Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

44. Nära ögat

De red hela dagen med undantag av ett fåtal pauser. De visste att de skulle hinna fram till lägren vid fronten innan kvällen, så rasterna var bara för att ge hästarna lite vila och låta alla släcka törsten.
Redan på långt håll kunde de höra rop från soldater och dova trummor som dånade genom skogen.
Då och då hördes en drakes vrål eller ett omänskligt tjut.
Himlen lystes upp av alla eldar som brann på slätten och drakarnas eld blossade ibland till mot kvällshimlen.
De höll sig på behörigt avstånd inne i skogen tills de kom runt till ett av de större lägren.
Stallet stod i utkanten och var inte mer än ett tält med tak, en vägg och halm på marken. Lite här och var delade ett rep av hästarnas utrymme och de var alla bundna vid en stor stock som sträckte sig längst hela den inre väggen.
Grendi och Dietrichs häst fick ställa sig i stallet med de övriga hästarna.
Det var en sorglig syn.
Nästan alla hästarna hängde trött med huvudet. Vissa var svedda och de flesta hade sår efter vapen eller rovdjurständer.  Det luktade bränt hår och lite blod om dem.
Idra försökte undvika att se på dem och skyndade sig därifrån.
Det visade sig att Ceran befann sig i ett läger närmare frontens mitt. De var lite för långt söderut, men de bestämde sig ändå för att tillbringa natten i södra lägret och fortsätta följande dag. Devin hade tagit beslutet när de fått veta att många mindre fiendegrupper rörde sig i skogarna. De hade en större chans att ta sig till Cerans läger om de färdades i dagsljus.
Idra brydde sig inte om att protestera.
Det låg en dyster och spänd stämning över hela lägret och lite nu och då kom trupper med sårade från slagfältet för att söka vård.
Hon såg fram emot att få lämna platsen och höll sig lite för sig själv hela kvällen. Inte för att det inträffat än, men hon förväntade sig att närsomhelst få en anklagande blick för att hon satt där med Stenen utan att göra något.

Morgonen grydde utanför den mörka tältduken.
Idra hade inte sovit särskilt bra, men var ivrig att få ge sig iväg.
Devin vaknade nästan samtidigt som henne.
De hade sovit med kläderna på när de befann sig så nära fronten, så det var bara att bädda sängarna och söka sig till kokvrån för lite frukost.
De banade fram genom det fortfarande lite morgontrötta lägret när ett vrål fick alla att rycka till. Vrålet var inte ens i närheten av en drakes.
Alla i lägret stannade upp och blickade med fasa mot himlen.
Tunga vingslag närmade sig och en enorm skugga tornade upp sig ovanför träden.
Idra kände hur hjärtat föll som en sten i bröstet och hon blev iskall.
Hon hade inte sett Vidunder på annat än målningar i Iizath och även de hade gett henne rysningar.
Vidundret såg verkligen ut som ett pestsmittat kadaver som hängde mellan de nästan lite trasiga vingarna.
Den stirrade med ett av de ögonlockslösa ögonen i taget på dem och skrek igen med ett isande skall.
I sadeln på vindundrets rygg satt en Druupla-magiker helt orörlig med huvan över huvudet. Man fick nästan en känsla av att kappan bara var ett skal runt en gestalt av ren ondska.
Devin vaknade till först och knuffade henne mot skogen.
Idra kunde inte släppa vidundret med blicken.
Den verkade förtjust, som en höna som fått syn på en grupp feta larver och flög in över lägret.
Panik utbröt och folk skrek medan de flydde från de uppspärrade klorna som sänktes över dem.
Det small till och krasade när vidundret krossade en grupp tält.
Skrik och vrål av smärta hördes från tälten och Idra fick en skymt av hur tältduken på några av tälten färgades mörk.
Vidundret högg mot en grupp människor på flykt och fick tag i en handfull som den kastade upp i luften och lät trilla ner i det öppna gapet.
Idra vände blicken framåt när Devin lite bryskare föste henne mot skogen.
”Titta inte. Se till att komma här ifrån i stället”, sa han sammanbitet.
Han tog hennes hand och de sprang allt vad de orkade in bland stammarna.
Skriken och ljuden från det anfallna lägret följde dem långt in i skogen, men de valde att inte se sig om.
När de till slut stannade kippade Idra efter luft och darrade i hela kroppen, men inte av ansträngningen.
Grendi kom travande strax efter dem och stannade med ett ogillande fnys.
Idra satte sig med en duns i mossan och samlade sig långsamt, medan Devin lutade sig mot ett träd.
Hon fick syn på Fae som kom kryssande mellan de lägre grenarna.
<<Sök upp Ceran och berätta vad som hänt. Säg att vi mår bra>>, sa Idra till henne.
Fae vek av och pilade iväg norrut.
Idra suckade djupt och hängde med huvudet.
”Verkar som att vidundren har kommit in i striden”, sa Devin.
Hon nickade bara.
Sedan tittade hon upp på honom.
”Nu då?” undrade hon.
Han suckade djupt.
”All vår packning är kvar i lägret”, påpekade hon.
Han nickade.
”Vi väntar här en stund. Sedan går vi tillbaka. Vi närmar oss försiktigt och om allt är lugnt så hämtar vi packningen innan vi beger oss till lägret där Ceran är.”
Idra nickade igen.
Hon ville inte se hur lägret såg ut, men de behövde sin packning. Hon ville inte lämna sina käraste ägodelar efter sig.

