Drakgudarnas Arv (Bok 2) 🇸🇪

28. Tills tårarna tar slut

Idra fick vara ifred en god stund.
Hon hade gråtit slut på tårarna och tagit en paus en stund innan hon gråtit en stund igen. Rubor och hon hade inte haft något speciellt band mellan sig.
De hade varit vänner, men inte mer än så.
Det som fick henne att gråta mest var all orättvisa.
Rubor hade börjat lägga sorgen efter Erthna bakom sig och fått livsgnistan tillbaka. Han hade inte fått en chans att försvara sig, inte fått ge några sista ord och inte fått den minsta chans att hämnas sin närmaste väns död.
All orättvisa gjorde henne så arg.
Hon hade flera kuddar i sängen, vilket innebar att hon kunde byta när den första blivit blöt av hennes tårar på båda sidorna.
Till slut låg hon bara med kinden mot en torr kudde och såg ut genom fönstret.
Hon kunde inte gråta mer och kände sig nästan lite lättad över det.
Hon pendlade mellan en rad olika känslor.
Ena stunden var det den vanliga sorgen som stack till.
Sedan var hon arg.
Ett tag undrade hon om hon gjort allt hon kunnat för att lära känna Rubor.
Var det fel av henne att vara lättad när hon inte kunde gråta mer?
Hon fick dåligt samvete av de frågorna.
Kunde hon verkligen kalla sig Rubors vän om hon var lättad över att gråten gått över?
Sedan blev hon arg på all orättvisa igen.
Hon hade legat där en god stund när det knackade på dörren.
Hon hoppades innerligt att det inte var Aldwin som ville visa sitt medtagande, men han kanske fattat piken när hon snäst åt honom tidigare?
Till hennes lättnad var det Erebor.
Han höll en bricka i händerna och doften av köttstuvning svepte förbi.
"Hej. Orkar du äta lite?" undrade han.
Hon suckade.
Ärligt talat var hon lite hungrig.
Hon nickade och steg åt sidan.
Erebor ställde brickan på bordet vid hennes spegel.
"Hur klarar du dig? Börjar det kännas bättre?" undrade han sedan.
Hon ryckte på axlarna.
"Jag vet inte. Det kommer och går lite. Ibland undrar jag om jag kan kalla mig hans vän om jag slutat gråta efter så kort tid."
Erebor kramade om henne.
"Du ska inte se det så. Vi mäts inte i hur bra vänner vi varit utefter hur mycket vi sörjer. Vi mäts efter hur länge vi minns de vi förlorat och hur vi hedrar deras minne. Du behöver inte gråta för att bevisa att du sörjer honom. Gråter gör vi bara för vår egen del, för att lindra den smärta som vi utsatts för. För att visa att du var hans vän så ska du bevara hans minne och hedra honom", sa han mjukt och strök henne över håret.
Hon suckade och kände sig lite lättad över att få höra det.
Han hade rätt.
Rubor skulle inte se det som ett svek om hon grät för lite, men han skulle uppskatta om hon bevarade hans minne och hedrade honom.
Hon backade undan från Erebor och gav honom ett litet leende.
"Om du känner dig bättre så finns det något annat som jag gärna diskuterar med dig", sa han.
Hennes leende blev bredare.
"Ja, min bror?" sa hon lite skämtsamt.
Han log och lutade sig mot bordet bakom sig.
"Så du frågade Oscine hur du och jag är besläktade?" undrade han.
"Det handlar mer om att ge ett påstående, men ja. Enligt henne så är Omeron min far och du min halvbror."
Han nickade långsamt.
"Jag minns inte mycket av honom. Han gav sig av när jag var rätt ung. Men du är lite lik honom, nu när jag tänker på det. Säkert liknar du mer på din mor, men du har några drag från vår far också... Vet du om han lever än?"
Hon nickade.
"Det gör han. Men Oscine kan inte se något som inte hänt än, så hon kunde inte svara på om han kommer hit. Men lever gör han."
Erebor nickade.
"Jag frågade ofta min mor varför jag inte fick några syskon. Så många andra hade det. Även om inte alla hade ett syskon så undrade jag varför inte jag var en av dem som hade ett... Du kanske funderade på samma sak?"
Idra skakade på huvudet.
"Det fanns inte mycket tid till sådana funderingar när jag bodde med min mor i Derden. Vi hade fullt upp med att överleva, så jag ville nog inte ha ett syskon som skulle strida om maten och sovplatserna. Inte på grund av konkurrensen, utan för att jag inte skulle vilja utsätta någon annan för det. Men jag undrade ofta om jag kanske hade en familj på min far sida."
Erebor nickade.
"Vet du om vi har mer släkt på fars sida?" undrade han.
"Jo. Det hade vi nog, men inte här. Jag nötte inte på med att ta reda på hur vi är släkt med de i Undarin, men jag kanske kan göra det vid ett annat tillfälle?"
"Kanske. Men det är kanske inte så viktigt?"
"Nej. Vi är ju släkt i alla fall. Och nu vet vi hur. Det är huvudsaken."
Han nickade igen.
"Om du vill äta ifred så kan jag komma tillbaka senare", sa han sedan.
"Nej. Det är okej. Men du kan ju sitta på sängen istället."
Han log och reste sig.
"Ja, det kanske är lite trevligare om jag inte sitter precis bredvid maten åt dig."

