Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

52. Avfärd från Druuplas ruiner

När slottet var tömt och alla lämnat byggnaden beslöt Jádrin att man skulle få slottet att rasa samman.
”Det enda vi behöver göra är att få förtrollningarna som håller ihop slottet att släppa”, sa han.
”Hur gör vi det?” undrade Idra.
”Vi råkar ha en wyrgvärd med oss som kan dra ur förtrollningar ur saker”, sa Jádrin stolt och vinkade fram en av sina soldater.
Soldaten gick fram till slottet och lade handen mot muren.
Idra såg intresserat på när mannen slöt ögonen och sänkte huvudet mot bröstet. Hon hade inte träffat så många med en fullt utvecklad vit wyrg tidigare. Ingen som inte kom ifrån Nùr-Draka i alla fall.
Snart började det knaka i slottets väggar.
De backade undan lite extra för säkerhets skull.
Snart släppte mannen slottet och kom bort till dem.
”Det kollapsar om en lite stund, så vi gör bäst i att flytta oss härifrån”, sa han.
Alla följde hans råd omedelbart. Ingen ville stå för nära när slottet störtade samman.
De gick ut på slätten innan de vände sig om för att få se när Druupla störtade till grunden.
Det började med lite svaga knäppningar i väggarna och några smulor med murbruk som föll från fogarna.
Plötsligt sprack ett av tornen tvärsöver på mitten och rasade ner för väggen.
Det blev starten på en kedjereaktion där en spricka började på en annan. Stenar föll mot väggar som rämnade och taket störtade in innan våningen under föll samman.
Det var en fröjd att se allt rasa ihop till en oidentifierbar hög med stenar och bråte. Några av soldaterna jublade och visslade. Idra bara log och smög ner sin hand i Devins. Han kramade hennes hand och höll den medan det sista dammet lade sig till ro.
”Då var vårt jobb utfört. Låt oss ta oss tillbaka till Palarimr och hjälpa till med förberedelserna för vår segerfest”, sa Jádrin.
Ett instämmande utrop hördes från soldaterna innan alla satt upp på sina hästar.
De satte av och red ikapp de vagnar med fritagna fångar som lämnat Druupla före dem. Vagnarna rörde sig inte så snabbt på den gropiga marken, så det tog tid att ta sig fram. Flera gånger fick soldaterna hjälpas åt med att få loss en vagn som kört ner i en grop. Det skulle ta nästan en vecka att ta sig till Palarimr i den takten. Idra hade bestämt sig för att följa med dem en bit och sedan flyga till Palarimr själv. Eventuellt med Devin bakom sig i sadeln, om han var villig att lämna Frostir med karavanen.
Hon behövde tala med Ceran.
Om de hade en förrädare ibland sig så behövde de få reda på vem det var. En förrädare kunde fortsätta att avslöja hemligheter för fienden även om kriget var över. Lòdra levde med all säkerhet och hon kunde börja om i Druupla för att bringa fram ett nytt anfall om några år. Det fick de se till att förhindra.
Idra var säker på att det inte var Ceran som var förrädaren. Inte kunde det vara Erebor eller Adon heller.
Om hon skulle följa sina instinkter så var det ingen från Nùr-Draka. Det kunde förstås röra sig om spioner när hon tänkte efter, men en förrädare verkade dess värre mest troligt.

När skymningen föll slog de läger för natten.
Idra gick bort till Devin där han stod och ryktade Frostir. Hon ställde sig på andra sidan så att de kunde prata över Frostirs rygg.
”Jag tänker ge mig av till Palarimr nu. Vi måste berätta för Ceran om förrädaren så snart som möjligt och jag tror att han kan vara till störst hjälp”, sa hon.
”Så du tror inte att Ceran är förrädaren då?”
”Nej”, sa hon bestämt.
”Okej. Jag var bara tvungen att fråga. Jag tror inte heller att det är han.”
Devin fortsatte att ryckta Frostir medan de pratade.
”Vill du komma med? Jag är säker på att Frostir kan följa med karavanen till Palarimr. Om du vill kan jag flyga tillbaka dig för att hämta honom senare”, undrade hon.
Devin borstade några tag med ryktborsten innan han såg på henne och nickade.
”Ska vi äta middag först, eller äter vi i Palarimr?” undrade hen sedan.
”Vi kan äta först. Det tar ett bra tag att flyga till Palarimr härifrån så det blir en mycket sen middag om vi inte äter nu.”

