Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

19. Oväntade vändningar

Idra gick undan lite från alla dansande och lutade sig mot ett träd för att kunna samla sig.
Plötsligt dök Devin upp vid hennes sida.
"Börjar du inte bli trött snart?" undrade han.
"Hurså? Börjar du bli det?"
Han svepte med blicken över omgivningen.
"Det börjar bli sent bara. Jag är trots allt här som din livvakt och jag kan inte gå och lägga mig utan att du är i din säng."
Hon nickade.
"Okej. Vi kan gå och lägga oss", tyckte hon.
Hon var aningen andfådd och kinderna kändes varma i den svala kvällsbrisen.
De började gå mot sovgrottorna, lugnt strosande.
Idra drog av sig skorna och bar dem i ena handen för att vila sina fötter.
Efter en stund sneglade hon på honom med ett litet leende.
Han var verkligen extra stilig när han var uppklädd. Mer stilig än söt i alla fall.
Hon gick lite närmare och smög ner sin hand i hans. Den var varm och han höll lite osäkert hennes hand.
Han sneglade som hastigast på henne innan han såg sig om igen.
Idra kunde inte sluta att småle.
Det kändes riktigt mysigt att gå och hålla honom i handen medan de strosade fram.
Hon svängde med skorna som hon höll i andra handen och såg på stjärnorna som tindrade ovanför dem.
Snart fick hon släppa hans hand igen och de gick ner i sovgrottorna.
Idra gick först och vek av in i sin grotta som låg mittemot hans.
Devin följde henne in och hjälpte henne att knyta loss snöret i ryggen på hennes klänning.
"Så. Om du inte behöver mer hjälp så går jag över till mig", sa han sedan och tog ett steg tillbaka.
Idra vände sig om.
"Inte måste du gå med en gång. Jag vill bara säga att jag kanske varit lite onödigt sur vid ett flertal tillfällen. Eller lättstött är kanske ett bättre ord. Det är trots allt inte du som bestämt dig för att följa efter mig överallt, utan Aldwin och Livonia som utsett dig till min livvakt. Jag hoppas att jag inte varit allt för odräglig?"
Han tog ett lite djupare andetag, som för att samla sig.
"Nej. Det tycker jag inte. Jag har haft förståelse för att du inte bett om min närvaro. Men vi kanske kan komma bättre överens nu när vi fått det utklarat?"
Hon log svagt och nickade.
"Vi kan ju alltid försöka."
Det blev en paus och Idra kunde inte slita blicken från honom.
Han ögon tycktes oändligt djupa i skenet från ljusen.
Förmodligen upplevde han något liknande när han höll sin blick fäst i hennes.
Hon samlade sig lite innan hon tog ett steg fram och tog ett försiktigt grepp om hans ansikte med fingertopparna.
Hon fick sträcka lite på sig för att nå upp, men sedan tryckte hon sin mun mot hans.
Plötsligt verkade hennes hjärta sväva fritt i bröstet på henne. Tusentals små fjärilar fladdrade omkring i kroppen och hon fick nästan en känsla av att hon hade kunnat sväva om hon velat.
Han drog efter andan och stod helt stilla.
När hon kysste honom igen kände hon hans händer nudda vid hennes armar, men så tog han plötsligt ett steg tillbaka.
Det magiska ögonblicket bröts och Idra såg frågande på honom.
"Det är nog bäst att jag går och lägger mig", sa han hastigt och försvann ut ur rummet.
Hon stod kvar en lång stund och såg genom glipan i sitt draperi på hans fördragna.
Länge hoppades hon att han skulle komma tillbaka om han bara fick någon minut på sig att samla sig, men han kom inte tillbaka.
Hon drog för sitt draperi ordentligt och tog sig ur klänningen.
Sängen kändes ovanligt tom när hon kröp upp i den och drog täcket över sig.
<<Vad tog det åt honom?>> frågade hon Sirio.
<<Om jag bara visste så skulle jag svara på det. Han kanske inte vill gå så fort fram?>>
Hon suckade och såg på det glittrande stentaket.
Hon hade lämnat ett ensamt ljus tänt på stenbänken som fick det skrovliga stentaket att gnistra svagt.
<<Jag har aldrig riktigt upplevt den formen av känslor förut... Det var som om allt svävade... Är det så det känns att vara kär?>>
<<Det kan jag nog påstå att det gör.>>
<<Lustigt. Jag har aldrig varit kär på riktigt förut och så blir jag det i en ung man som är så... knepig. Jag får prata med honom i morgon. Han kanske bara blev överraskad och tappade modet? Men det verkar lite märkligt för en man på över tjugo år... Jag tror i alla fall att han är över tjugo.>>
<<Man vet aldrig. Det klarnar nog om du pratar med honom i morgon.>>
Idra suckade igen och lade sig på sida.
Hon låg en stund och väntade ifall Devin skulle ändra sig och komma tillbaka, men till slut somnade hon ensam i sin säng.