Ceran och Adon meddelade att de och alla andra som sörjde Rubor skulle komma till Palarimr för en minnesstund följande dag.
Idra undvek Aldwin genom att smita ut till Grendi efter att hon fått meddelandet. Hon ville fortfarande vara ifred en stund. Åtminstone ifrån honom. Hans överdrivna beklagande var lite för mycket för stunden.
Grendi stod i sin privata box och slickade i sig havre ur en hink när hon kom dit.
Devin stod och såg på, på behörigt avstånd.
"Hej", sa hon när hon fick syn på honom.
"Hej. Jag vet inte om marfålar äter havre, men jag ansåg att hon kunde behöva lite extra energi när hon flugit hit två personer idag", sa han.
Hon nickade och ställde sig bredvid honom utanför boxdörren.
"Hur är det med dig?" undrade han sedan och sneglade lite försiktigt på henne.
"Bra. Ganska bra i alla fall. Men jag lär vara lite svullen i ansiktet ett tag. Det är inte ofta som jag gråter och när jag gör det så syns det bra länge efteråt."
"Det ser inte så farligt ut. Du är lite röd runt ögonen bara. Men det försvinner nog snart."
Hon gav honom ett litet leende innan hon såg på Grendi igen.
"Aldwin hoppas på att du ska vilja äta middag med honom i morgon. Han pratade något om en minnesmiddag till Rubors ära", tillade Devin.
"Minnesmiddag", muttrade hon lite irriterat och suckade.
"Nå, jag får väl gå och höra vad han har att säga. Bara det inte krockar med Drakriddarordens minnesstund för Rubor. Men jag kan ju inte undvika Aldwin hur mycket som helst. Förr eller senare måste jag acceptera hans inbjudningar. Med lite tur kan jag kanske övertyga honom om att jag inte är intresserad av honom. Nu när jag är både ambassadör för trollen och Gåvobärare så har jag i alla fall lite större rätt att säga ifrån."
"Det kan bli svårt. Aldwin lever i tron att alla kvinnor vill han honom. De som säger nej är antingen blyga eller rädda för att ta för sig av något som många andra vill ha."
Idra fnös föraktfullt.
"Det kanske inte blir lätt att bli av med honom, men att jag skulle gifta mig med honom är lika sannolikt som att solen skulle ramla ner. Och skulle nu någon få solen att ramla ner så skulle jag inte gifta mig med Aldwin ändå", sa hon bestämt.