Allt var tyst när de närmade sig.
Idra kände sig illa till mods, men när de kom närmare fann de folk som var i färd med att resa tälten igen och rensa upp i lägret.
Lite förvånat ökade de takten och marcherade in i lägret.
Idra ryckte till när hon fick se resterna av Vidundret inne i skogen.
Den låg som en tillknycklad trasa bland träden med vingarna åt alla håll.
Då först fick hon syn på Laup.
Han stod med en stridslysten uppsyn vid lägrets utkant. Han hade ett sår vid ena ögat och det fanns ett antal små revor i hans vingar, men han verkade inte låta det bekymra honom.
”Idra! Där är du ju!”
Hon vände sig om och blev omfamnad av Adon.
”Adon? Jag visste inte att du var i närheten... Vad har du gjort?!”
Hon kom av sig när han släppte henne och hon fick se det djupa såret i pannan. Det låg ovanför högra ögonbrynet och såg ganska smärtsamt ut.
”Äsch. Det är inget. Smällar man får ta i krig. Vi klarade oss lindrigt. Bara lite skråmor. Det gick sämre för Vidundret och hans ryttare. Laup var inte så mild mot dem”, sa Adon stolt.
Idra drog en suck av lättnad och kramade om honom igen.
”Ceran hälsar förresten att du bör laga dig iväg till det stora lägret så snart du kan. Det finns alltid minst en drake i närheten där och det är lättare att bevaka. Du får ursäkta att jag ger mig iväg så snabbt, men plikten kallar. Det finns fler fiender att ta i tu med”, sa Adon och gav henne en klapp på axeln innan han småsprang bort till Laup.
Idra och Devin såg efter dem när Laup styrde iväg österut.
”Nu känner jag mig lite löjlig för att jag sprang iväg som en rädd hare”, sa hon generat.
”Tänk inte så. Vi kunde inte veta att Adon var i närheten och vidundret kunde ha fått tag i oss innan han dök upp”, sa Devin tröstande.
Hon suckade lite uppgivet.
”Krig är verkligen inte min grej”, mumlade hon.
De fick syn på Dietrich som var på väg mot dem. Han höjde sin ena hand för att visa att han hade deras packningar.
”Bra. Nu ger vi oss av härifrån. Den här platsen ger mig rysningar”, sa hon.