den blöta högen med kol och kände på en av de större knölarna.
"Nå, de verkar ju vara hyfsat klara i alla fall", sa hon och tog upp en av dem.
Hon bollade lite med den för att inte bränna fingrarna.
Devins fågel var i alla fall klar.
Halvråa stenrotsknölar gick väl ann, men en halvrå fågel hade inte gått att äta.

De åt under tystnad med bäckens porlande i bakgrunden.
Ute i gläntan stod Grendi och Frostir och betade sida vis sida.
"Hur äter hon egentligen?" undrade Devin efter en stund.
Idra tittade upp och följde hans blick bort till Grendi.
"Som vanliga hästar. Men när hon tuggat maten så slickar hon ner det i halsen med en lång, svart tunga. Det kan hända att det trillar ut lite när hon inte har några kinder som håller maten inne, men då tuggar hon i sig det igen bara. Det är inte alltid som hon tuggar maten så noga heller. Mossa brukar hon nästan svälja hel."
Han nickade.
"Blev du inte rädd för henne första gången du såg henne?"
"Inte direkt. Lite osäker kanske när jag inte visste vad hon var. Men det läste jag i en bok senare och sen var jag inte det mista rädd för henne."
"Var träffade du henne då?"
"I Druupla."
Hon såg i ögonvrån att han vände sin blick mot henne, men hon höll sin blick kvar vid Grendi.
"Aldwin nämnde att du var fången i Druupla ett tag... Hände det någon speciellt där?" undrade han.
Hon ryckte på axlarna.
"Inte direkt. Jag satt mest i ett rum."
Han höll blicken kvar vid henne en stund innan han såg bort mot Grendi igen.
Hon fick nästan en känsla av att han anat sig till något. Eller om det bara var hon som var paranoid. När inte ens Sirio anat sig till det så verkade det inte troligt att någon som inte ens kände henne skulle göra det.
Hon påminde sig själv en andra gång om att prata med Avara så snart hon fick chansen. Det var nog bäst att få det överstökat med en gång, men hon undrade hur Sirio skulle reagera på att hon dolt något sådant för honom. De hade inte haft några hemligheter för varandra tidigare.

"Ska vi bege oss vidare då? Jag tror att Frostir har svalnat lite nu", sa Devin efter en stund.
Hon nickade bara och reste sig.
"Och om du inte har något emot det så ser jag helst att ni håller er på marken. Inte för att jag vill svansa efter dig eller så, men jag har gett mitt ord på att hålla ett öga på dig och det är svårt att göra det när du flyger omkring runt trädtopparna."
"Visst", sa hon med en axelryckning och gick bort till Grendi.
Hon drog åt sadelgjorden igen innan hon satt upp.
Devin var rätt snabbt klar med Frostir och så bar det av igen.
Idra satt mest i egna tankar under de följande timmarna.
De stannade till vid några tillfällen för en kort paus när Frostir och Grendi behövde dricka.

Det började närma sig middagstid när Devin plockade fram sin pilbåge och strängade den.
Idra gav honom en frågande blick.
"Det första djur som rusar fram får bli middag", sa han.
Knappt hade han sagt det innan en mink hoppade fram ur sitt gömställe och kilade iväg över marken.
"Hm. Kanske inte. Det första ätbara som hoppar fram får bli middag, för att vara exakt", rättade Devin sig.
Idra log lite snett och såg ut i skogen runt om dem igen.

Devin lyckades få tag i en hare efter en stunds väntan.
Idra hade några stenrotsknölar kvar i väskan från lunchen och de gick bra att äta kalla. De grillade bara haren innan de släckte elden.
Devin var duktig på att tända en eld som inte bildade en pelare av rök, men det var onödigt att ta risker. Man kunde inte så noga veta. Det kunde finnas spioner i skogen och de ville inte markera sin position när det började bli dags att slå läger för natten.
De red nästan rakt mot Imlath hela tiden, om Idra gissat rätt. Hon kunde inte direkt flyga upp och titta, men hon var van att hålla vädersträck och färdriktning i huvudet.
"Vi borde finna ett ställe att tillbringa natten på", sa Devin efter en stund.
Idra nickade bara.
Det hade börjat skymma.
De travade i ett rätt högt tempo för att komma så långt som möjligt innan natten.
Överlag hade de haft ett bra tempo hela dagen. Både Frostir och Grendi var uthålliga, så de hade kommit långt.
Idra undrade hur länge de skulle behöva färdas följande dag för att komma fram till trollbyn.
Enligt beräkningarna skulle de anlända strax innan middagen.
De stannade till vid ett snår och släppte Grendi och Frostir lösa.
Devin hade ett alviskt tält med sig som de spände upp. Det var en enkel konstruktion i form av en stor duk med ett snöre i mitten. Snöret knöt de om en lagom hög trädgren och sedan lade de stenar på den nedre kanten på tältet så att det hölls utspänt. Öppningen var en liten reva som man nätt och jämt slapp igenom.
Det var ett mycket behändigt tält. Idra hade knappt märkt att han haft det med sig. Det kunde vikas ihop tills det fick rum i botten på hans väska som knappt var större än hennes.
Ett sådant kunde hon helt klart ha användning för.
Kanske hon skulle våga be om ett om de reste till alverna?
De bredde ut sina kappor under filtarna som de sov i.
Det kändes lite märkligt att ligga precis bredvid Devin av någon anledning. Hon var inte van att sova så tätt inpå någon när hon var ute i skogen på vandring. Inte ens med Tion hade hon gjort det när de vandrat från Grigrell till Kanraa. De hade legat på varsin sida om lägerelden de första nätterna.
Först när de vandrat tillsammans några dagar hade de legat bredvid varandra.
Hon vände ryggen åt Devin och såg på tältduken framför sig.
Syrsorna hade börjat spela och vinden susade svagt i träden ovanför dem.
Det var sövande ljud som hon var van vid och hon somnade ganska snabbt.