Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

43. Allvarets början

Idra vaknade strax efter gryningen. Det kände hon på sig trots att de befann sig i nästan totalt mörker.
Det fanns små korn av lumenemossa i taket som påminde lite om en stjärnhimmel. Det svaga sken det gav ifrån sig gjorde att man nätt och jämnt kunde skymta större föremål, men det räckte.
Hon kunde se Devins skugga bredvid sig, men visste inte om han sov eller inte.
Hon kände ett stort lugn inom sig som svävade runt tillsammans med lycka och tillfredsställelse.
Hon och Devin hade läst varandras känslor under natten. De hade vetat exakt vad den andre upplevt och allt hade blandat sig tills de inte vetat vem som upplevt vad. Bättre än så kunde det inte bli utan att övergå i någon form av tortyr.
Hon suckade djupt och lät sig för stunden glömma allt om krig och elände. Bara insupa känslorna som svävade likt dimma inom henne och njuta av den sköna sängen och sällskapet.
Devin vände på sig och lade en arm om hennes midja. Hon kröp ihop mot honom och suckade igen.
Om ändå de fått stanna kvar där och slippa allt elände som ägde rum mellan Druupla och Nigellon. Men verkligheten gick inte att fly från och Devin var den som bröt tystnaden först.
”Vi kanske skulle äta lite innan vi söker upp Ceran? Eller ska vi bege oss till Palarimr?” undrade han.
Idra suckade.
Det var en lite mer irriterad suck än tidigare. Men han hade rätt. De kunde inte gömma sig i sin lilla håla resten av livet och kriget utkämpades vare sig de ville det eller inte.
”Vi kan ta och äta först, så söker vi upp Ceran sedan”, svarade hon sedan.
”Livonia är förmodligen ute på slagfältet hon med. Om inte Aywyn tagit över”, sa Devin.
Idra såg upp i taket och suckade igen.
Hon hade inte den minsta lust att lämna sängen, men hon var väl så illa tvungen.

I kökslägret var det nästan helt folktomt. Orin satt vid en av bänkarna så de gjorde honom sällskap.
Det låg en nästan lite dyster stämning över hela byn.
”Vi marscherar ut så snart alla har samlats”, sa Orin när Idra påpekade att det såg väldigt tomt ut överallt.
”'Cham och Avara tar adjö av de som stannar här. Jag gick runt och pratade med alla igår, så jag är klar när alla andra är det”, tillade han efter en lätt suck.
Idra nickade bara.
De avslutade sin frukost under tystnad lagom tills 'Cham och Avara sökte upp dem. Avaras make Telerin och Kira följde tätt efter. De var alla klädda i rustningar i någon sorts mörkgrön metall. Säkert syntes den mindre i skogen för den varken blänkte eller reflekterade något.
Rustningarna var mycket smidigt gjorda och skyddade bara det viktigaste. Större delen av dem bestod av hårt läder, så de kunde inte klirra eller skramla som en del rustningar gjorde.
”Redo, lillebror?” frågade 'Cham.
Orin nickade bara och de reste sig från bordet.
”Jag ska gå och byta om. Vi ses senare lillasyster. När vi firar segern runt elden”, sa Orin till Idra och kramade om henne.
Det fanns en aning sorg i hans röst och Idra tog ett djupt andetag för att inte börja gråta.
När Orin gått sa de adjö till de andra.
'Cham, Avara, Kira och Telerin skulle tillsammans med Orin lämna lägret med den trupp som marscherade mot sidolinjen vid Esoracs fot. De skulle hålla fienden borta från skogarna och se till att ingen kunde smyga sig runt och anfalla trupperna vid fronten i ryggen.
Idra och Devin gick bort till hyddorna där de sjuka vårdades.
Varje hydda innehöll en eller två sängar. Inte mer. En ganska smart lösning eftersom smittorisken minimerades om någon var sjuk. Människorna med sina stora tält hade mycket att lära där, men det krävdes förstås mer jobb att resa många små tält. Det gick också åt mer material och krävde mer utrymme, men som permanent lösning så hade de avskilda hyddorna sina fördelar.
Idra fann Dietrich i en av hyddorna.
Han satt i sängen och hade precis ställt undan frukostbrickan.
”Vi tänker ge oss av till fronten. Vill du följa med oss?” frågade hon.
Han nickade bara och reste sig.
Han hade fått ett par svarta byxor, en mörkbrun tröja och en svart kappa. Han såg betydligt mer respektgivande ut i den munderingen och Idra var glad över att han stod på deras sida.
Utan att utväxla fler ord lämnade de hyddan och hämtade Grendi.
Eftersom de var tre fick de låna en häst åt Dietrich. En grov arbetshäst som passade honom med tanke på hans storlek och vikt.
Idra och Devin hoppade upp på Grendi så snart Dietrich var klar och så gav de sig av.
En grupp troll hade samlats för att vinka av de som skulle delta i kriget, men ingen i gruppen såg dem ge sig av. De hade redan tagit adjö av släkt och vänner, så de hade inget mer att vänta på.
Idra hade en märklig känsla i kroppen när de red in i skogen. En känsla som inte ville lämna henne ifred. Likt en kvardröjande dröm låg den kvar i tankarna, men utan att hon kunde gripa tag i den. Det var som om stenen som vilade i hennes panna ville dela sina tankar med henne. Viskningar som inte kunde höras.
Kanske började det bli dags att använda stenen?
Kriget hade börjat på allvar och tiden kanske var inne snart.
Tiden då de behövde Drakgudarnas hjälp.