Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

32. Besök hos Ceran

Grendi flög smidigt fram mellan trädstammarna precis under de täta lövverken.
Devin såg sig hela tiden om i ett försök att få syn på eventuella fiender.
Idra kände sig lite upprymd över att äntligen få göra något. Att dessutom få göra något som var lite farligt var precis vad hon behövde för att skaka liv i sig själv.
Devin satt framför henne, vilket var en del i deras överenskommelse.
Dels så visste han var sjuklägret låg, men han ville också vara säker på att ingen skulle få syn på henne för lätt.
Om någon såg att Gåvobäraren färdades fritt i landet igen kunde det sätta dem i fara.
Sjuklägret låg en bit in i Nigellon, på behörigt avstånd från slagfältet, men ändå så nära att man snabbt kunde få dit de skadade.
De landade en bit ifrån en hop bladgröna tält efter en god stund.
Tältet smälte bra in i omgivningen, vilket också var hela tanken med dem.
Man hade använt träd som stöttepelare i vart hörn, där träden höll upp den tvärliggande stocken som utgjorde nocken på tältet.
Det fanns enkla tält med som var uppspända mellan två träd och lite mer avancerade uppsättningar som kunde ha upp till fem "armar", med ett stort träd i mitten.

Devin väntade tills hon hoppat av innan han snabbt drog med sig Grendi mot tälten.
De småsprang bort till ett tält som bara hade tre väggar.
En hel långsida låg öppen och där inne stod några hästar tjudrade vid en påle som följde tältets bakre vägg.
Det var ett mycket enkelt stall med halm på golvet och vattenhinkar som stod vid var hästs huvud.
Devin ledde in Grendi i ena änden av stallet, där det var ett stort utrymme utan hästar.
Hästarna sneglade alla lite oroligt mot Grendi, men hon lät sig inte störas.
"Stanna här", sa Devin och tog som hastigast bort sadeln.
Han hängde den på tjudringspålen innan han gick före mot det stora tältet.
Idra följde honom snällt.
Hon var bara glad över att vara där och hade inget emot att han tog kommandot.