Idra väcktes följande morgon av Erebor.
Hon såg förvirrat på honom och satte sig upp.
Han såg ganska allvarlig ut.
På stenbänken stod en lykta som han haft med sig.
I de djupa grottorna fanns inte mycket ljus och det som lyste in i korridoren utanför nådde inte in i sovgrottorna ordentligt.
"Vad är det?" undrade hon.
"Det har börjat", sa han kort.
Hon var inte tillräckligt vaken för att hänga med i vad han pratade om.
"Det?" sa hon förvirrat.
"Kriget. Våra trupper närmast Druupla blev anfallna i natt. Över femtio man är skadade, tjugo är döda och ett tiotal saknas. Men man letar fortfarande efter de saknade. Ceran har sänt en förfrågan åt oss. Han vill att Adon beger sig till honom vid fronten, vilket han redan har gjort. Han gav sig av för en stund sedan. Men Ceran vill att du och Devin beger er till alverna. Han hade önskemål på att jag lånar Grendi så att jag kommer fram till Palarimr så fort som möjligt. Jag kan skicka tillbaka henne till dig så snart jag är framme."
"Vad ska jag rida då?"
"Du får låna min häst tills Grendi är tillbaka hos dig. Går du med på det?"
Hon nickade.
"Självklart."
"Okej. Du får klä på dig och komma med ut. Grendi lär inte gå med på att jag bara hoppar upp på henne utan att hon fått ditt godkännande först."
Idra nickade snabbt.
"Okej. Ses där uppe", sa Erebor och lämnade rummet.
Idra tog ett djupt andetag.
Det kändes ungefär som om hon väckts av en hink kallt vatten över huvudet, men sedan klev hon ur sängen och drog på sig kläderna.
Erebor hade lämnat lyktan åt henne, så hon tog med den när hon lämnade rummet.
När hon kom ut fann hon att solen inte nåt särskilt högt än, utan bara lyste upp himlen och de högsta trädtopparna.
Erebor stod bredvid Devin och Avara en bit bort.
Erebor tackade Avara så mycket för att han fått närvara vid hennes bröllop och beklagade att han varit tvungen att lämna dem så snart.
"Jag har full förståelse och önskar er lycka till. Det var trevligt att ni kom", sa Avara innan hon fick syn på Idra.
"God morgon Idra. Jag hoppas att det inte är otrevligt tidigt för dig?" sa hon vänligt.
"Nejdå. Jag klarar mig nog. Själv då?"
Avara log.
"Telerin och jag smet undan ganska tidigt för att få lite egen tid och lite lugn och ro för första gången på ett bra tag. Vi somnade ganska tidigt också, så jag har sovit både gott och länge."
De satte sig i rörelse och gick mot stallet.
"Ceran ville skicka dig till alverna för att vara på säkra sidan", sa Erebor till Idra.
Hon suckade lätt, men nickade.
Hon hade inte mycket i ett krig att göra. Så länge som hon inte kunde kontrollera stenens kraft så var hon inte till någon större nytta.
"Hur går det vid fronten då? Har det hänt något mer?" undrade hon.
"Inte vad jag vet. Fienden anföll i mörkret helt oväntat och försvann lika snabbt som de kommit. De verkar hålla sig dolda i dagsljus."
Idra nickade bara.
Hon hoppades att de saknade skulle återfinnas välbehållna, eller åtminstone vid liv.
I stallet stod både Frostir och Grendi och väntade på dem.
Erebors häst var en nästan helt svart hingst med lite brunt runt mule och båda bakbenen. I pannan hade den en vit stjärn.
"Det här är Herio. Han är rätt mjuk i gångarterna, så du borde inte ha några större bekymmer med honom", sa Erebor och räckte över tyglarna åt henne.
Sedan såg han lite fundersamt på Grendi.
"Ska hon inte ha ett träns?" undrade han.
"Jag har inte fått tag i ett som passar åt henne än. Men det behövs ändå inget. Det är bara att berätta för henne vad man vill. Hon förstår allt man säger."
"Och hon kommer att lyda mig hela vägen till Palarimr?"
"Det ska hon nog göra."
"Nog?"
"Jag har bett henne att ta med dig till Palarimr och sedan söka upp mig. Det ska inte bli några bekymmer."
Erebor såg skeptiskt på Grendi.
"Nå, jag har väl inget val", mumlade han.
De tog adjö av varandra innan Erebor satt upp på Grendi.
Han tog ett nästan krampaktigt grepp om sadeln när Grendi satte av och lämnade marken efter några galoppsprång. Det krävdes bara fyra kraftfulla vingslag innan de flög iväg mot Palarimr i skydd av de högsta trädtopparna.
Idra följde dem med blicken tills de försvann utom synhåll innan hon vände sig till Avara och Devin.
"Ska vi ge oss av med en gång?" undrade hon.
Devin nickade.
"Det är nog lika bra. Vi har en lång väg att färdas."