Idra gick för att ta adjö av Elgyn innan hon gav sig av. Han låg på en av vagnarna så hon ställde sig bredvid den och lade upp armarna på kanten. Han lade sig på sida och reste sig på ena armbågen.
”Jag far till Palarimr nu. Devin och jag ska tala med Nùr-Drakas kung om förrädaren. Jag kommer tillbaka om någon dag. Är det något du vill att jag tar med mig?”
Han log lite snett.
”Du har fortfarande inte berättat vad du varit med om sedan du gav dig av från min krog”, sa han.
”Det är en mycket lång historia och vi ska ge oss av snart. Men jag kan ge den i korta drag.”
Han nickade och hon drog hela historien så kort som hon kunde göra den. Han rörde knappt en min och sa inte ett ord medan hon berättade.
”Oj”, fick han fram när hon var klar. ”Jag såg att du bar en sten som smycke i pannan, men att det var en gåva ifrån gudarna var lite oväntat”, tillade han när han samlat sig lite.
Idra ryckte bara på axlarna.
”Så är det i alla fall. Men jag kan berätta mer vid ett annat tillfälle.”
Han nickade.
”Du och Devin ser ut att ha ett starkt band mellan er. Jag antar att han är den rätte för dig”, sa han sedan.
Idra log lite snett, men det såg nog mest ut som en grimas.
Med tanke på att hon bara tillbringat två nätter med Elgyn så kändes det lite olustigt att diskutera Devin med honom.
Elgyn log mot henne.
”Jag är säker på att han är den rätte för dig. Han älskar dig i alla fall. Det syns i hans sätt att se på dig. Älskar du honom?”
Idra blev lite överrumplad av den frågan, men samlade sig ganska snabbt.
Hon tvekade någon sekund innan hon nickade.
”Det gör jag nog. Jag har inte direkt något att jämföra med, men när vi grälar så är det som om jag ändå inte kan tycka illa om honom. Ibland driver han mig till vansinne, men det är som om jag är beredd att förlåta honom oavsett vad han säger.”
Elgyn log och nickade.
”Då tror jag nog att du funnit den som du kan leva livet ut med. Jag kan bara önska er all lycka.”
”Han är trolovad med den alviska prinsessan. Drottning Livonia och Devins mor arrangerade den förlovningen när de föddes, men Aywyn är helt öppen för att jag och Devin kan tillbringa tid tillsammans. Vi har inte kommit på någon bra lösning än, men om någon frågar så är Devin bara min livvakt och inte mer”, tillade hon snabbt.
Elgyn nickade.
”Jag måste gå nu. Men vi ses igen”, lovade hon.
Hon sträckte ner handen och kramade hans hand. Han log och kramade hennes hand tillbaka.
”Jag ser fram emot vårt nästa möte.”
Hon gav honom ett leende innan hon gick bort till Devin och Grendi som väntade en bit utanför lägret. Devin lät henne sitta upp först innan han hoppade upp bakom henne.
”Jag hoppas att Ceran är kvar i Palarimr och att inte vi blir tvungna att flyga ända ut till Nùr-Draka”, sa Devin när han satt sig till rätta bakom henne.
”Han skulle nog stanna i Palarimr några dagar. Det är mycket som behöver ordnas, så han valde att hålla sig lite mer tillgänglig ett tag. Det tog förstås några dagar att ta sig ut till Druupla när vi red, men jag tror nog att han är kvar”, sa hon och skänklade Grendi.
Efter några galoppsprång var de i luften.
Devin höll om henne runt midjan och hon kände hans värme mot ryggen. Hon njöt av att få vara ensam med honom under stjärnorna och lyssnade på tystnaden. Bara Grendis vingslag hördes och suset från vinden. Den kyliga kvällsluften kändes nästan bitande kall mot ansiktet, men trollkläderna var vindtäta, så hon frös inte.