Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

33. Chockerande besked

Middagen bestod av en enkel soppa.
De soldater som kunde lämna sina sängar kom till kökslägret för att äta.
Idra var lättad över att så många bara var lindrigt skadade. Det hade inte varit så många dödsfall än, men hon undrade hur länge det skulle vara.
Krig brukade inte ske utan offer.
Frågan var bara hur många som skulle få sätta livet till innan kriget var avgjort.

Idra och Devin fick sova i ett lite mindre tält i utkanten av lägret.
Idra hade svårt att somna och låg länge och tittade upp på trädens skuggor som månen kastade över tältduken.
I sängen på andra sidan av tältet verkade Devin sova redan.
Hon hade en bestämd känsla av att något var i görningen.
Något otrevligt skulle ske under natten.
Det var en gnagande känsla som inte ville lämna henne ifred, men efter en mycket lång stund lyckades hon till slut somna.
Dock hade hon inte hunnit sova länge innan hon väcktes av att något landade på hennes täcke.
Hon såg sig yrvaket om och fick syn på Fae.
Genast hörde hon Avaras röst ropa in i tankarna.
<<De tog honom, Idra! De tog Orin! Han är borta!>>
Idra blev iskall.
Fae flög undan och Idra for upp ur sängen.
Devin vaknade direkt när hon ruskade honom.
"Druupla-magikerna har fört bort Orin!" sa hon.
Devin satte sig upp.
"Nyligen?" undrade han.
"Ja. Avara sände Fae och jag tror att Fae var i närheten när det hände. Vi måste göra något."
Hon var upp stressad och aningen gäll på rösten.
"Snälla Idra. Inte kan vi göra något. Inte nu i natt i alla fall."
Hon satte sig med en duns på sängen och tog ett djupt andetag för att varva ner.
"Vi kan inte bara sitta här. Vi måste göra något. De rövar bort wyrgvärdar på löpande band och det måste få ett slut... Vi måste bege oss till Druupla och sätta stopp för alltihop. Eller åtminstone få ut Orin därifrån. Det finns massor med fångar där och jag lovade mig själv att befria dem så snart jag kunde. Vad passar bättre än att göra det nu? Här gör jag ingen nytta och jag vägrar sitta med armarna i kors medan andra krigar", sa hon bestämt.
Devin såg länge på henne och verkade leta efter ett bra motargument, men efter en stund verkade han inse att han inte kunde säga något som skulle få henne att ändra sig.
Han suckade djupt och skakade på huvudet.
"Du är Gåvobäraren. Om de får tag i dig så har de allt till sin fördel. Du kan inte sätta landet i fara för att rädda en person som råkar stå dig nära", sa han lite uppgivet.
Idra såg på honom utan att vika en tum.
"Jag tänker inte åka fast. De behöver inte ens veta att vi är där. Vi smyger in via de underjordiska tunnlarna, räddar så många fångar vi kan och tar oss ut igen."
"Du kan inte vara så naiv att du tror att det skulle fungera."
"Jag tog mig ut själv på det sättet. Det kan fungera igen."
Han suckade.
"Tror du inte att de höjt sin vaksamhet efter att du tog dig ut? Du har visat att det går att ta sig in och ut via tunnlarna. Knappast är de dumma nog att fortsätta som vanligt efter det."
"De kommer inte att förvänta sig det", envisades hon.
Devin satte sig med ansiktet i händerna en stund som om hela landets tyngd låg på hans axlar.
Sedan såg han på henne igen.
"Du är helt från vettet. Det kommer aldrig att fungera. Du reagerar bara på att du fått en chockande nyhet. Låt det lugna sig lite innan vi gör något förhastat", sa han.
"Jag kommer att bege mig till Druupla vare sig du vill eller inte. Och tro inte att du kan hindra mig. Jag har smitit från folk förut och nu har jag dessutom Grendi till mitt förfogande. Så frågan är bara; Kommer du med, eller vill du stanna här?"
Devin tog ett djupt andetag.
"Två dagar. Ge mig två dagar, så kommer jag med dig."
Hon satte sig längre fram på sängkanten och spände blicken i honom.
"Du får en. Sedan ger jag mig av. Och om du talar om för någon vad jag planerar så kommer jag att smita iväg utan dig. Om ingen vet om att vi far mot Druupla så kan ingen sprida ryktet eller försöka hindra oss. Vi klarar oss bäst ensamma. Dessutom tar vi med oss Fae, om vi skulle behöva hjälp. Okej?"
Han svalde och nickade sedan.
Idra backade tillbaka upp i sängen innan hon släppte honom med blicken och lade sig ner.
Devin lade sig långsamt ner i sin säng.
Idra såg upp i tälttaket.
Konstigt nog kände hon sig lugnare än på länge.
Nu skulle hon äntligen få göra något.
Det var slut på allt nervöst väntande.
Hon skulle ta saken i egna händer och göra något. Den tanken gjorde henne riktigt harmonisk och hon kände att även Sirio var nöjd med hennes beslut. Han kanske ville att hon skulle vara i säkerhet, men Elora var Sirios maka och han var beredd att korsa fiendens linjer för att rädda sin käresta.
Hon somnade förvånansvärt snabbt och sov djupt ända till morgonen.