Inne i det stora tältet stod flera rader med sängar.
I vissa utav flyglarna fanns bara halmhögar på golvet med hoprullade filtar i huvudändan som skulle rullas ut om någon behövde lägga sig där, men det fanns inte så många patienter där och bara två av flyglarna med sängar användes.
Många av de sårade soldaterna tittade upp när de fick se henne, men hon höll blicken fäst på Devin och lät dem titta på henne. Det kanske kunde få dem på bättre humör om de kunde berätta för sina kollegor att de sett Gåvobäraren.
Devin gick fram till en läkman och frågade efter Ceran.
Läkmannen pekade ut riktningen åt dem och berättade hur de skulle gå för att hitta det kungliga tältet.
Idra följde sedan Devin ut ur det stora tältet och bort mot ett mindre tält som fanns snett bakom ett enkelt tält som var rest mellan två träd.
Idra såg sig om medan de gick mot det mindre tältet.
Det var upptrampade stigar mellan tälten och det fanns en kokglänta en bit bort med stockbänkar runt.
Det kungliga tältet var det enda som inte behövde ett träd för att hållas uppe. Det var ett mer traditionellt tält med pinnar och snören som upphängning.
Två kraftigt byggda vakter stod på varsin sida om tältöppningen med stram hållning.
"Är kungen anträffbar?" frågade Devin.
"Hans majestät sover", svarade en av vakterna.
"Jag kan gå in och titta till honom", sa Idra och gick in i tältet.
Vakterna lät henne passera och Devin stannade utanför.
Innanför tältöppningen fanns en liten hall innan man fick gå in igenom en ny öppning.
Längst in fanns bara en säng och ett bord. På bordet låg Cerans vapen och lite av hans tillhörigheter.
Själv låg han på sida i sängen klädd i en vit skjorta. Det tunna täcket var bara uppdraget till midjan på honom när det inte var särskilt kyligt i tältet.
Han låg med ryggen mot henne, så hon gick försiktigt närmare.
Han var ganska blek. Det var det första hon lade märke till.
När hon kom närmare såg hon att han även var ganska mörk under ögonen, men han såg inte sjuk ut. Han verkade bara väldigt trött. Förmodligen hade han inte sovit särskilt mycket de senaste dagarna.
Hon undrade om on skulle väcka honom, eller låta honom sova. Kanske det vore bäst om han fick sova medan han hade chansen.
Hon vände sig om för att gå ut igen när han vände på huvudet.
"Vad gör du här?" undrade han.
Hon vände sig om igen och log mot honom.
"Man blir knäpp om man bara ska sitta på en stol och vänta på nyheter. Jag bestämde mig för att hälsa på dig istället", sa hon och satte sig på sängkanten.
Han log lite svagt.
"Det är visst omöjligt att hålla dig säker."
"Säkerhet har aldrig varit min grej", svarade hon och han log igen.
"Hur är det med axeln?" undrade hon sedan.
"Rätt bra tror jag. Jag hoppas det i alla fall. Jag fick lite smärtlindrande örter och de verkar fungera."
"Du ser trött ut."
Han log svagt.
"Man sover inte mycket när man är ute på slagfältet. Dryyder klarar nog sömnlösheten bättre än vad jag gör. Det händer att jag sover några minuter på hans rygg medan vi flyger från en plats till en annan."
"Vad är Dryyder nu då?"
"Han följde med Adon och Laup. De ska spana över skogarna i jakten på fienden. Nu när vi är medvetna om deras vapen så ser vi till att de inte kan skjuta ner fler drakar."
Hon nickade.
"Hur är det i Palarimr då?"
Hon ryckte på axlarna.
"Alla andra verkar hantera det bättre än vad jag gör. Men de har å andra sidan något att göra. Själv satt jag bara på en stol och väntade på nyheter. Det kändes som en evighet innan nästa kurir dök upp. Jag gör ingen nytta någonstans."
Hon såg ner på sina händer som hon höll i knät.
Ceran log uppmuntrande mot henne.
"Det kommer du att göra. Mer än någon av oss kan någonsin kommer att kunna göra."
"Du låter så säker på det."
"Det är jag. Drakgudarna har aldrig haft fel och jag har förtroende för dem. Du kommer att bli vår ledstjärna i det här kriget."
Hon gjorde en lite sned grimas.
"Jag vet inte om jag vill vara någon ledstjärna i ett krig... Men nog vore det skönt om vi kunde avsluta allt dödande och återgå till ett lugnt liv utan Druupla-magiker, onda gudar och maktgalna prästinnor."
"Det är nog vad vi alla önskar."
En man harklade sig utanför den inre tältöppningen och sedan steg en läkman in i tältet.
"Om hans majestät går med på det så skulle vi behöva byta omslaget", sa han och stod nästan i givakt med en uppsättning bandage och lindor i famnen.
Idra reste sig så att Ceran kunde sätt sig upp.
Han höll den ena armen intill kroppen när han satte sig på sängkanten. Hans byxor var ganska lösa och såg nästan för stora ut.
"Ursäktar fröken oss?" undrade läkmannen.
"Det är okej. Hon behöver inte gå ut", sa Ceran och började knäppa upp knapparna i skjortan med en hand.
Idra undrade om hon skulle hjälpa honom med knapparna, eller om det skulle ge fel signaler. Hon ville inte att läkmannen skulle tro att det var något mellan dem.
Ceran knäppte upp knapparna till midjan innan han drog ner skjortan över axeln så att man kunde se det tjocka bandaget.
Läkmannen lade det han höll i händerna på sängen innan han böjde sig fram och tog loss bandaget som satt runt Cerans axel.
Idra kikade försiktigt förbi honom när de kom ner till det undre lagret.
Såret såg ganska rent ut och verkade läka fint. Det var tur att det var den vänstra axeln som skadats när Ceran var högerhänt. Bandaget verkade ha sugit upp lite vätska från såret, men det verkade inte vara frågan om en infektion. Cerans wyrg, Amonet hade säkert arbetat hårt med läkningen.
Läkmannen granskade såret.
"Hm. Det har läkt förvånansvärt snabbt. Vi behöver nog inte så mycket bandage, mer än en skyddande lindning. Jag förmodar att ni har ett mycket bra läkkött?" sa han.
Ceran log.
"Jag har en mycket bra wyrg."
Läkmannen rätade på ryggen och granskade såret på håll.
"Ja, ni wyrgvärdar upphör aldrig att imponera på mig. Jag måste säga att er symbios fascinerar mig. Kanske det borde bli obligatoriskt att bära en wyrg?" sa läkmannen och plockade upp det bandage han behövde.
Så snart Cerans axel var lindad med en tunn linda bugade läkmannen sig innan han tog upp det bandage han haft med sig och gick.
Ceran lyfte även den andra armen lite försiktigt när han knäppte knapparna igen.
"Det är ju bra att du tillfrisknar så fort. Men du behöver nog passa på att sova nu när du har chansen. Jag och Devin kan sysselsätta oss med annat", sa Idra.
Ceran log lite snett.
"Är det bara som jag inbillar mig, eller är det något i luften mellan er?"
Han sänkte rösten så att det inte skulle höras ut.
Idra satte sig på sängen bredvid honom.
"Det är det nog. Men jag vet inte vad vi ska göra av det än. Han är ju trolovad och lär bli kung en dag. Dessutom lär inte Aldwin tycka om att jag faller för hans bror. Inte för att jag bryr mig så mycket om var Aldwin tycker, men det kan ju bli besvärligt om man retar en kung för mycket."
"Aywyn då? Devin är ju hennes trolovade."
"Hon har faktiskt inget emot det alls. Hon tycker att jag och Devin passar bra ihop och hon ser gärna att vi umgås, så länge som ingen annan ser det."
"Ni verkar ha blivit goda vänner, du och Aywyn."
Idra nickade.
"Vi pratade en hel del när jag var på alvernas utpost vid Imlath."
Det blev en paus och det en avlägsen klocka hördes från kökslägret.
"Middag, antar jag. Jag vet inte hur länge jag sovit", sa han.
"Det är nog middag."
De reste sig och Ceran tog lite mödosamt på sig en väst.
"Du ska veta att jag gärna ser dig med Devin. Han är en bra karl", sa Ceran så lågt att hon knappt hörde det.
Hon nickade bara och gick före ut ur tältet.